Lena Andersson skriver bra om klass

I tidskriften Axess, av alla ställen, har Lena Andersson skrivit en superbra artikel om klass, om att vara arbetarklass. Det är bitvis mitt i prick och mycket avslöjande mot ”den tolerante liberalen”. Smaka bara på följande provbitar:

Att vara servicepersonal är för mig ett normalt yrke, det var sådant som folk i min närhet var när jag växte upp och vad som väntade en människa efter skolan. Men eftersom min bekant på ett självklart sätt ser ner på servicepersonal måste han vara väldigt trevlig mot dem för att visa att han inte ser ner på dem. På detta följer också en vaksamhet på andras beteende gentemot servicepersonal, det blir lackmustestet för att vara en god människa – men endast för den som inte märker att detta i själva verket är tecknet på klassnedlåtenhet.

[…]

Min bekant blir också bestört när jag säger att jag tycker det är angenämt att befinna mig på platser där människor har välskurna kläder, är nyduschade och luktar gott. Om man inte kände mig, säger han, skulle man kunna tro att jag var ”värsta överklassnobben”. Han blandar åter ihop begreppen. Att påtala att klassamhället och de uttryck det tar sig existerar är inte att bejaka det. Att tycka att en jacka som kostar femtusen är snyggare att se på än en som kostar hundratjugonio är inte att säga: han som har en jacka för femtusen är en bättre människa än han som har en för hundratjugonio. Det är inte ens att tycka att de har gjort sig förtjänta av sina respektive jackor. Det är endast att konstatera att kapital – kulturellt, socialt, ekonomiskt – ger möjligheter till ett vackrare och mer omsorgsfullt livsinnehåll.

Men min bekant anser inte att man ska benämna att man ser skillnad i det yttre. Om alla förmodas ha lika möjligheter att förädla sina liv hamnar en moraliskt tänkande liberal person i ett dilemma när utfallet blir så olika. För medger man vad klass är och gör med människor blir nästa steg att inse att en samhällelig förändring behövs för att man ska kunna fortsätta att vara moralisk. Eventuellt behöver man då avstå från egna privilegier, vilket är oroande.

Lena Anderssons artikel har också bäring på de inlägg där jag skrivit om elitklasser och det skolsystem som Jan Björklund och borgarna vill ha. Ett system som sorterar bort arbetarbarn till förmån för medelklassens och överklassens barn. Förutom att arbetarbarn i snitt klarar sig sämre i skolan kommer de inte ens att välja elitklasser och privatskolor:

Klass sitter i själen, i psyket. Den utgör en mental horisont. Man bibringas den via omgivningen och det är ens plikt att vidga den horisonten, men med det behöver man hjälp. Att äga en inre rikedom, en bildning, en förmåga att förstå världen och sig själv är djupt berikande, oavsett vad man har för arbete. Det förstod den tidiga arbetarrörelsen och enhetsskolans tillskyndare, vilket fick en oöverskådlig inverkan på den svenska arbetarklassens självuppfattning och sociala mobilitet under 1900-talet. Ett av socialdemokratins stora verk under det förra seklet är att den gav möjlighet till så många att göra inte bara yttre klassresor utan inre – intellektuella och existentiella.

Men klassresan kostar på. Klassresenären reser ifrån sina föräldrar och sin historia och i det finns smärta och existentiell ensamhet. Den medför ansatser att dölja packning, resrutt och kartor, för att inte genera och inge underlägsenhetskänslor.

Den som intar en amerikansk hållning och anser att klassamhället i ett fritt och demokratiskt samhälle där alla formellt har samma möjligheter avspeglar en korrekt uppdelning efter intellektuell potential och begåvning, förbiser att klass sitter i psyket, invävt med tusen starka trådar. En medelmåttig begåvning från de övre skikten krånglar sig in på och ut ur juristlinjen trots klen fallenhet för yrket. Det tar lite längre tid men det går. Hon klarar sig sedan bra i livet, lever gott, har ett givande umgängesliv. För en medelmåttig begåvning från de lägre skikten vore det en främmande tanke att söka juristlinjen. Hon har aldrig träffat någon som är jurist och känner ingen som gått på universitet. Universitetet är en skrämmande plats som är till för andra. Hon uppmuntras inte att söka utan avråds tvärtom med den uttalade eller outtalat självklara motiveringen att det är för svårt. Dessa oåtkomliga mentala trådar påverkar en människa under hela hennes liv, och gör att nästan inga klassutjämnande politiska åtgärder kan vara för stora, så länge de inte inkräktar alltför mycket på friheten.

[…]

Jag slösade inte bort tiden på att vara ovetande om möjligheterna och hur jag skulle bära mig åt. Det går inte att ta sig till en plats man inte vet finns, och en plats man inte tror är för mig. Så förhåller sig också klasserna till samhällsordningen. Medelklassen tänker aldrig, vad som än händer, att de kommer att bli brevbärare, sopåkare, snickare, socialbidragstagare eller sjukvårdsbiträde. Arbetarklassen tänker att det är några andra som blir författare, läkare, forskare, jurister, diplomater och professorer.

