Nog känns den igen – vägen mot fascism

Nog känner vi igen det här:

med ett omfattande välfärdsprogram som kraftigt förbättrade livsvillkoren, såsom åtta timmars arbetsdag och arbetslöshetsförsäkring.

[…]

pressade högerkrafterna reformerna tillbaka: Statens och kommunernas budgetunderskott skulle betalas genom försämrad socialförsäkring, efter en propagandaoffensiv om att systemet ”uppmuntrade de improduktiva och lata i stället för de hårt arbetande”. När arbetarna fick lönesänkningar och försämrad arbetsrätt, fick de besuttna skattelättnader och tryggad egendomsrätt. Allt det här var nedskärningar som socialdemokratin accepterade, i tron att en företagarvänlig marknadsekonomi var det enda sättet att få landet på fötter igen.

Det ovanstående kunde mycket väl handla om dagens Sverige, eller dagens Europa. men i själva verket handlar det om 1920- och 1930-talets Tyskland (jag har bytt ut ett ord i citaten ovan) och visar på den till synes obevekliga väg mot fascism som den nuvarande politiken tycks innebära. Åsa Linderborg i Aftonbladet fortsätter:

En av de ”sanningar” som på senare år fått spridning, är att republikens undergång i lika måtto ska skyllas på nazister och kommunister. Kommunisterna konfronterade ständigt republiken och hade i likhet med högerextremisterna ett militant formspråk, exempelvis med enhetliga skjortor och stridsmetaforer. Vissa tillgrep även olagliga våldsmetoder. (Domarkåren dömde dock hellre våldsverkare till vänster än till höger, Hitler undgick exempelvis straff.) Men, och på den punkten är Weitz glasklar, det var högern som utgjorde det verkliga hotet mot republiken. Det var högern som hade resurserna som till sist fick republiken ”att tippa över kanten” och störta Tyskland ner i avgrunden.

Socialdemokratins historiska misstag var att man 1918 höll revolutionen tillbaka och inte gjorde upp med sin arvfiende. Näringslivet, statsförvaltningen, adeln, krigsmakten, universiteten och kyrkorna satt i orubbat bo och kunde utifrån dessa plattformar kämpa för en antidemokratisk, arbetarfientlig och antisemitisk vridning av republiken. Utan denna traditionella borgarklass hade nazismen aldrig kommit till makten. Hitler talade deras språk, skriver Weitz, bara så mycket råare – han var ingen ”högerideologisk nydanare”: ”Hans betydelse låg på det organisatoriska och agitatoriska planet.”

Nog för att det finns otäcka paralleller, men vaksmaheten i dagens Europa är förhoppningsvis större mot fascistiska och nazistiska maktövertagandet. Eller kanske inte. I många europeiska länder hör högerpopulistiska och fascistiska partier till de partier som sitter i parlamenten. I viss länder är det mycket stora partier och i en del länder förekommer pogromer mot och förföljelse av romer i samma anda som i 1930-talets och 1940-talets fascistiska Europa.

Och tendenser åt samma håll finns hos en del av våra mainstream-politiker menar Åsa Linderborg i Aftonbladet:

Göran Hägglund är ett exempel på att man inte behöver vara nazist för att vilja styra och strypa den systemkritiska kulturen – fruktan för jämlikhet delas av betydligt fler. Icke desto mindre visar han hur viktigt det är att låta de dystra erfar-enheterna av Weimarrepubliken tala till oss i dag. Som andra redan har påpekat, ska Hägglunds utfall ses som ren desperation; han behöver någon att banka på för att mobilisera väljare och de han kan attrahera är sverigedemokrater som inte i första hand är rasister. Reinfeldt är för smart för att mucka med konstnärer och intellektuella, är heller inte lika trängd som sin alliansbroder, hans strategi är istället att låtsas som om de/vi inte finns. Och det kanske vi ska vara tacksamma över.

Det kulturförakt Hägglund vädrar har en folklig potential – låt vara att en frikyrkofrisyr aldrig kan företräda fler än 4 procent – som vore livsfarlig om den formulerades av Reinfeldt. För vreden är reell mot konstnärer som man tycker förstör allmänna resurser eller geggar i sin vagina. Ilskan växer i ekonomiskt svåra tider och riskerar lätt rikta sig mot all sorts kultur, särskilt om man upplever att det inte finns någon konstutövare som med vardagsspråk tar strid mot orättvisorna – över hela linjen, inte bara de som har med kön och etnicitet att göra. När arbetslösheten och låginkomstkuverten tar strupgrepp, kanaliseras frustrationen över missförhållandena mot förmenta snyltare, såsom invandrare, socialbidragstagare och konstnärer som gör konstiga grejer. På den punkten skiljer sig inte 2000-talets svenskar från 20-talets tyskar.

Intressant?
Bloggat om borgarpolitik: Röda Malmö, Claes Krantz, Alliansfritt, Annarkia, Peter Andersson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, DN1, 2, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • lasse

    “The first truth is that the liberty of a democracy is not safe if the people tolerate the growth of private power to a point where it becomes stronger than their democratic state itself. That, in essence, is fascism Рownership of government by an individual, by a group, or by any other controlling power. Among us today a concentration of private power without equal in history is growing.”
    President Franklin Delano Roosevelt

    Hur länge sen var det som det började att den mäktiga exportindustrin med sina finansiella institutioner var de som ytterst satte agendan för den ekonomiska politiken vad gäller penning och finanspolitik här i landet.

    Ohly har ställt frågan om det förnuftiga i överskottsmål och budgettak, dvs en konstant åtstramningspolitik som håller tillbaks den inhemska ekonomin och håller utanförskapet levande och har ‚Äùbieffekten‚Äù att det alltid är överskott i utbudet av arbetskraft.

    Sahlin och S får storskälvan och försäkrar om och om igen att det fundamentala i den ekonomiska inte kommer att ändras, kosmetiskt duttande med olika bidrag är det enda som de skall ägna sig åt. Iofs kan det vara väl så viktigt för de som ‚Äùdrabbas‚Äù men inget som på något sätt påverkar ekonomin i folkhushållet totalt.

    Även borgerliga sa när det blev alliansregim att nu kunde man väl sluta med de där charaderna om överskottsmål.