Hitlers inspirationskälla – osmanernas folkmord på armenier

Idag firas minnet av de armenier som mördades av den osmanska regimen år 1915. Just denna dag brukar man anse att startskottet för massakern av armenier ägde rum.

Grunden till folkmordet på armenierna lades dock långt tidigare och dessutom lite längre norrut. Det handlar om Rysslands erövring av stora delar av det osmanska riket och det handlar det osmanska rikets gradvisa sönderfall både i Europa och Mellanöstern.

På 1770-talet erövrade Ryssland krimtatarernas områden och på 1800-talet erövrades Kaukasus, däribland det som idag är Georgien, Azerbajdsjan och Armenien. Krimtatarerna förtryckets därefter mycket hårt såväl under de ryska tsareran som under Stalintidens regim. Över 2 miljoner muslimer fördrevs från Kaukasus av Ryssland mellan 1828 och 1920, abchazer, tjetjener, tjerkesser och många andra folk. Dessa flydde i stor utsträckning till det Osmanska riket, närmare bestämt Anatolien, det som i princip är det nuvarande Turkiet. 1/3-del av de fördrivna dog på vägen.

Samtidigt så flyttade Ryssland in kristna slaver i Kaukasus och armenier i det som är det nuvarande Armenien, ett område som 1828 hade 80% muslimsk befolkning. Armenierna utlovades en egen stat av Ryssland om de stödde landet i kriget mot det Osmanska riket. 1877-78 erövrade Ryssland östra Anatolien med stöd av armenierna. Men på Berlinkongressen 1878 så tillerkändes Turkiet återigen de av Ryssland erövrade områdena genom att Västmakterna med Tyskland i spetsen vill ha det så. Armenierna fick inga garantier om skydd eller något eget land. Armenierna utgjorde omkring 20% av befolkningen i de turkiska provinser som anses vara delar av Armenien (Van, Bitlis, Mamuretulaziz, Diyarbakir, Sivas och Erzurum). De var alltså en minoritet inom sitt bosättningsområde i motsats till andra nationaliteter som bröt sig loss från det osmanska riket, såsom exempelvis greker, serber och bulgarer. I Bitlis utgjorde armenierna mer än 30% av befolkningen och det var provinsen med den högsta andelen.

Armenierna bildade snart två egna befrielserörelser, Hunchak och Dazhnak. Det första var en marxistisk organisation bildad i Ryssland och väst. Den andra, mer nationalistiska, bildades 1890 i Tbilisi i Georgien.

I Bulgarien ledde samtidigt bulgariska massakrer på muslimer till en motreaktion från osmanska riket som ledde till en rysk invasion i vilken 17% (260 000) av den turkiska befolkningen i området dödades. Ytterligare 34% av den turkiska befolkningen fördrevs från Bulgarien.

Armeniska gerillaförband organiserade från 1894 uppror i östra delarna av Anatolien och många oskyldiga muslimska bönder dödades, däribland många kurder. Osmanska riket rekryterade därför främst kurder till de specialförband som fick i uppdrag att göra motattacker mot armeniernas gerillarörelser och dessa trupper mördade i sin tur oskyldiga kristna bönder, bland annat i en del massakrer. Omkring 40 000 enligt vissa källor och 300 000 enligt andra, armenier beräknas ha dödats. När armenierna inledde sitt gerillakrig hade man förväntat sig stöd från väst, kanske i form av en invasion av det Osmanska riket, men detta uteblev helt.

Av olika skäl hade dessutom armenierna vid tidpunkten en bättre utbildning än många andra folk i regionen. Detta bland annat på grund av missionärer från US-amerikanska kyrkor som öppnade skolor för kristna. I det Osmanska riket hade också armenier sen lång tid tillbaka en priviligierad sitaution och traditionellt var många höga ämbetsmän i staten armenier. Denna position förlorades gradvis under 1800-talet och i och med den bättre utbildningsnivån kom många armenier därför att utvandra, framförallt från Erzurum-provinsen.