Även Åke Daun skiver faktiskt en del intressant, i sin i huvudsak ganska ointressanta artikel, om klass i samma nummer av Axess:

På 1950-talet var svensk arbetarklass fortfarande en lätt definierad kategori i sociologiska tabeller, även som personlig identitet för vederbörande själv. Naturligtvis kunde individer bakom de statistiska tabellerna vara såväl mer som mindre stolta över sin socialgrupp 3-tillhörighet. Men med röstsedeln stödde man självklart något av de två arbetarpartierna. Idag befinner sig stora delar av ”arbetarklassen” i den socioekonomiskt hela tiden växande medelklassen, dessutom med den vida innebörd som denna numera ges.

Vilka tillhör idag den ”objektiva” arbetarklassen? Kanske klasser bäst konstitueras av anställningsrelationer, som Stefan Svallfors föreslår. Den upplevda identiteten är däremot oklar. Dagens ”objektiva” medelklass står emellertid ostadigt på massutbildningens styltor. Innehav av ”tjänst” samt månadslön är numera glanslöst, och titeln ”kontorist” i telefonkatalogen skulle idag framkalla gapskratt.

I medelklassen återfinns arbetarklassens många klassresenärer, somliga med oklar tillhörighet. Till råka på allt har röstbeteendet blivit beroende av partiernas specialerbjudanden. De som på det sättet alternerar mellan höger och vänster kan förväntas ha en ostabilt upplevd klasstillhörighet. På den tiden då arbetarklassen var stor fungerade dess kvantitativa tyngd som en stödjepelare. ”Majoriteten har alltid rätt”, var en näraliggande tanke.

Överklassen finns kvar överst på prispallen, vare sig det är börd, utbildning eller pengar som kvalificerar. En liten komplikation har dock tillkommit. Tillskrivningen överklass kan numera kännas onaturlig bland både överläkare och högavlönade bolagschefer, samtidigt som medelklass inte alls passar. Räddningen har blivit den från USA importerade beteckningen övre medelklass (upper middle class). I denna kan till och med lågbetalda docenter få vara med, om de känner för det.

Klassamhället finns, även om många så kallade liberaler gärna vill förneka detta faktum. Men det är påtagligt, synligt och analyserbart. Det är en realitet och kan bara bekämpas genom mer jämlikhete, mer jämställdhet, utjämning, minskning av löneskillnader, borttagande av privilegier för de rika, lika villkor (ex. enhetsskola) osv.

Och nej, Lena Andersson skriver inte att utbildningen finns där för alla, möjligheterna finns där för alla. Hon skriver att den inte finns där för arbetarklassen känner inte till att den finns och har av olika skäl inte tillgång till möjligheterna. Inte utan politisk förändring av samhället. Hon säger inte heller att klass inte handlar om inkomst, utan säger att det inte bara handlar om inkomst. Det finns alltså en objektiv bestämning av klass, men det finns också en subjektiv faktor, vilken klass man upplever att man tillhör.

Läs också:
Struktur eller individ – klasshat eller förståelse?
Betydelsen av klass

Intressant?
Bloggat om klass: GC Carlsson1, 2, 3,
I AB om klasshat: ”Soldaterna gick från säng till säng och sköt dem till döds”Göran
Greider
om Finlands grymma inbördeskrig och Sverige förlorade Finland och blev landet lagomSamuel Edquist läser om kriget och gläds åt en mesig nationaldag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Smart idé sprack, Fredrik Jönsson skriver Religion är opium för folket!, Björn Nilsson skriver Högsta mulla-domstolen, Anders_S skriver Snutens underliga prioriteringar

Advertisements
  • Strutsman

    Uppdelningen i ”klasser” är stigmatiserande och bidrar bara till misstänksamhet mellan människor. Begreppet är också trubbigt, eftersom ingen riktigt vet vad det ska betyda.

    Med en bra och ambitiös grundskola+gymnasium som ger alla chansen så stämmer det faktiskt att man styr över sitt eget öde. Jag är själv ett exempel på det. Det enda som krävdes i mitt fall var intresse och det kom från farmor som altid uppmuntrade högre utbildning. Några formella hinder finns inte.

    I övrigt är det ganska ointressant VARFÖR någon vill eller inte vill göra en klassresa. Det viktiga är att det går OM man vill. Hur lyckliga människor blir styrs ju av huruvida man lyckas med det man vill lyckas med. Att jämna ut statistik för att behaga förvirrade socialistiska samhälssanalytiker står inte överst på dagordningen för någon jag känner. Och när alla möjligheter ligger öppna finns bara hjärnspöken kvar och då är det fel att prata om klassamhälle.

  • Anders_S

    Strutsman: Förstås håller jag inte md dig om klassbegreppet. Men jag tror det är ganska meningslöst att diskutera frågan med dig. Jag anser att klassbegreppet är nyckeln för att man ska kunna förstå hur ett kapitalistiskt samhälle fungerar. Liberaler anser förstås inte det.

    Och som sagt, av en mängd olika skäl, pengar, sortering, ojämlikhet osv så ligger inte alla möjligheter öppna. Man måste blunda för en hel del för att kunna anse detta. Eller stoppa huvudet i sanden. Vilket du ju tycks anse att du själv gör om vi ska döma efter ditt nick. Precis vad Lena Andersson skriver.

