EU är som gjort för korruption

Man kan givetvis diskutera nivåerna på arvoden och givitvis står det Arbetarinitiativ och Vänsterparti fritt att ”beskatta” sina företrädare så att deras ersättning inte ”överstiger en genomsnittlig arbetarlön”. Frånsett rena teknikaliteter kring vad en genomsnittlig arbetarlön är förstår jag inte synsättet ur två perspektiv.

För det första skall bör en lön eller ersättning, enligt mitt förmenande, vara direkt relaterat till den uppgift som utförs. Att vara ledamot av Europaparlamentet är en ansvarsfull uppgift. För den som skall sköta sitt uppdrag är det långa arbetsdagar och mycket föreberdelsearbete för att sätta sig in i saker och ting. Dessutom innebär uppdraget att ledamoten långa tider måste vistas borta från både familj och vänner. Allt detta gör att ledamoten bör visas erkänsla för det arbete som läggs ner och då få en ersättning som står i proportion till arbetet som sådant och inte till andras löner och ersättningar.

För det andra bör principen ”lika lön för lika arbete” gälla även för förtroendeuppdrag av den typ som diskuteras. Allt annat är orättvist.

För övrigt är det ju så att man på det rent privatekonomiska planet anpassar sin ekonomi efter sin inkomst. Detta skulle då innebära att företrädare för Arbetariniativ och Vänsterparti som råkar ha en högre inkomst än en ”genomsnittlig arbetarlön” också måste göra en personlig uppoffring. Det är möjligt att man är så ”idealistiska” men i grunden, och med all resepkt, verkar det inte helt genomtänkt.

”Sen anser vi naturligtvis att alla parlamentsledamöter inte ska tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön”.

Detta utestänger i praktiken en stor mellangrupp av människor. De som de facto har en högre lön än ”genomsnittlig arbetarlön” måste i rimlighetens namn även de ha en rätt att göra sin röst hörd. Detta kan vara personer med långa utbildningar (…med tillhörande dryga studieskulder) som ur ett livslöneperspektiv har en lön som föga överstiger den ”genomsnittliga arbetarlönen”.

Som jag sa i ett tidgare inlägg anpassar man sin ekonomi efter sin inkomst. För väldigt många är boendekostnaden en av de största utgifterna. Om man nu satsar en del av en högre lön på boeendet, av rena livskvalitetsskäl, skulle följden för personer i den aktuella gruppen bli att man måste göra sig av med sitt hem för att ta heltids förtroendeuppdrag. Detta är inte rimligt och det skulle leda till ett mycket märkligt samhälle.

För de riktigt rika är detta inget problem. De behöver ingen ersättning alls. Intressant är att vi faktiskt en gång i tiden hade ett sådant system i Sverige. När tvåkammarriksdagen infördes hade inte första kammarens ledamöter rätt till arvode (…å andra sidan var det endast 6000 personer i hela landet som uppfyllde kriterierna för valbarhet till nämnda kammare).

Den praktiska följden av det föreslagna arvodessystemet skulle alltså bli att endast de med ”genomsnittlig arbeterlön” eller lägre och de som är riktigt rika skulle ha möjlighet att ta heltids förtroendeuppdrag utan att göra privatekonomiska ersättningar. Jag kan inte se någon som helst rimlighet i detta.

När det sedan gäller reseerättningar och annat är jag helt med på att detta skall vara kostnadsersättningar och inget annat även om det sker till priset av en ganska omfattande administration.