1914 började så första världskriget i området genom attacker tvärs över gränsen mellan Osmanska riket och Ryssland. Armeniska friskaror på Rysslands sida härjade också i östra Anatolien. I april 1915 intogs delar av Van-området av armeniska rebeller som sedan fick stöd av ryska trupper. Under denna operation brändes staden Van:s muslimska delar ner och vanliga oskyldiga kurder mördades i en massaker utanför Van. När osmanerna senare återerövrade området hämnades de kurdiska soldaterna massakern genom att massakrera oskyldiga armenier. Samtidigt förbjöds en del armeniska organisationer och många ledare fängslades.

Det beslutades den 24 april 1915 att armenier skulle förvisas till det som idag är nordöstra Syrien för senare vidarbefordran till Mesopotamien (dagens Irak) och södra Syrien. Förvisningsbeslutet togs då den osmanska regeringen var övertygad om ett massivt armeniskt uppror i Kilikien vid den turkiska sydkusten. Det är denna fördrivning av armenier från alla delar av Anatolien som anses vara folkmordet på armenierna.

1916 anföll Ryssland och erövrade stora delar av östra Anatolien, men den ryska revolutionen satte stopp för avancemanget och trupperna drogs tillbaka vilket ledde till att Osmanska riket under 1918 återtog hela östra Anatolien.

Osmanska riket kapitulerade dock 1918 för västmakterna och armenierna krävde då att få ett eget land i östra Anatolien. Engelsmännen som besatt regionen Kars-Ardahan i östra Anatolien lämnade över det hela till den nybildade republiken Armenien vilket ledde till att mellan 250 000 och 400 000 muslimer fördrevs. Den nybildade turkiska staten gick till motangrepp och återerövrade områden varvid flera hundra tusen armenier fördrevs och gränserna blev de som vi har idag mellan Turkiet och Armenien.

När det gäller folkmordet är det klarlagt att armenier fördrevs och att mängder dog på vägen, det finns olika siffror som menar att det dog 200 000 (Turkiets uppgifter) eller 1-2 miljoner (armeniska uppgifter). Förmodligen ligger antalet döda under fördrivningarna/dödsmarscherna nånstans däremellan, omkring 600 000 till 800 000 brukar var siffror som används av många historiker. Omkring 200 000 överlevde marscherna.

Förföljelserna kom också att drabba den andra stora kristna gruppen i sydöstra delen av nuvarande Turkiet, assyrier/syrianer.

Min uppfattning är också att det ska betraktas som ett folkmord och som folkfördrivning samt att Turkiet bör erkänna detta innan de tillåts bli medlemmar i EU. Men helt klart är också att ingen sida kan sägas vara helt oskyldig när det gäller folkfördrivningar i östra Anatolien och Kaukasus under 1800 och 1900-talen.

Källor i övrigt:
Anders Björnsson, Osmanerna rike – ett försummat europeiskt arv, 2004
Ingmar Karlsson, Europa och turken, 2007
Timothy Botswain och Colin Nicolson, Historisk guide till Grekland, 2000

Karta som visar var folkmordet skedde:

Intressant?
Läs mer: Mana,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • af

    Bäste herr Svensson!

    Näst efter turkisk propaganda är detta den sämsta historieskrivning jag någonsin läst om det armeniska folkmordet.

    Jag kan inte skriva en hel uppsats här och bemöta allt du skriver. Jag vill dock påpeka att texten innehåller flera direkta faktafel och missvisande uppgifter. Ett exempel i mängden är uppgifterna om den armeniska befolkningsandelen. Är det Justin McCarthy (http://en.wikipedia.org/wiki/Justin_McCarthy_(American_historian) som är källan?

    Det finns ett flertal välrenommerade och erkända historikers verk att tillgå. Mindre seriösa historikers och andra personer verk finns också om man har intresse av alternativa eller tillspetsade bilder.

    För att inte bli missförstådd vill jag tillägga att jag naturligtvis ser det som självklart att historiska händelser kan beskrivas på olika sätt och att olika vikt och betydelse kan tillmätas den ena eller andra händelsen och att sammanhang kan beskrivas och analyseras utifrån olika utgångspunkter.

    Björnsson jag aldrig tidigare hört talas om.

    Karlsson är en kunnig och påläst man, men tyvärr förblindad i denna fråga (och annat som kan ställa Turkiet i dålig dager) och i princip meningslös som källa, i vart fall som enda eller huvudsaklig källa om man är intresserad av något som åtminstone liknar objektivitet.

    Jag vet inte om din text beror på okunnighet, lättja eller på att det passar din politiska världs- och historiebild att göra en sådan framställning som du har gjort. Jag har utgått från att det beror på okunnighet och skriver detta för att uppmärksamma på fallgroparna i denna, tyvärr, mycket infekterade fråga.

    Den som är intresserad av frågan bör se upp för Turkiets propagandaapparat (inklusive de professorer vars stolar turkiska staten bekostar m.fl.) och enögda och fanatiska exilarmenier (främst i USA).


    Lite vid sidan av.

    För en intressant vinkel på folkmordet och det moderna Turkiets historia kan jag rekommendera den turkiske sociologen och historikerns Taner Ak?ßams arbeten:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Taner_Ak?ßam

  • Anders_S

    af: Jag vet inte riktig vad du menar som är fel. Jag har ju förkortat rätt avsevärt och hänvisat till Wikipedia. Annars hade jag ju inte kunnat skriva. Man kan inte skriva avhandlingar på en blogg.

    Jag har inte kunnat hitta några siffror på högre andelar armenier nånstans. Inte heller kan jag inse att uppgifter på omkring 800 000 dödade är att förminska osmanernas brott.

    Jag har alltså förutom källorna i böcker använt mig av Wikipedia men då det saknas många uppgifter där har jag använt de böcker jag har i min ägo.

    För att påvisa vad som skulle vara fel får du väl hänvisa till källor som du menar visar vad som är rätt, vilket du inte gjort. Jag hitar inget som äsger mot det jag skrivit, men självklart har detaljer i det jag skrivit säkerligen blivit fel, man jag tvivlar på att de stora dragen är fel.

  • Däremot är det sant att Hitler gjorde en hänvisning till folkmordet i fråga när han pratade (ovanligt öppenhjärtligt) om förintandet av civila (”fienden”), som skulle ledas av ”mina dödskalleförband” (Totenkopfverbände). Hitler frågade retoriskt ”vem pratar i dag om folkmordet på armenierna?”. Om kriget bara slutade lyckligt för nazisterna, skulle folkmordet på judarna bli en historisk parentes. En parentes, måhända, men en intressant sådan…

  • Nils

    Det är mycket märklig historieskrivning, i synnerhet där du beskriver armenierna som någon slags importerad minoritet vid 1800-talets början i det som i själva verket är deras historiska kärnområden. Att de blivit minoriteter berodde på ockupation och fördrivningar som satte fart med seldjukernas intåg på medeltiden. Deras sista självständiga rike var det Kilikiska som föll till turkarna 1375.

    När det gäller armeniernas skuld i massakrerna 1894-96, 1909 och 1915-1922 så är det väl ungefär lika skyldiga som ursprungsbefolkningen i Nordamerika till sitt öde eller öst-timorianerna under Indonesiens ockupation till sitt öde, eller varför inte judarna i Ghettot i Warsawa.

    Du har rätt i att det var en av inspirtionskällorna för Hitler inför invasionen av Polen.

    Rekomenderar Göran Gunners ”Längtan till Ararat” eller Vahank Dadrians alt professor Hovanasians böcker i ämnet.

  • Anders_S

    Nils: Ingen stans står det att armenierna på något sätt skulle vara inflyttade i östra Anatolien. Vet inte var du fått det ifrån. De bodde självklart i området.

    Däremot så var de i minoritete vid de tillfällen som nämns. Numer är de i majoriteten i Jerevan (nuvarande armenien) och det har skett genom folkförflyttningar, genom att armenier flytt från andra områden osv.

    Om skuldfrågan till de massakrer du nämner kan säkert diskuteras i evighet, men det enda som kan kallas folkmord är fördrivningen och dödsmarscherna.

  • Pingback: Turkiet och Armenien | Svensson()

  • Det är viktiga frågor som behöver lyftas upp oftare. Bra att du gör det Anders.

  • Kurdistan!

    Bra inlägg! Erkänn folkmordet nu!