  • ”Om alla förmodas ha lika möjligheter att förädla sina liv hamnar en moraliskt tänkande liberal person i ett dilemma när utfallet blir så olika.”

    Tvärtom. Att utfallet blir olika är en produkt av att människor är olika, vilket är självklart. I ett rättvist samhälle har alla lika möjligheter, men lika UTFALL är varken rättvist eller önskvärt, för då förtrycker man den del av befolkningen som snarare förtjänar att hyllas, dvs de som vänstern älskar att måla upp som ”rika svin” men som i själva verket bidrar mest till samhället som helhet. Särskilt i Sverige på grund av vårt orättvisa (=progressiva) skattesystem.

  • MJE

    Det jag saknade i Anderssons artikeln var den andra sidan av myntet: hur överklassen medvetet försöker mota tillbaka arbetarklassen till sina ursprungliga positioner. Självklart finns det en faktor av att arbetarklassen håller tillbaka sig själv. Men det handlar lika mycket om att utbildning och vilja inte räcker för att göra en klassresa. Man måste bli accepterad av de som anställer diplomater, chefer, etc. För att bli det så måste du anamma ”den objektivt goda” borgerliga klädsmaken och inlemma dig i kollektivet.

  • MJE: Du beskriver grundläggande mänsklig social interaktion. Alla yrkesgrupper har sin egen klädsel, tjänstemän likaså. Fast att påstå att det finns EN ”borgerlig klädsmak” är skrattretande. När såg du en ”borgare” senast, på museum eller?

  • MJE

    Svenselius: Det som du kallar för grundläggande mänsklig social interaktion, och som jag kallar för utestängning, brukar oftast när det handlar om klass, motiveras med att man måste anpassa sig till vad som antas vara en objektiv, tidslös, norm. Självklart kan detta se lite olika ut, men grundmönstret är det samma. För att bli banktjänsteman måste du ha kostym, etc, trots att det inte finns någon reell nödvändighet till detta. Det handlar om att tvångsmässigt inlemma folk i ett kollektiv, och om man avviker så blir man utesluten.

    Att man gärna vill hävda att denna klädsmaken är objektiv och tidslös är inte konstigt. Det måste man göra för att dölja de maktstrukturer som finns och utövandet av dem. Det är också ett sätt att belasta den som avviker. Alternativet: att erkänna att det handlar om naken och godtycklig maktutövning, hade inte sett lika bra ut.

  • He, just det där med att vara vänlig mot folk i serviceyrken åker jag själv dit direkt på. Fast det har inget med ”se ned på” att göra. Snarare för att de helt enkelt har skityrken jämfört med ens eget och inte behöver ytterligare en gnällmåns att stå ut med. Har all respekt för folk som orkar jobba med folk hela dagarna.

    Kan nämna att de rika svinen också mycket riktigt är svin. Det märkte jag tydligt under min uppväxt i Saltsjöbaden. På fester var det tal om pengar, pengar, pengar, förakt mot de utan rätt klädsel, hyllande av högborgerliga traditioner och diskret förklaring av att nazismen inte var så dålig då den räddat oss från kommunismen. Samma svin försöker idag dölja sin svinaktighet bland något påhitt som de vill kalla ”liberalism” (självklart är ordet helt felaktigt använt).

    De var parasiter som inte bidrog med något till samhället. Tvärtom växte de upp med pengar som de ärvt av någon annan som kanske gjort nytta.

    Dessa ”borgare” finns inte bara på museum. Åk ut och se den själva i deras misslyckade seglaruniformer och märkliga kostymer med guldknappar. Bra observationsplatser är midsommarstången på Älgö samt hamnen vid Saltsjöbadsdagarna.

  • MJE: Jag har dock aldrig påstått att den typiska tjänstemannautstyrseln (som för övrigt inte är så vanlig i branschen där jag jobbar, IT) är ”tidlös” eller ”objektiv”. Däremot förmedlar den ett propert intryck och är synnerligen bekväm, därför förstår jag att den är poppis bland advokater, bankirer och andra som vill förmedla ett sådant intryck till andra. För mig är det inte konstigare än att byggare föredrar grova byxor med många platser att hänga verktyg.

    Men vad har det med klass att göra? Ingenting. Vem som helst kan köpa en kostym av fullt tillräcklig kvalitet i närmsta klädbutik. Eventuella hinder för att ha den på sig är enbart hjärnspöken, vilket ju anknyter till Lena Anderssons artikel. Att snacka om ”maktstrukturer” är bara en undanflykt för att dölja det verkliga ”problemet”: att det krävs lite energi, mod och framåtanda för att förändra sitt eget liv.

  • Kuno

    ”för då förtrycker man den del av befolkningen som snarare förtjänar att hyllas, dvs de som vänstern älskar att måla upp som ‚Äúrika svin‚Äù

    Inte nog att de är de mest privilegierade i samhället, de skall även hyllas. Mycket skall ha allt.
    Hyllning som efterlyses kan f.ö. ses i SVT:s Draknästet.

  • Kuno

    ”att det krävs lite energi, mod och framåtanda”

    Det går inte att förneka att det krävs _mycket_ mer av någon med liten eller ingen uppmuntran hemifrån och där inget kontaktnät finns att ärvas.

