När nu Anna Odell avslöjar tanken med sitt ”konstverk”, visar det sig vara ett återuppspelande av en verklig händelse som hon själv varit med om. En händelse där hon uppenbarligen upplevde att Sankt Görans sjukhus begick övergrepp mot henne:
Nu avslöjar Anna Odell vad examensarbetet, som snart är klart, handlar om: Hon vill visa psykvården inifrån. Så som den tedde sig för henne för 13 år sedan, då hon var 22 år och stod och vinglade på broräcket på riktigt.
– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till Sankt Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?, säger hon till DN.se.
Detta ville hon nu visa på genom att skapa ett konstverk. Och nog anser jag att hon har lyckats och därmed kanske vi alla måste ta tillbaka en del av den kritik som vi riktat mot hennes projekt.
Jag har aldrig ifrågasatt att det handlat om ett konstverk, däremot har jag diskuterat huruvida konstnärer ska betala materialet för sitt konstverk. Men är konstverket nu också en politisk och social protest så ska Anna Odell naturligtvis inte betala. Sådant är en del av våra demokratiska rättigheter och kan inte villkoras med pengar som vapen.
Hon har också till slut lyckats på något sätt, dvs fått upp psykvården och hur den fungerar till diskussion. Så även om hennes konstverk av någon anses vara nåt annat än ett konstverk så är det i alla falla en lyckad politisk aktion. Men hon anser attd et är ett konstverk och vi får lov att acceptera det. Ett konstverk som också är en politisk aktion, en hyfsat lyckad sådan.
Intressant?
Bloggat: Psykbryt,
Borgarmedia: DN, AB, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Odell, Konstverk, Sankt Göran, Psykvård, Sjukvård, Kultur, Konst, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Ett gripande livsöde, ett debattinlägg eller ett konstverk? « Kent Persson (m) blogg