Sverige ska snart vara ordförarland i EU under ett halvår. Förra gången Sverige var det var år 2001 och regeringscheferna möttes i Göteborg. De kravaller som förekom under två dagar och de polisövergrepp som förekom under tre dagar år 2001 ledde till en mängd åtal och domar. Aktivister dömdes på löpande band och på mycket svaga bevis, ofta till och med obefintliga bevis. Samtliga åtalade poliser friades däremot.
Vid ett par tillfällen lyckades det med hjälp av engagerade försvarsadvokater och modiga vittnen (att vittna var en risk, man kunde själv bli åtalad) att få aktivister fria, men oftast dömdes man enbart på tveksamma polisvittnesmål till långa fängelsestraff. De flesta som dömdes hölls häktade en mycket lång tid. Vilket det naturligtvis inte fanns fog för utan det var bara en ren bestraffningsåtgärd. Häkten är mycket otrevliga ställen där man ofta hålls isolerad från omvärlden.
Dessutom hade domare och åklagare ett möte innan rättgångarna börjat, där man bestämde vilka straff det skulle bli, dvs ungefärlig längd och hur man skulle argumentera. Rättsväsendet gjorde alltså upp om hur målen skulle hanteras, i klump och utan egentlig hänsyn till varje individs rättsskydd och oskyldighet innan något annat bevisats. Man utgick från att alla var skyldiga och bestämde straffen i förväg. Det känns inte så rättsäkert och demokratiskt.
Nu är det så dags igen för riggade rättegångar, det handlar om åtalen mot de aktivister som åtalats för våldsamt upplopp i samband med demonstrationerna mot Israel i samband med tennismatchen där tidigare i år. Åsa Linderborg skriver bra i Aftonbladet om detta:
Hade jag haft möjlighet, skulle jag ha varit en av de 7 000 som demonstrerade mot att Sverige spelar tennis med ockupanter och krigsförbrytare. Men jag hade aldrig, aldrig, aldrig maskerat mig och skapat osäkerhet i tåget, tänt bengaliska eldar, kastat färgbomber, uppträtt hotfullt och skrämt bort meddemonstranter. Det finns ingen anledning att bete sig så i Sverige 2009. Men det finns heller inga skäl att sätta rättssäkerheten ur spel.
Jag vet inte om de åtalade är skyldiga eller oskyldiga. Det är nämligen omöjligt för en journalist eller någon annan att bedöma det, eftersom häktningsförhandlingarna är sekretessbelagda och rättegången hålls bakom lykta dörrar. En av killarna, vi kan kalla honom Anton, var i flera veckor häktad på en enda polisinfiltratörs vittnesmål; han tycker sig känt igen Antons lufsande stil. Denna absurditet visar bara på ett, men avgörande, problem med den här typen av politiska mål: vittnena är poliser som ska vara infiltratörer samtidigt som de inte får provocera fram brott, en balansgång som för dem är lika omöjlig som den är omöjlig för medborgarna att utifrån kontrollera.
Åtalet gäller våldsamt upplopp, men av rättsväsendets hemlighetsmakeri att döma får man intrycket att de åtalade gjort något som satt hela rikets säkerhet på spel. Och kanske är det just den känslan som staten vill framkalla.
Om några veckor ska Sverige ta över ordförandeskapet i EU, vilket kommer ge många anledningar till demonstrationer. Den borgfred som högerregeringen bett om och skandalöst nog också fått försäkringar om av socialdemokraterna, kommer inte hörsammas av dem som menar att man i demokratins namn och av nationalistisk prestige aldrig kan villkora yttrandefrihet och opposition. Redan nu för regeringen en politik som borde framkalla dagliga protester: fattigdomen och arbetslösheten stiger samtidigt som man försvårar facklig mobilisering. Vi har övningar med Nato på svenskt territorium och väntar bara på att Afghanistansoldater vänder hem i blykistor från ett krig vi borde fördöma i stället för att stödja.
Det är bara en del av hetsen. Även polisens verbala angrepp mot de arbetande på flyktingförläggningen i Kållered ingår i samma skrämseltaktik. Dels ska vänstern utmålas som ”odemokratiska busar” som inte följer lagarna och inte sköter sitt jobb. Dels ska aktivister dömas till rejäla straff och hållas häktade oändligt lång tid för att de ska bli rädda och skrämda.
Faktum är att jag inte riktigt begriper varför myndigheterna i Sverige hetsar upp sig kring EU-ordförandeskapet. Det kommer inte att bli speciellt mycket demonstrationer och regeringscheferna från olika länder ska inte mötas i Sverige, utom möjligtvis när Ryssland regeringschef ska komma till Stockholm. Så polisen kommer inte att få så mycket att göra som jag ser det.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om EU, EU-ordförandeskap, Åsa Linderborg, Göteborg 2001, Demonstrationer, Stoppa Matchen, Vänstern, Polisen, Demokrati, Politik, Samhälle
Relaterat:
Pingback: Amatörerna i Säpo | Svensson
Pingback: Åsiktsregistreringen av vänstern pågår än | Svensson