Eller: Hur organisera sig för att förändra samhället?
Det viktigaste och för framtiden avgörande är att vanligt folk måste organisera sig för sitt eget intresse, för sitt eget bästa. Detta är ett mycket långsiktigt organisationsarbete som kan ta decennier, men det måste göras. I detta arbete ska man inte frestas att ta genvägar, enkla lösningar. Detta för att sådant sällan leder till permanent resultat, även om man kan uppnå kortvariga framgångar.
Långsiktig organisering för att få folk att själva ta tag i sina problem är det som en gång gjorde den svenska arbetarrörelsen så stark. Fackföreningar ska vara till för att skydda arbetarna och arbeta för arbetarklassens intressen. Det är vitsen och det är därför viktigt för vänstermänniskor att arbeta i facket. Facket är ett typexempel på en organisation som syftar till att få människor att organisera sig för sina egna intressen. Idag fungerar det dock inte så, utan fackföreningarna har byråkratiserats och ledningen operera autonomt, utan kontakt med medlemmarna och utan stöd från medlemmarna. Samtidigt med byråkratiseringen har facket gjorts mer odemokratiskt för att skydda byråkratins intressen och det är svårt att avsätta fackföreningstopparna när de gör sådant som medlemmarna inte stöder eller sådant som inte står i medlemmarnas intressen. I detta läge ska man inte överge tanken om fungerande, kämpande och demokratiska fackföreningar utan man måste diskutera hur vi ska kunna skapa det igen. I det läget måste man också fråga sig om man ska skapa nya fackföreningar för att ersätta de gamla eller om man ska försöka förändra de gamla.
Även andra organisationer har skapats för att försöka få människor att ta strid för sina egna intressen. Hyresgästföreningarna är en sådan rörelse som tyvärr också har byråkratiserats. I modern tid har vi sett formationer, ofta på det lokala planet, för att försöka stoppa utförsäljning och nedläggning av allmännyttiga och offentligt ägda verksamheter som sjukhus, daghem, skolor, vårdcentraler sov. Ett försök att samordna denna kamp är den nationella organisationen Nätverket för Gemensam Välfärd. Att bygga upp en sådan organisation tar åratal av arbete. Det är inget som man kan göra genom en veckas hårt arbete eller genom att haspla ur sig de bästa parollerna eller skapa världen bästa och snyggaste affischer. Det kräver ett långsiktigt arbete, ett tålmodigt arbete för att nå människor, för att försöka få människor att inse att de måste kämpa för sina intressen. För kämpar man inte har man förlorat på förhand. Utan kamp vinner överheten, borgarklassen, de rika, kapitalisterna. Samma resonemang gäller andra försök till att organisera människor i kamp för sina intressen, som exempelvis Klimataktion och Miljöförbundet Jordens Vänner.
Men arbetarrörelsen hade inte blivit framgångsrik i Sverige om man inte samtidigt som man byggde fackföreningar, hyresgästföreningar, studieförbund etc också byggde man också ett politiskt alternativ för den politiska arenan, som val till olika parlamentariska församlingar och för en bredare politisk kamp som är större än till och med det sammanlagda resultatet av de strävanden som olika folkrörelser kan ha. Det som behövs är alltså en politisk organisation för arbetare och fattiga som strävar och arbetar för att få ett annat samhälle, dels genom att organisera människor i kamp för sina gena intressen i folkrörelser, dels organiserar ett politiskt alternativ för denna kamp.
Jag menar att ett folkrörelsearbete inte kan och inte bör stå i motsättning till ett uppbygge av ett nytt arbetarparti utan det är två saker som måste gå hand i hand. Det finns inte heller en modell för uppbygget av ett nytt radikalt, antikapitalistiskt arbetarparti. I Portugal gick två vänstergrupper (en maoistisk och en trotskistisk) samman för 10 år sen och bildade Bloco De Esquerda. Bloco De Esquerda har sedan utvecklats till en bred antikapitalistisk vänsterorganisation med stöd av mer än 10% av befolkningen i Portugal. Denna framgång har uppnåtts genom konsekvent och uthålligt arbete i folkrörelser, genom en konsekvent antikapitalism och genom ett konsekvent deltagande i all typer av kamp och val. Man har slagits på alla tillgängliga arenor och uppnått framgångar. Men de första 5 åren hade man inga framgångar, utan det var bara hårt arbete.
