Man kunde tro att G20-mötet i Pittsburgh främst skulle ha handlat om hur G20-länderna borde hantera den ekonomiska krisen. Den frågan tycks dock ha skjutits i bakgrunden. Istället upptogs den mest medieuppmärksammade delen av mötet av det “chockande” beskedet att Iran byggt en andra anrikningsanläggning nära staden Qom.
Men för det första var denna anläggning känd för USA och andra väststater – via satellitspaning – för minst två år sedan. För det andra hade Iran rapporterat till IAEA, FN:s atomenergiorgan, om anläggningen ett par dagar innan G20-mötet, och att igångsättningen av denna låg 18 månader bort.
Ingen vill att Iran utvecklar kärnvapen. Iran hävdar heller inte att man eftersträvar sådana. USA/EU, och framför allt Israel, anser hursomhelst att Iran utgör ett “livsavgörande hot” mot omvärlden, och kräver att Iran avvecklar sitt kärnkraftprogram. Hotet om “förlamande sanktioner” (bland annat bensinembargo) mot Iran är reellt, speciellt sedan amerikanska kongressen sagt ja till dessa. I detta sammanhang gäller det dock att känna till viktiga fakta:
- Iran har för länge sedan undertecknat NPT, det internationella ickespridningsavtalet. Detta ger landet en “oförytterlig” rätt att utveckla kärnkraften, inklusive låganrikning av uran för fredliga ändamål.
- Irans kärnkraftsprogram har under de senaste åren utsatts för fler vapeninspektioner (från IAEA än något annat land.
- Det finns ännu ingen rapport från IAEA som hävdar att Iran “avlett” delar av sitt kärnkraftsprogram i militär riktning.
- Ingen amerikansk underrättelsetjänst har heller kommit med bevis för att Iran har ett militärt inriktat kärnkraftsprogram. Tvärtom, hösten 2007 meddelade NIA, den samlade underättelsetjänsten, att Iran lagt ner den militära delen av kärnkraftsprogrammet 2003; en värdering man håller fast vid även idag. De flesta seriösa bedömare anser också att Iran står flera år från fungerande kärnvapen – om det nu vore landets avsikt.
- I Mellanöstern finns idag endast en kärnvapenmakt, Israel, med uppskattningsvis 200 kärnvapen. Israel har aldrig offentligt erkänt existensen av dessa, aldrig undertecknat ickespridningsavtalet och således aldrig öppnat sina anläggningar för IAEA-inspektion.
USA och EU hävdar att Iran “must come clean”, att man måste samarbeta med IAEA och efterleva FN:s resolutioner. Hillary Clinton säger ödesbådande i amerikansk TV att “Iran inte kan göra något som kan bevisa att dess kärnkraftprogram är fredligt”. För stora delar av världsmedia och världsopinionen – som hämtar sin näring från sådana källor – tycks “Irans kärnvapen” vara en realitet. Nu återstår bara hårda tag, “alla alternativ finns kvar på bordet”.
Parallellt med denna konfrontationsretorik existerar en annan verklighet, med samtal, diplomati och allsköns kohandel. Och man måste skilja på vad som är spel för gallerierna, och vad som är den exakta agendan.
I motsats till Clintons kategoriska uttalande, så finns verkligen en fredlig/diplomatisk möjlighet att lösa frågan om Iran och dess kärnkraftprogram: IAEA:s inspektioner. Ett land kan mycket väl starta ett hemligt kärnkraftprogram, om internationella inspektörer inte finns på plats. (Iran gjorde så!) Men, att sedan gå vidare – med IAEA:s folk på plats – och utveckla anrikning av uran kan inte ske oupptäckt. Det är omöjligt att ens låganrika uran utan att satelliter, monitorer utifrån och andra detektorer ger signal.
Men USA/EU & Israel ser inte IAEA som ett instrument som kan lösa frågan. Frågan för dem är inte att få klarhet om kärnkraftprogrammets status i Iran. Den verkliga frågan är “regime change” – att störta Irans regering. USA har därför försökt korrumpera och topprida IAEA på olika sätt, till exempel genom att köpa röster (Indien), för att tvinga upp Iran-fallet i FN:s säkerhetsråd. Så lyckades man också till slut få rådet att utfärda en resolution om att Iran måste avbryta sin anrikning av uran – helt mot IAEA:s statuter och rättigheterna i ickespridningsavtalet
Vi socialister kan tycka att internationella överenskommelser är luft värda – och inget som angår massorna. Men så är det inte. Vi är mot kärnvapen, och till och med kärnkraft. Vi är självfallet också emot Ahmadinejad, polisförtrycket och teokratin. Men även folk som framhärdar under auktoritära regimer har rättigheter. Inte minst rättigheten att slippa bombningar och förödande sanktioner, när imperialisterna trampar på sina egna lagar för expansiva syften. Därför måste USA/EU:s och Israels manipulationer och hyckleri i “Iran-frågan” oupphörligt avslöjas och IAEA få utföra sina inspektioner.
Obama står nu med Nobels fredspris runt halsen. Är den en hjälp för freden – det vill säga en kvarnsten runt hans hals – ett hinder för den Iran-agenda USA drivit under åtskilliga presidenters tid; eller är det en segerkrans för imperialismens planer mot Iran?
Internationalens ledarredaktion
Intressant?
Bloggat: Intisbloggen, Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om G-20, Hillary Cllinton, IAEA, icke-spridningsavtalet, Irans kärnkraftsprogram, Obamas fredspris, Pittsburghmötet, urananrikning, Politik, Samhälle, USA, Iran, Imperialism
Relaterat:
