Omodern kultur når inte ut – Odells gör det!

Kvalitetskulturen är marginaliserad. Den har blivit en subkultur som inte når ut. Istället är det normbrott som är den nya vägen till uppmärksamhet. Anna Odell, Konstfackseleven med låtsaspsykosen, är det senaste exemplet. Hennes verk har få sett (och de som har gjort det tycker inte att det är speciellt bra) men ändå har hon väckt mer intresse än någon annan konstnär det senaste halvåret.

Så skriver Stefan Eklund på SVD med anledning av Anna Odells konstverk och installation. En installation som av naturliga skäl vållar stor uppmärksamhet och som dragit stora mängder folk till Konstfacks utställning. Därför att det uppenbart säger nutidsmänniskan något, eller så är det debatten kring konsten, psykvården och lagen som betyder något för oss som lever idag. För inte på många år har ett en konstprodukt, ett konstverk vållat så stor uppståndelse och så stort rabalder som Anna Odells låtsade psykfall.

Jag undrar vem Stefan Eklund är att bestämma vad som är ”kvalitetskonst”. är dte kosnt som itilltalar de som är vana besökare i konstsalongerna elelr konst som talar till den minoritet som läser poesi och gåt på konstgallerier. För i Stefan Eklunds värld verkar det inte kunna vara kvalitet när det drar sån enorm uppmärksmahet som Odells installation gör. Då är det utan budskap och utan finess. Kvalitet enligt Eklund är sånt med budskap, finess och sånt som görs på såna ställen som Dramaten . Sånt förbannat fisförnämt trams.

Odell har nått fler med konsten som verktyg än någon annan gjort på länge. Hon har strata en debatt om vad som är konst, om hur bra elle dålig psykvården är, om konstnärer ska betala för sitt arbetsmaterial, om de har rätt att bryta mot lagen osv. Kort sagt, Odell har gjort ett konstverk om berör. Utan att folk ens sett det. Det är väl i all fall en viss kvalitet måste man nog säga.

Konst som inte når ut, kan säkerligen vara bra och konst som når ut dålig. Vad som är bra och vad som är dåligt beor ju faktiskt på betraktaren. Det är olika från människa till människa. Jag tycker det mest av modern konst är ointressant, men det betyder inte att det är dålig kvalitet för det. Men för mig personligen är det oftast ingen ”kvalitetskonst”. Det ger mig helt enkelt inget.

Eklund gör sig tolk för vad som är ”kvalitet” på ett sätt som är arrogant, överlägset och översitteri. Det finns inget sådant. Konst som når ut, som Odells kan vara kvalitet, konst som inte når ut kan ha sämre kvalitet, folk är ju faktiskt inte intresserade. men måste inte vara av sämre kvalitet. Både smalt och brett behövs. både smalt och brett kan ha kvalitet eller sakna kvalitet. Men vad kvalitetskonst är, är olika från människa till människa.

En sak är dock säker, Eklunds kvalitetsbegrepp är trams och saknar helt kvalitet. Kanske är det bara så att den konst som Stefan Eklund gillar och kallar för kvalitetskonst är omodern och inte når ut därför den faktiskt inte säger de flesta nånting.

Intressant?
Borgarmedia: DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Är det OK om jag målar lite i olja eller akvarell då och då, gärna landskap med fjällmotiv?

  • Anders_S

    Björn Nilsson: Det är nog OK. Själv älskar jag romantisk konst från förra sekelskiftet och jag har ju tidigare skrivit att jag nog skulle tycka att Odells konst var skit om jag såg det.

  • ”Kvalitet” är ett skumt begrepp. Det var det begrepp som artonhundratalets militanta konstnärer, typ Flaubert, Baudelaire och Monet, satte upp mot borgerskapets lönsamhet och statsbyråkratins hierarki och makt. Och också lyckades etablera framemot artonhundratalets slut, enligt Pierre Bourdieus bok om detta, Konstens regler.

    Problemet var dock just ”kvalitets”begreppets löslighet. När väl konstnärerna nått sitt mål var det hur lätt som helst att fejka kvalitet och få uppmärksamhet och framgång ändå. Det fanns nämligen inget kriterium för vad kvalitet innebar. Inte minst problematiskt blir det när kommersiella media bestämmer vad som är kvalitet och vad som inte är det.

    George Orwell var som litteraturkritiker upptagen med detta problem och kom fram till att det bara kan etableras i efterhand vad som duger och vad som inte gör det. Det som överlever är kvalitet, det som försvinner är det inte. Fast i de kommersiella mediemegafonernas värld är det antagligen mycket som inte ens får chansen.