I Frankrike har denna kraft byggts på ett annat sätt. Två trotskistiska grupper har mängder med gånger samverkat i olika allianser i olika val och i olika kampanjer. De två partier det handlat om är LCR och LO. Samtidigt har man också arbetat på arbetsplatserna, LO med en inställning likt svenska Kommunistiska Partiet, där strejken i sig varit det viktiga och inte organiseringen. LCR med en annan inställning som lett till att partiet haft inflytande över bygget av den nya fackföreningen SUD-PTT. Samtidigt arbetade också LCR i en mängd andra rörelser som den framgångsrika kampanjen mot EU-grundlagen och kampanjen mot speciallagar för ungdomar på arbetsmarknaden. Dessa organisationer, kampanjer och denna kamp ledde sen fram till en situation där LCR utifrån denna rörelse tog initiativ till att bygga en ny bred, antikapitalistisk vänsterorganisation, NPA. Inom LCR menar man själv att det varit ständiga misslyckanden under lång tid att bygga upp ett politiskt alternativ till de förborgerligade kommunist- och socialistpartierna. Något som ledde till framgångarna för högerpopulisten och rasisten Le Pen och hans Nationella Fronten på 1980-talet.
I Sverige har vi fler gånger också försökt att bygga bredare alternativ till reformisterna i vänsterpartiet och de förborgerligade scoialdemokraterna på vänsterkanten. Arbetarlistan var ett sådant försök på 1980-talet och Rättviselistan i EU-valet 1995 var ett annat sådant försök. Nu gör vi ett nytt sådant försök i Sverige genom Arbetarinitiativet, i huvudsak ett samarbete mellan Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Det är möjligt att det kommer att misslyckas återigen, det är möjligt att det är fel, men jag anser att man måste försöka, för försöker man inte har man misslyckats redan på förhand. Ett radikalt antikapitalistiskt politiskt alternativ behövs på vänsterkanten. Av flera skäl. Arbetarklassen och de fattiga behöver inte bara folkrörelser där man kan organisera sig för att kämpa för sina egna rättigheter. Man behöver också politisk alternativ där man kan arbeta för att skapa ett annat samhälle, ett samhälle för de fattiga, ett samhälle där arbetarklassen har makten. Ett radikalt alternativ som tar avstånd från kapitalismen saknas i svensk politik oct det är nödvändigt med ett sådant alternativ för att inte Sverigedemokraterna ska växa.
Uppbygget av ett politiskt alternativ och folkrörelser måste gå hand i hand. Det kan inte och får inte stå i motsättning till varandra. Om man bara gör det ena kommer man att misslyckas, oavsett vilket man gör. Folkrörelsefundamentalism (kan kanske sägas vara ungefär detsamma som trade-unionism, fast inte bara i förhållande till fackföreningar) är lika skadligt som tron på det ofelbara partiet och ett rent sekteristiskt partibyggande.
Läs mer:
An Alternative on the Left
Towards an anti-capitalist pole
Our common stance in the European elections
From the LCR to the NPA
Ernest Mandel and the Marxian Theory of Bureaucracy
The NPA, a new experience of building an anti-capitalist party
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Proletärbella, Arbetarperspektiv, Trotten1, 2,
Kildén & Åsman,
Läs mer: ETC, Henriksson i GP, Dagens Arena, Dagens Konflikt,
Borgarmedia om närstående ämnen: SVD1, 2, DN, AB1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Antikapitalism, NPA, LCR, Olivier Besancenot, Bloco De Esquerda, Klimataktion, Miljöförbundet Jordens Vänner, Arebtarinitiativet, Folkrörelser, Partier, Nätverket för Gemensam Välfärd, Vänstern, Socialistiska Partiet, Folkrörelsearbete, Facket, Demokrati, Arbetarklass, Politik, Socialism
/*Med en falsk mejladress får du inte in nån kommentar*/ #AS
http://www.zaramis.nu/blog/kommentarsregler/
Även om jag på inget sätt är socialist måste jag ändå beundra den idealism som inlägget ger prov på.
Socialdemokraterna är förborgligade, vänsterpartiet är reformister och även kommunismen spårade tidig ur enligt socialistiska partiets partiprogram. Den som minns 68 kommer ihåg alla sekteristiska bokstavskombinationer som med stor teoretisk glöd stred om att vara den sanna uttolkaren av socialismen. Det verkar inte vara någon hejd på eländet.
Nu äntligen kommer dock ett alternativ som skall ställa tillrätta. Varför detta skulle lyckas bättre är dock för mig en gåta. Symptomatisk inom vänstern verkar vara att i stället för att få ordning på det existerande så skapas något nytt. Besynnerligt.
Ett av grundproblemet med den traditionella socialismen är att den tar sin utgångspunkt från Marx och det sammhälle som rådde när denne verkade. Ett fundamentalt begrepp är ”Arbetarklassen” som är grunden i samhället och från vilket allt utgår.
En intressant fråga är då hur denna arbetarklass skall definieras i dagens moderna samhälle. Om man tittar på SCB’s yrkesstatisik för 2007 (AM33 SM091) är uppdelning mellan olika yrken följande:
– Ledningsarbete 5,7% eller 230500 personer
– Arbete som kräver teoretisk specialistkompetens 17,6 eller 717800 personer
– Arbete som kräver kortare högskoleutbildning 17,9% eller 729800 personer
– Kontors- och kundservicearbete 8,7% 354300 personer
– Service-, omsorgs- och försäljningsarbete 19,7% eller 802800 personer
– Arbete inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske 0,8% eller 32800 personer
– Hantverksarbete inom byggverksamhet och tillverkning 8,9%eller 363800 personer
– Process- och maskinoperatörsarbete, transportarbete 10,2%eller 413100
– Arbete utan särskild yrkesutbildning 5,9% eller 239900 personer
– Militärt arbete 0,3% eller 11000 personer
– Uppgift saknas 4,3% eller 173800 personer
Totalt omfattar statistiken 4069600
Det finns givetvis många sätt att tolka denna statistik men andelen traditionella industriarbetare är alltså dryga 10%. Utöver detta finns en grupp av hantverkare på knappa 10% där dock några procent kan antas vara egna företagare. Om vi sedan till detta lägger arbete utan särskild utbildning på 6% där åtminstone en del bör kunna antas vara arbetare. Sammantaget ger detta att andelen tradionella arbetare är av storleksordningen 20%.
Om man sedan lägger hela gruppen service- omsorgs och försäljningsarbete (vilket kanske inte är helt riktigt att göra) blir detta ytterligare 20%.
Total skulle alltså en maximal storlek på ”arbetarklassen” enligt SCB statistiken vara 40%.
En alternativ beräkning kan göras utifrån medlemsantalet i LO 2007 (enligt LO hemsida) som utgörs av 1675000 medlemmar av SCB statistikens 4007000 vilket också detta ger storleksordniningen 40%.
Problemet med hela det socialistiska resonemanget om ”arbetarklassen” är alltså att den inte ens utgör hälften av befolkningen. Nu säger jag inte att ”arbetarklassen” inte skall vara en del men nog vore det rimligt samhällsutvecklingen också måste baseras på resterande 60% av arbetsmarknaden.
TB: Din klassanalys är enligt min mening felaktig eller i alla fall ofullständig. Läs en mer marxistisk här:
http://www.zaramis.nu/blog/2008/12/22/klassdefinitioner-arbetarklassen/
”En intressant fråga är då hur denna arbetarklass skall definieras i dagens moderna samhälle. ”
Äger du något av produktionsmedlen du arbetar med? Har du makten över ditt eget arbete? Då är du med största sannolikhet inte arbetarklass oavsett hur många timmar du arbetar i veckan.
Befinner du dig inom produktionen för att du inte har något annat att sälja än arbetskraften? Begränsar sig ditt ”ägande” till en bil och möjligtvis en bostadsrätt med miljonlån på? Dår är du med stor sannolikhet arbetarklass oavhängigt vilket parti du röstar på eller om du gör 38 timmars arbetsveckor.
Så svårt var det.
”Äger du något av produktionsmedlen du arbetar med? Har du makten över ditt eget arbete? Då är du med största sannolikhet inte arbetarklass oavsett hur många timmar du arbetar i veckan.”
Hur ar det med tex sana som ar konsulter eller frilansar? De ager ju ofta produktionsmedlen (dvs sina laptops) och har makt over sitt eget arbete. Och hur ar det med hantverkare som inte jobbar for nagot byggbolag?
”Befinner du dig inom produktionen för att du inte har något annat att sälja än arbetskraften”
De flesta VD:s och andra hoga chefer har ju inte nagot att salja forutom sin arbetsformaga. Sa de ar ocksa arbetare?
Enligt Anders_S var antalet arbetare 1979 1.9 miljoner. Det ar ju inte ens en majoritet av befolkningen.
Och maste man kanna sig som arbetare eller inte for att vara en arbetare?
1, 9 miljoner 1979 var mer än hälften av den arbetande befolkningen. (Sveriges befolkning då var ungefär 8 miljoner).
Barn, pensionärer osv brukar inte räknas med i sådan anlyser.
Nej, man måste inte känna sig som en arbetare för att vara arbetare. Det är ur teoretisk synvinkel ointressant. Däremot är det ur politisk synvinkel intressant.
En person som genom sitt ägande ( En VD t.ex ) säljer produkter till andra. De får inkomst från försäljning och framgång från företaget. Kapitalismens utveckling har självklart gjort det relativt svårt att differentiera men de flesta chefer och liknande har ju makten och lönen att kunna kontrollera sin egen del av produktionen.
Det som finns att läsa under http://www.zaramis.nu/blog/2008/12/22/klassdefinitioner-arbetarklassen/ är oerhört intressant då det visar på absurditeten i hela klassbegreppet. Genom ett extremt teoretisk resonemang skall vi alla delas in i klasser. I mitt tycke är detta ett av de ”rättläriga” socialisternas stora problem, man ägnar sig åt ett teoretiskt modellbygge istället för att ägna sig åt de praktiska problem som finns i dagens allt mer komplexa samhälle samtidigt som man frånsäger sig beprövade lösningar som går att finna inom marknadsekonomin.
Vi kan dela in efter klass, vi kan dela in efter inkomst, vi kan dela in efter utbildningsnivå, vi kan dela in efter kön, vi kan dela in efter etnisk tillhörighet, vi kan dela in efter religion, vi kan dela in efter ålder, vi kan dela in efter bostadsort…ja indelningskategorierna är i det närmaste oändliga. Alla dessa indelningar är speglar och modeller av mycket komplext samhället. Varje indelning är sann utifrån något perspektiv men samhällsbyggandet måste det vara helheten av perspektiven som är vägledande.
Att i detta perspektiv, som den teoretiska socialismen gör, sätta hela sin fokuns på klass och arbetarklass ger en oerhört ensidigt och förenklad modell av ett komplext samhället.
Till denna svaghet kommer tesen att hela samhällsutvecklingen skall formas efter just en klass, arbetarklassen. Detta är en orimlighet om man utgår ifrån en grundsyn där alla människors intressen måste tillvaratas och att alla har ett lika stort värde. En hårklyveridiskussion om arbetarklassen utgör 20%, 30%, 40% eller 50% av den arbetande befolkningen är då ganska ointressant.
Sättet vi har att hantera denna komplexitet är demokratin där majoritetsbesluten är rådande men där det också finns ett grundläggande skydd för olika mänskliga rättigheter som i vår grundlag formuleras på följande sätt (RF Kap1 ¬ß2):
”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.
Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.
Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.” I kapitel 2 ges sedan en detaljering av vad detta innebär.
För mig är den teoretiska socialismens klassfixering oförenbar med denna fundamentalparagraf i vår grundlag.
TB: Om grundlagen. Och? Ett socialistiskt system kräver en ny grundlag.
Och vi är alltså inte överens om klassbegreppets betydelse för ett samhälle. Inte så oväntat. För att bevara det nuvarande samhället måste man förneka klassernas och klassamhällets existens.
Finns något utkast till en sådan grundlag,vore intressant att läsa.
Lite synd att kommentarerna spårade ur i en diskussion om vad en arbetare är. Artikeln handlade ju om vilka strategier man bör använda för att minska förtryck och elände, oavsett. Ett nog så intressant tema.
Anders vill, om jag tolkar det rätt, dels ha breda sakinriktade organisationer som tar upp konkreta frågor. Och så vill han ha partier. Det finns flera problem med detta.
Ett har att göra med timing. Partier är som jag ser det helt kraftlösa pratgrupper om det inte finns någotsånär breda mobiliseringar. Vilket kan göra det meningsfullt att skapa politiska partier i Frankrike där det sen länge har funnits kraftfulla mobiliseringar på gatan men ingen som företräder dessa i parlamentet. Men mindre meningsfullt i Sverige där vi nästan inte har några mobiliseringar alls.
Ett har att göra med partiers självbild. Vi har dels den som tog sig uttryck när miljöpartiet bildades: ”Det är ju i riksdagen som makten finns” som en miljöpartist uttryckte det för mig på den tiden. Och dels den som brukar uttryckas av olika vänsterpartier till vänster om v: att partier på något vis är lite finare än andra och har större rätt att uttrycka sig och hävda sig. Båda dessa har varit destruktiva, som jag ser det: aktivister som vill satsa sitt liv finner det naturligt att sluta sig till ett parti av dessa orsaker, inte för att det skulle vara bäst för helheten i just det skede vi är. Lite som ett frimureri, för att uttrycka det fräckt.
Av ovanstående torde det vara klart att jag skulle föredra att många av dem som nu sliter häcken av sig i olika mer eller mindre renläriga partibyggen skulle göra mycket större nytta i t.ex. Gemensam Välfärd. Om Gemensam Välfärd får ett ordentligt genomslag, och klimatet här skulle bli mycket mer politiserat med många fler människor aktiva i systemkritisk verksamhet, finns det också behov av att hävda detta parlamentariskt. Och då kan det vara läge för politiska partier.
Jan W. Det jag menar är att det inte får finnas en motsättning mellan de två. SP satsar det mesta av sin kraft i rörelser av olika sorter. Inte speciellt mycket på själva partiet. Vilket i sig skapar vissa problem.
Frankrike visar på ett utmärkt sätt hur de två kan gå hand i hand och måste göra det. Även Sveriges arbetarrörelsehistoria visar detta.
Håller med i stora delar! Sedan om det är ett parti eller annan organisation det vet inte jag, men helt klart behövs en rejäl motkraft! Idag så har nyliberalerna makten på vartenda område. Jag stöder initiativet och undrar hur man kan hjälpa till?