  • Kachaznuni&Lalajan

    KATASTROF FÖR ALLA

    Armeniens första premiärminister Hovhannes Kachaznuni:
    1 Hösten 1914, då Turkiet inte ännu anslutit sig till någondera
    av de krigande parterna, och inte heller gjorde sig redo för att göra det, började man i Transkaukasus högljutt och ytterst energiskt bildandet av armeniska förband av frivilliga. Trots det endast några veckor tidigare av kongressen, som hölls i Erzurum, fattade negativa beslutet beträffande frivilliga förband, bidrog Armeniska revolutionära partiet Dashnaktsutyun (D) både till bildandet av dessa förband och deltog aktivt i de militära operationerna som de genomförde mot Turkiet. D:s transkaukasiska enheter och en del av partiets förgrundsgestalter agerade därmed i strid med partiets högsta beslutande organs, det vill säga partikongressens vilja i en så allvarlig och ansvarskrävande sak, som dessutom skulle få ytterst grava följder.
    Varför?
    Därför att de själva hade också fångats i den rådande masspsykosens strömvirvlar.
    Jag minns hur Dashnaktsutiun även dessförinnan i Transkaukasus, inte som grundare eller initiativtagare utan endast som anhängare gått med i en del rörelser utanför dess sfär, och i det här sammanhanget vill jag påminna er även om den saken. År 1903 (protesterna och demonstrationerna med anledning av beslagtagandet av kyrkans egendomar) och åren 1905-1906 (de blodiga striderna mellan armenier och muslimer) var det så här, som det uppstod: För övrigt var det likadant i samband med de första mer omfattande arbetarrörelserna (1903-1906), då Dashnaktsutiun i Baku, i Tbilisi, i Batumi riktade in sig på att följa de övriga socialistiska partiernas politiska och taktiska linje.
    Och ni kommer snart att upptäcka hur denna typiska linje utmärkt sig även i vår verksamhet under därpå följande period.
    ‚ÄùVar det nödvändigt att bilda frivilligförbanden?‚Äù är givetvis en meningslös fråga att ställa i dagens läge. Historiska förlopp följer en egen särskild logik av stål. Hösten 1914 bildades de armeniska frivilligförbanden, och sattes in mot turkarna: Den utvecklingen var ett naturligt och oundvikligt resultat av det psykologiska atmosfär som varit det armeniska folkets livsluft under nästan ett kvartssekel. Den här psykologin behövde finna sig ett uttryck, och det gjorde den.
    Och att hejda denna rörelse (även om partiet så önskade) var inte Dashnaktsutiuns uppgift. Det kunde endast taga till vara den rådande inställningen, och genom att styra de samlade önskemålen och förhoppningarna se till att de fick ett utlopp, det kunde med andra ord organisera en redan existerande kraft. Mer än så var det med sina möjligheter och sin auktoritet inte kapabelt till. Att motsätta sig rörelsen och driva en egen linje, därtill var vårt parti maktlöst; därför att partiet självt bestod av en skara rustad med starka instinkter, men outvecklad medvetenhet.
    I dagens läge är det för övrigt meningslöst att fråga sig vem som var den skyldige (ifall ansvarsfrågan skulle kunna föras upp på dagordningen). Om inte biskop Mesrop, A. Hatisov, doktor Zavriev, S. Arutyunov, Dro och Andranik funnits, hade andra trätt in och gjort samma saker. Ifall bildandet av frivilligförbanden var ett misstag, så var det ett misstag som utgör en naturlig förlängning och ett resultat av en politisk linje med rötter i en avlägsen förfluten tid. Än så länge gäller det för oss att konstatera följande, nämligen det att vi aktivt deltog i denna frivilligrörelse, och att det skedde i trots av partikongressens beslut.
    2 Vintern år 1914 och de första månaderna av 1915 var för Rysslands armenier, Dashnaktsutiun inberäknat, en period av upprymdhet och förhoppningar.

    Vi befann oss i ett läge, där vi villkorslöst tydde oss till Ryssland.
    Utan någon som helst grund därtill hade vi gripits av segervisshet; vi var säkra på att vår lojalitet, vårt idoga arbete och vårt bistånd skulle av tsarregeringen belönas med att den skänkte oss Armeniens (bestående av transkaukasiska Armenien och de armeniska provinserna i Turkiet) självständighet.
    Vårt förnuft hade skymts av dimmor. Genom att överlåta på andra att infria våra önskemål, och tillmäta ansvarslösa personers tomma fraser oförtjänt stort värde, samt under inflytande av hypnosen som vi själva suggererat oss till, varseblev vi inte realiteterna utan drevs av fantasier.

    Det skvallrades vitt och brett om några gåtfulla fraser som regenten påstods ha fällt i palatset. Ständiga hänvisningar förekom till några brev (breven som Vorontsov- Dashkov skrivit till kyrkans överhuvud, katholikos), brev som vi presenterade såsom ett fundament för våra framtida anspråk, och för att hävda våra rättigheter. Alltmedan dessa snillrikt avfattade brev innehållsmässigt bestod av idel synnerligen allmänna och ospecificerade förslag, som på begäran kunde tillskrivas vilken som helst önskvärd innebörd.
    Det armeniska folkets styrka, dess politiska och militära betydelse, liksom även stödet som de givit ryssarna, hade kraftigt överdrivits. Effekten av att vi överskattade våra i högsta grad anspråkslösa resurser, blev till slut den att även våra egna förhoppningar och förväntningar över måttan stegrades.
    3 Sommaren och hösten 1915 blev Turkiets armenier föremål för en tvångsevakuering, massdeportationer och raider genomfördes. Samtliga dessa blev ett ödesdigert slag för den armeniska frågan.

    I linje med de efter det historiska Armeniens till oss efterlämnade traditioner och den europeiska diplomatins löften, avfolkades de områden som borde ha utgjort grunden för vår självständighet; de armeniska provinserna stod utan armenier.
    Turkarna visste vad de gjorde, och i dag föreligger ingen omständighet som hos dem skulle motivera några känslor av ånger; det skulle också senare visa sig att detta tillvägagångssätt var det enda raka, och det mest lämpliga med tanke på en slutlig lösning på den armeniska frågan i Turkiet.
    (För Partiet Dashnaktsutiun återstår inget att uträtta (rapport framlagt vid 1923 års partikonferens, Hovhannes Kachaznuni (Armeniens första premiärminister), Sid 34, 35, 36, 37, Kaynak Yayinlari, 2009.)
    ……………………………………………………………………………………………………………………
    Armeniska historikern A. A. Lalaian:
    1-Frivilligrörelsens specifika egenskap var att den lät sina av blodtörstiga
    khumbapet-chefer (Andranik Pascha, Amazasp m.fl.) ledda dashnak-förbands massmördande av turkiska kvinnor, barn, gamlingar och sjuklingar, framstå som mesta möjliga hjältedåd. Av Dashnak-förbanden ockuperade turkiska byar ‚Äùrensades‚Äù från levande människor, och förvandlades till ruinhögar. En dashnak-‚Äùhjälte‚Äù, ursprungligen hemmahörande i Varaam (Yeni Beyazƒ±t), skildrar sina hjältedåd utförda år 1920 så här: ‚ÄùI Basar-Gecer (En av Armeniens provinser ‚Äì A.L.) utrotade jag den turkiska befolkningen; jag lät inget distrahera mig‚Äù, säger dashnak-banditen i skrytsamma ordalag. ‚ÄùIbland tycker man att det är synd om kulorna. Det enda rätta man kan göra med de här fähundarna; efter striderna samlar man ihop de överlevande, stoppar ner dem i djupa gropar, och för att få dem att försvinna från världen, så tar man livet av dem genom att uppifrån slänga stora stenblock på dem‚Ķ‚Äù ‚ÄùJo, jag‚Äù, fortsätter banditen: ‚ÄùJag gjorde också likadant: Jag samlade ihop kvinnor, män, barn; sedan gjorde jag det som behövde göras med dem genom att fylla groparna, där jag hade lämnat dem, med stenblock ända upp till randen!‚Äù

    Sålunda blev en av dashnak-frivilligrörelsens följder att tiotusentals turkiska arbetare blev massakrerade.

    (Partiet Dashnaktsutiuns Kontrarevolutionära roll (1914-1923), A.A. Lalaian, sid. 48, Kaynak Yayinlari, 2010)