  • Kuno: Tittar inte på TV, men det är ju betryggande att veta att det åtminstone finns något program i SVT som inte är producerat av och för socialister.

    ”Det går inte att förneka att det krävs _mycket_ mer av någon med liten eller ingen uppmuntran hemifrån och där inget kontaktnät finns att ärvas.”

    Håller med fullständigt. Just detta att föräldrar som själva betraktar sig som ”arbetare” är dåliga på att uppmuntra sina barn att söka sig till högre utbildningar etc har diskuterats tidigare på den här bloggen, tror jag.

  • MJE

    Svenselius: Jag har aldrig påstått att du personligen skulle hävda att t ex tjänstemanna klädstilen skulle vara objektiv eller tidslös. Men intressant nog är det just det du gör när du senare hävdar att den enbart handlar om att den ”förmedlar ett propert intryck”.

    Självklart har kläder och utseende med klass att göra. Och det är ingen liten obetydlig detalj, det är en aktiv urvalsprocess. Hade det varit genuint oviktigt så hade urvalet inte skett. Att vem som helst kan ta på sig en kostym är irrelevant. Det är inte det som det här handlar om. Det handlar om kostnaden och kraven för att göra en klassresa. Det krävs inte ”energi, mod och framåtanda.”. Framför allt så krävs det att man ger upp den individualism och personliga frihet som de högre skikten annars brukar vara snabba att hylla.

  • MJE: Sorry, jag ser inte vad du försöker göra för koppling. Menar du att eftersom någon som spenderat tjugo år i blåställ kanske kommer att ha svårt att se sig själv som en kontorsnisse i kostym, är själva kostymen ett uttryck för klassförtryck? Vad är isf lösningen? Att advokater börjar bära snickarbyxor?

    Exakt HUR ger man upp sin individualism och personliga frihet? När jag ser mig omkring på jobbet ser jag bara fria individer, från städpersonalen ända upp till koncernledningen. Kostym eller inte spelar ingen roll. Om något blir man väl MER fri av att göra en s k klassresa eftersom man får mer pengar att röra sig med och större frihet att planera sin tid.

    Hela den här diskussionen stärker bara min uppfattning om att ”klass” är ett stort fett hjärnspöke, en kuliss man hänger framför den egna otillräckligheten eftersom det är lättare att skylla på osynliga ”strukturer” upprätthållna av en anonym ”överklass” än att ta sig själv i kragen. Som liberal är det tankesättet främmande för mig. Jag ser bara individer, var och en med sina individuella styrkor, tillkortakommanden och förutsättningar. Och i ett liberalt samhälle finns bara de hinder man skapar för sig själv.

  • Z

    Jag blir rädd i min roll som historiker när personer hävdar att man kan använda individuella exempel för att bortförklara strukturella system. Det misstaget är oförlåtligt i alla forskningssammanhang och är minst lika meningslöst i en diskussion som den här.

    Att besvara ett strukturellt argument eller strukturella fakta med att ”Men jag klarade mig minsann!” eller ”Det går om du vill!” är att diskutera två helt olika saker.

    Faktum kvarstår: Alla kan inte göra en klassresa i vårt samhälle som det ser ut idag. Det finns mängder med yrken som i stort sett är designade för att hålla kvar folk i en lågavlönad, utsatt position. En av hundra kan göra en klassresa och bli tjänsteman, konsult, chef eller liknande, men det betyder att de 99 andra inte kommer göra det. Vi kan inte ”ta oss ur arbetslösheten” med mod och vilja eftersom arbetslösheten är ett måste i ett kapitalistiskt samhälle ( Det vet alla som har läst ekonomi – det finns t.o.m önskvärda siffror på arbetslöshet etc som man behöver bibehålla i ett land m.m )

    I fortsättningen är jag bra sugen att moderera folk som tar till individargument i strukturella diskussioner istället för att svara med t.ex ett svar som skulle förklara hur de menar att /alla/ lågavlönade skulle kunna få ett bättre liv, som strukturell grupp, hur alla dessa låglönejobb och utsatta personer kan resa sig som grupp, för det ingår inte i systemet idag, eftersom de rika(re) ständigt kräver alla dessa lågavlönades arbete och tjänster.

    Men, eftersom många säkert inte förstår precis /hur/ off-topic det är att kommentera struktur med individuella fakta så låter jag väl de stå kvar..

  • Z: Det är förstås väldigt obekvämt att råka på individuella exempel som motsäger en stor, allomspännande teori om Hur Det Ligger Till. Seriösa vetenskapsmän inser då att det är dags att omutvärdera teorin. Jag vet inte hur ni historiker jobbar – själv är jag naturvetare (stor överraskning va?) – men om du inte tycker att individargument är relevanta i en diskussion om huruvida vissa strukturer (som dessa individer påstås omfattas av och till och med aktivt uppehålla!) så får du nog förklara varför istället för att avfärda det med en handviftning.

    Du efterlyser ett svar på hur jag menar att ”alla lågavlönade skulle kunna få ett bättre liv”, et cetera. Du kommer inte få något för jag ser det inte som mitt problem att lösa. Det är varje individs eget, odelbara ansvar att bestämma vad man skall göra med sitt liv och sedan genomföra detta. Den som är lågavlönad och inte själv gör något åt sin situation kommer fortsätta vara det.

    Min längtan är snarare efter ett samhälle där den som VILL göra en ”klassresa” inte har några som helst hinder för det annat än inuti sitt eget huvud.

  • Anders_S

    Wilhelm: eftersom din utgångspunkt är att samhället ska vara orättvist, att det ”är naturligt att en del ska vara fattiga och ha skitjobb” så förstår jag inte varför du diskuterar med oss som anser att alla, oavsett vilket jobb man har, har rätt till samma levnadstatndard och samma rättigheter. Du anser inte det. Du anser att man får skylla sig själv om man är fattig. Det är cyniskt och obehagligt. Du vill ha ett orättvist, ojämlikt, samhälle där vissa förtrycks.

    Det vill inte jag, därför kämpar jag för att förändra det. Klassanalys och diskussioner om strukturer är n väsntliga del i att förstå varför och på vilket sätt ett smahälel är orättvist. Det behövs för att kunna förändra. Det är klart att du inte vill veta av något sådant, då du inte vill förändra samhället, för du vill ha orättvisor och ojämlikhet. Inser du hur obehaglig och fascistoid din inställning är? Jag tror faktiskt inte det.

    Exempelvis dömer du i princip utvecklingsstörda till att dö, till att svälta ihjäl. De kan faktiskt inte klara sig själva och är deras föräldrar fattiga kan de inte heller ta hand om sina barn. Ditt samhälle är faktiskt inhumant och människovidrigt. Fascistiskt skulle jag nog vilja kalla det.

    I övrigt är det vi i vänstern som försvara individens rätt att göra klassresor. 1970-tael, 80-talet och 90-talet har sett en omfattning på rörligheten mellan klasserna som aldrig sett tidiagare. En stor del i detta har enhetsskolan, skolreformerna på 1970-talet. Skolreformerna som lärde oss arbetarbarn (eller för oss innebar att vi förstod detta) att vi hade samma rättigheter som de rika. Som gav oss de mentala, psykiska och utbildningsmässiga verktyg som behövdes för att göra en klassresa. Nu tar borgarregeringen bit för bit bort dessa möjligheter. Precis vad Lena Andersson skriver.

  • Anders_S: Jag diskuterar med er för att jag försöker lista ut hur ni har kommit fram till era (ganska konstiga) slutsatser om hur samhället borde fungera. Eller så har jag för mycket fritid. Bedöm själv. 🙂

    Förresten kan du vräka på med hur många känsloladdade ord som helst, kalla mig fascistoid eller whatever, det kommer knappast att övertyga mig eller någon annan som inte redan är knädjupt ned i socialistträsket. Och du bör också veta att din definition av ”rättvisa” innebär att det är OK att de fattiga blir ännu fattigare, så länge de rika inte blir rikare. Det är rättvisa i betydelsen systemifierad avundsjuka.

    ”Du anser att man får skylla sig själv om man är fattig.”

    Jepp, i dagens Sverige får man faktiskt det. Det råder ingen reell brist på möjligheter att göra karriär oavsett vem man är när man föds, om man inte är ett väldigt olyckligt extremfall (se nedan). Därmed inte sagt att staten inte borde göra det lättare för de svaga i samhället att komma i arbete och göra karriär – genom att slopa LAS t ex – men det är ju en annan diskussion.

    Med detta sagt finns det förstås dem som är exceptionella fall och har så dåliga grundförutsättningar att de aldrig egentligen kan uppnå det som vi andra kan – du nämner själv utvecklingsstörda. Självklart måste samhället ge sådana människor stöd så att de åtminstone kan leva drägliga liv utan samma krav på motprestation som vi andra har. Men de utgör extrema undantag och idag är gränsen för vem som får bidrag av staten otroligt lågt satt i jämförelse.

    Jag borde inte behöva suffixera varje inlägg ”med reservation för uppenbara undantag” men det kanske är nödvändigt om man ska slippa få skällsord kastade efter sig. Hade hoppats att du skulle låta debatten ligga på en högre nivå än så. Att påstå att jag vill låta utvecklingsstörda dö för att jag inte påpekar det uppenbara undantaget gällande att förvänta sig samma arbetsinsatser av dem som av alla andra är synnerligen lågt.

    Alliansregeringen har gjort mer för sveriges ”arbetare” på tre år än vad sossarna gjorde under det decennium de hade makten. Jag tror dessutom att fler och fler börjar fatta det nu.

  • Anders_S

    Wilhelm: Jag är inte intressserad av att övertyga dig. Det finns liksom inte några förutsättningar för det. Alltså är jag inte heller speciellt intresserad av att diskutera med dig (har heller inget emot det). Vi står helt enkelt för långt från varandra i vår grundläggande syn på människor och samhälle. Våra grundantaganden är helt enkelt för olika för att vi ska ha förutsättningar att nå nånstans i en sådan här diskussion. Men jag kan säkerligen ta en kopp kaffe eller en öl med dig och snacka fotboll eller nåt annat där vi kan vara mer överens.

    För övrigt måste man vara försiktig med hur man uttrycker sig. Speciellt när man diskuterar med folk som har en helt annan utgångspunkt. Därför ska du inte uttrycka dig så slarvigt och svepande som du gjorde. Vi kommer garanterat att dra andra slutsatser än du av sådana uttalanden.

    Vill du veta mer om vad vi tycker inom vänstern och hur vi kommit fram till det rekommenderar jag itsället läsning av Karl Marx, Ernest Mandel, George Lukacs, Preobrazjenskij, Rosdolsky samt en del andra marxistiska klassiker. Samt modernare skribenter som exempelvis Andreas Malm, Robert Went, Håkan Blomqvist och Daniel Bensaid.

  • Andreas Wedjin

    Har läst åtm Marx, Malm och en del andra (främst svenska debattörer) och det tog mig från helt ointresserad arbetare (har förvisso en nästan-färdig kth-examen, men valde bort det och jobbar som kock ist) till liberal av Johan Norbergs modell.

    Klassbegreppet erkänner jag, men tycker nog att det är en klart begränsad modell (ungefär som alla andra på den sociala ”vetenskapens” område) och Marx’ historicism (som Popper definierar det) gör mig mest illamående. Men till sake!

    Saken som får mig att acceptera klassamhället är snarare än som du säger okunskap utan att jag inser vikten av tur. Enda anledningen att vi kommit någonvart från grottstadiet är att folk testat och ibland lyckats och ibland misslyckats. Tillåter vi inte det och följderna av bägge tror jag vi kan glömma framstegen. Så vi liberaler är inte riktigt så lika varandra som man kan tro av att läsa konfliktportalens bloggar.

  • Anders_S

    Andreas. Jag tror nog liberaler borde definiera liberalism. Det tycks vara mycket oliak saker för oliak människor. Vi på vänsterkanten har i alla fall ord för att skilja oss åt. Stalinism är ju inte riktigt samma sak som trotskism om man säger så.

    Det du menar, om jag förstår rätt är att du acceptera att det finns ett klassamhälle och att kalssbegreppet kan användas för att beskriva samhället. Menar du därmed också att ett sådant samhälle är ofrånkomligt?

  • Anders_S

    Popper är ganska intressant. men har läst Marx dåligt. Det där med historicism föreligger inte hos Marx vad jag kan se, däremot hos en del så kallade marxister, främst hos vulgärmarxister av den stalinistiska skolan.

    Om du läste lite trotskistiska tänkare skulle du se att de flesta av dem är raka motsatsen till historicister.

    Jag skulle aldrig ifrågasätta den subjektiva faktorn eller ens turen. Sådant finns också och påverkar historiens gång. Herregud, jag har hänvisat till teorin om den svarta svanen och använt den ur en vänsterståndpunkt.jag är inte motstånder till markanden, men motståndare till kapitalisemn (enligt mig och många andra inte samma sak). Kapitalismen kräver antagligen marknad, men marknad behöver inte kapitalism.

  • När Wilhelm ser städare på jobbet ser han fria individer. Glada fattiga som i liberal entusiasm själva valt ett jobb med dålig lön och usla arbetsvillkor. Något som gör dem gladare att ha än ett jobb med högre lön och bättre förmåner. Så fria är de att de själva valt usla villkor jämfört med bättre. Så fungerar ett fritt och liberalt samhälle i de icke-liberalas ögon.

    Den som däremot ser till individer inser att de tvingats ta detta jobb för att kunna överleva. Att de betydligt hellre skulle ha samma lön och förmåner som kostymnissarna runt. Något de kan glömma.

    Det är här skönt att få det bekräftat att Wilhelm är en typisk representant för de som vill stärka klassamhället och bekämpa underklassen. Som tycker det är rätt att hålla dessa fria individer nere eftersom de är just ”fria”.

    Som uppväxt i Saltsjöbaden är det dock tydligt hur mycket förmåner folk får hos rika familjer. Hur mycket misstag de kan göra, men ändå ha en fallskärm och ett färdigt kontaktnät.

    Det ska nog vara en rejäl anti-liberal för att säga att det inte finns något klassamhälle. En som vägrar att se att olika individer föds med olika förutsättningar beroende på utbildning och ekonomi hos föräldrar och släkt.

  • Hampus: Eh, va? Du har rätt i att städarna är fria individer. Därmed inte sagt att de inte hellre skulle ha ett jobb med högre lön och bättre förmåner. Men detta kräver ju att man faktiskt *kvalificerar* sig för ett bättre jobb, vilket kräver flera år av studier. Då är det lättare att vara städare och dra in en lägre, men ändock tillräcklig, månadslön. Fördelen är att man slipper lägga fem år av sitt liv på KTH och slipper ansvaret som kommer med bättre jobb.

    Finns det då städare som hellre städar än sitter vid ett skrivbord dagen lång? Kanske (jag bryr mig inte tillräckligt för att ta reda på det). Kommer han eller hon någonsin att få samma lön som kostymnissarna? Nej, visst inte. Men det är ett AKTIVT, FRITT VAL och ett som individen måste få göra. Då med full vetskap om vilka arbetsförhållanden (lön, etc) som råder på det valda jobbet. Väljer man ändå det hellre än att plugga eller ta på sig en kostym (hemska tanke!) så har jag inga problem med det.

