Jan Guillou och Åsa Linderborg om skolan

Privatiseringen av och elitfixering i skolan leder till ökade klassklyftor och mer segregation. Det har jag skrivit om åtskilliga gånger. Nu har Jan Guillou skrivit ett mycket bra inlägg i frågan där han bland annat skriver:

Eftersom problemet ligger i öppen dager och är ytterst lättbegripligt måste man ställa frågan varför det behandlas som ett nödvändigt ont, något som inte kan avskaffas. Vilken helighet eller dogm är så stor att muslimska invandrarbarn måste betala för den med ökad diskriminering i det svenska samhället?

Exempelvis folkpartister skulle nog dra till med religionsfrihet som svar på den frågan. Det finns ju också kristna och judiska privatskolor.

Men religionsfriheten gör det alls inte nödvändigt att pådyvla invandrarbarn en undermålig skolgång. Det går alldeles utmärkt att organisera extra religionsundervisning vid sidan av skolsystemet, ungefär som kristna grupper förr i världen startade söndagsskolor om de ansåg den kristna indoktrineringen otillräcklig i den vanliga skolan. Frivilliga religionsstudier är inget problem, vi kan till och med betala sådana aktiviteter med statsbidrag.

Så det är inte religionsfriheten som gör det nödvändigt att tolerera en handikappande skolgång för muslimska barn. Det är tvärtom en högst världslig dogm som ligger bakom, den konservativa föreställningen att allt som drivs i privat vinstsyfte blir bäst. Därför skall exempelvis apoteken privatiseras så att medicinen visserligen blir dyrare och servicen sämre men privatpersoner kan göra vinst.

Denna borgerliga övertygelse omfattar även skolan. Privat skola som drivs med vinst är enligt den trosföreställningen alltid bättre än en icke vinstdriven kommunal skola.

och

Om det bara vore det moderata privatiseringsdillet som låg bakom uppbyggnaden av ett orättvist och undermåligt skolsystem så funnes kanske en politisk lösning på problemet. Men tyvärr vurmas det för privatskolor även av andra politiska skäl. Folkpartisterna är för frikyrkliga skolor. Miljöpartisterna är envetna anhängare av privatskolor på grund av sin tro på flumpedagogik.

Summan av detta blir tyvärr att invandrarbarnen får betala priset.

Rent politiskt finns annars bara en anständig hållning. Att alla svenska barn skall ha rätt till en demokratisk skola med samma undervisning för alla.

Men den som önskade sig en sådan god, och enkelt genomförbar, reform har inget parti att rösta på.

Jag antar nämligen att Mona Sahlin inte heller i denna fråga har någon uppfattning.

Guillou har förstås helt rätt. Mona Sahlin villockså privatsiera och eftersom Vänsterpartiet har allierat sig med socialdemokraterna så blir det ingen ändring ens om vi byter regering. Inte hlelr finns det något större parti att rösta på. Utan bara småpartier på yttersta vänsterkanten. Det är enbart dessa partier som vänder sig mot privatiseringen av skolan.

I samma tidning som Jan Guillou skrivit har också Åsa Linderborg skrivit om skolan och skolpolitiken i en recension av Christer Wigerfelts bok, ”Medelklassens individuella revolution”:

Vad händer mentalt med de ungdomar som lurats att tro att de får jobb bara de ”sköter sig” enligt Folkpartiets matris och sen ändå hamnar i arbetslöshet? Får man inget jobb får man inget boende och vad väntar då?

Konsekvenserna av den borgerliga skolpolitiken ser vi först om 10–15 år men sannolikt är, som Wigerfelt påpekar, att kohorter av unga människor drabbas av en enorm besvikelse som måste få utlopp. Det är inte troligt, menar han, att det blir någon massanslutning till de högerextrema rörelserna, eftersom de har en historia och framtoning som avskräcker: ”Desto mer sannolikt är att fascistiska tendenser inom medelklassen tar sin utgångspunkt i en individualistisk människosyn, kopplad till den osäkerhet, vanmakt och rädsla som växer i den negativa globaliseringen”.

Det betyder, bland annat, att solidaritetstanken kring ett gemensamt välfärdsprojekt helt upphävs: ”En individuellt präglad fascism lutar sig nog främst mot teknokratiska och känslolösa överväganden”. Det är känslor som de borgerliga partierna har större möjligheter att exploatera än Sverigedemokraterna.

Christer Wigerfelt själv recenserar dessutom en bok, Robert H Frank, Frånsprungen Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen som handlar om samma sak i tidskriften Alba:

När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället. Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen. I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna. Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard. Jämfört med andra.

I Sverige ser det ungefär likadant ut. Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum. Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom. Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.

Intressant?
Bloggat: Rött hjärta,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Att jaga spöken eller ubåtar?, Jinge skriver Reinfeldt och Pseudodalen, planekonomen skriver Varför Hardqueer är ute och cyklar

Advertisements