  • Strutsman

    Z:
    Som matematiker vet jag att det räcker med ett motexempel för att rasera en hel teori. Därför är inte individuella exempel ointressanta. Speciellt inte när dom gäller mig själv. Det krävs inte alls att man ger upp hela sin gamla identitet när man gör en klassresa. Jag har kvar mina gamla kompisar i Karlstad som aldrig satt sin fot på universitet, men jag kan ändå konversera med min VD som tjänar hur mycket pengar som helst. Och man behöver inte ens göra sig till, inte varken i över eller underklassen. Att vara anpassningsbar är också en kompetens att värdera. Klasskampsretoriken försvårar anpassningen genom att bygga upp konstlade motsättningar mellan människor och därför avskyr jag den kollektivistiska synen på människor som klassbegreppet innebär.

  • Ah, men de kanske har kvalificerat sig, men ignorerats på grund av hudfärg? Och det kanske finns andra i kostym med bättre jobb som inte kvalificerat sig (jodå, de finns garanterat).

    Man ska nog vara rejält naiv om man tror att alla sitter på sina positioner p.g.a egna kvalifikationer. Och vad som är ”tillräcklig månadslön” är nog bättre för städaren än för dig att definiera.

    Men det är sant att om jag stänger in dig i en garderob och ber dig putsa väggarna med en tandborste för att få komma ut så har du inget annat val. Så på sätt och vis är du en fri människa med ett fritt val även då. Du väljer själv det enda val du får.

  • Cheezle

    Hela det liberala skitsnacket om att klasser inte finns och att alla har samma möjligheter stupar rätt åt helvete på statistiken. Är dina päron arbetarklass är chansen väldigt stor att du själv också blir det som vuxen. Är dina päron överklass, så lär du också vara det som vuxen.

    Liberaler som pratar samhällsvetenskap är som en bebis på BB. Mycket skit och skrik, men ingen läskunnighet.

  • Strutsman

    Cheezle:
    Statistiken visar bara hur det är. Inte varför. Och det enda som spelar roll i den här diskussionen är ju huruvida det finns formella hinder för att göra klassresor. Vilket det inte gör. Du behöver inte pengar för att blir något i Sverige. Du behöver inte ens ambitiösa föräldrar om du är ambitiös själv. Det gäller bara att tända gnistan i ”arbetarbarnen”. Vilket man kanske kan beklaga att det inte sker oftare. Men om man inte vill plugga så vill man inte. Då är det helt ointressant att arbetarbarn vill i mindre utsträckning än akademikerbarn. Och vill man ändra på det så gäller det att satsa på skolan så att man får upp intresset tidigt.

  • Hampus: Vem argumenterar du mot? Jag har aldrig påstått att alla som har kvalificerade jobb är kvalificerade för dem, däremot att det normalt är ett krav. Du hänvisar till diskriminering, men det är ju ett helt annat problem.

    Cheezle: Non sequitur. Att man gärna väljer samma yrke som sina föräldrar är inte ett belägg för att klasser existerar. Föräldrar ser naturligtvis gärna att barnen går i samma fotspår, barnen får kontakt med yrket tidigt, osv osv. Detta beror inte på några magiska ”strukturer” utan på grundläggande mänsklig natur.

    Men fortsätt du babbla om bebisar och skit, du verkar vara långt kunnigare inom det området.

  • Diskriminering är inte alls ett annat problem. Det är en del av klassproblematiken. Det är folk som inte får de chanser de kunde haft på grund av ursprung. Andra orsaker till att inte ha samma chans kan vara beroende på föräldrar och deras ekonomiska förutsättningar. Också ren klassproblematik. Eller uppväxt i områden med mycket knark och våld. Påverkar också.

    Klass är något som finns och som påverkar, även om det finns de som föredrar att argumentera för egen överlägsenhet som skäl till deras position.

  • MJE

    Svenselius: Man kan inte så lätt koppla bort diskriminering från frågan om klass och svårigheten att förbättra sin position. För det är ett reellt problem som existerar. Framför allt så visar det återigen att det inte enbart handlar om att människor håller sig tillbaka på grund av hjärnspöken.

    Och att folk får jobb på grund av sina föräldrars position, oavsett ifall de är speciellt kvalificerade eller ej, kan inte heller ignoreras. Det finns bara ett fåtal positioner som är öppna. Om du är arbetarklass och därmed inte har det rätta efternamnet, känner vem du skall ringa för en informell intervju, etc, etc, hamnar du ohjälpligt efter. Då kvittar det hur mycket du visar framfötterna.

    Detta var inte ett jättestort problem på 70 och 80-talet på grund av att ekonomin expanderade kraftigt. Då var man tvungen att ta in avvikande människor för att fylla de platser som fanns. Men sedan 90-talet och nedskärningarna är denna utestängningen ett stort problem. Ytterst är det ett demokratiskt problem och det ser till att cementera de klassgränser som finns.

    Om jag ser på de människor som finns i min närhet så finns det en stark korrelation mellan klass och hur mycket man har jobbat för sin position. Ju högre klass deras föräldrar har, ju mindre har de de facto jobbat själva för sin position. De som har haft rika föräldrar har fått lägenheter, kontakter och jobb på grund av sina föräldrar. Således har de fått ärva sina föräldrars sociala position, och de skulle med största sannolikhet inte haft den om de bara jobbat för egen maskin.

  • Hampus: Det är ett annat problem i grunden även om effekterna liknar varandra. Du kan välja (nästan) vilket utbildning som helst och (nästan) vilket yrke som helst, men du kan aldrig välja din hudfärg eller din etnicitet. Visst, karriärvalet kan kompliceras av yttre faktorer (såsom uppväxtmiljö) men till syvende och sist är det ändå individens eget ansvar. Däremot inte andra människors rasism eller fördomar.

    Det finns förstås många saker samhället kan göra som hjälper den som inte har de bästa förutsättningarna att ändå se vägen till en bra karriär. Det välkomnar jag, så länge det hålls inom rimliga gränser och inte innebär att den som har turen att vara född i en advokatfamilj i Djursholm blir bestraffad för det.

  • MJE: Om man betraktar ”klass” som en nästan helt subjektiv konstruktion (eller hjärnspöke om man föredrar det ordet) så är det mycket lätt att koppla bort det från det högst reella problemet med diskriminering, jag lovar. 🙂

    Visst ligger det mycket i att föräldrarna kan hjälpa en på traven, vissa kanske mer än vad som egentligen är bra. Men du tycks tro att individuell kompetens inte spelar någon roll väl ute i arbetslivet. Visst, någonstans kanske det finns en brat som fått sitt jobb av pappa och kan uppbära en furstlig lön utan att egentligen ha någon kompetens alls. Men han utgör ett extremfall, inte normen.

    I mitt yrke har jag sett mer än en person bli anställd och sedan åka ut med röven först när han visat sig inkompetent, oavsett hur fina referenser han hade när anställdes. Min erfarenhet är att de allra flesta människor har ett jobb som svarar hyfsat mot deras individuella kvalifikationer. Att man sedan får jobba olika mycket för att nå dit – jag tycker inte att det spelar någon roll.

  • Pingback: One is only poor only if they choose to be « Kvalitetsbloggen()

  • Pingback: Alliansen fortsätter försämra vården i Stockholm | Svensson()

  • Jo, och om man betraktar diskriminering som en gul krokodil så kan man också dra slutsatsen att det inte har med klass att göra. 😛

    Jo, jag tror att individuell kompetens spelar roll. Men inte lika hög roll som den vanligtvis tillskrivs. Det är absolut inte extremfall med brats som får positioner på grund av föräldrars ekonomi, kontaktnät och i praktiken fallskärm.

    Exempel jag själv sett med egna ögon är föräldrar som med egna pengar betalar för psykologer och särskilda lärare när ungarna håller på att balla ut. Hur barnen fått jobb i familjeföretaget och lärs upp för att ta över det där de självklart går förbi alla de som jobbat i eviga tider. Hur kontaktnäten använts för att för att ge mindre företag uppdrag och få dem att klara sig ekonomiskt i uppstartsperioden. Hur föräldrar gett barnen ett par miljoner för att starta sitt eget företag – och sen gett ett par till när det inte gick bra.

    Det är inte undantagsfall utan extremt vanligt när det gäller det vi kallar ”överklass”. Och ganska logiskt. Vem vill inte att det ska gå bra för ens barn?

    Och även den övre medelklassen har fördelar som studievana, kunskapen om att man kan leka bort en del av sitt liv på studier och fylla och ändå ha föräldrar och släkt att falla tillbaka på. Det har inte arbetarklass.

    Klasskillnaden beskriver mycket om *vilka* det är med kompetens som får olika positioner. Och vilka med kompetens som aldrig kommer tänkas på. Tämligen ofta är det inga lysande genier som får högre positioner. Peter Wallenberg är väl typexemplet på någon som är direkt korkad, men ändå fått sin position.

    Jag har inte sett någon tala om spöstraff och fängelse för alla från Djursholm. Och att du inte tycker det spelar någon roll att folk som jobbar lika hårt ska få helt olika positioner beroende på klass visar tydligt hur du skiter i större delen av mänskligheten.

  • Kuno

    ”Visst, karriärvalet kan kompliceras av yttre faktorer (såsom uppväxtmiljö) men till syvende och sist är det ändå individens eget ansvar.”

    Det är något som skaver här.
    En person med en uppväxt utan goda förutsättningar, är det denna persons egna ansvar att han/hon inte har verktygen att ta sig uppåt i hierarkin? Eller är det individens förälder/-rars ansvar? I det senare fallet är de ju inte individen utan dennes föräldrars fel att han/hon inte fått karriärverktygen som behövs. Han/hon kan således då inte anklagas för att inte ta ansvar för sin karriär.

    Om det är som i första fallet, att det är individens ansvar, när övergår då ansvaret från föräldrarna till barnet/ungdomen att fixa de karriärverktyg som behövs? Skall man ärva det icke-tagna-ansvaret vid 18-års ålder och fr.o.m. då skylla sig själv för att inte tagit ansvar?