Ledaren från tidningen Internationalen denna vecka.
Tidigt på morgonen den 28 juni fördes Honduras president Manuel Zelaya – endast iförd pyjamas – med våld bort från sitt hem av militär och sattes på ett plan till Costa Rica.
Roberto Micheletti, talmannen i Honduras parlament, utsågs av kongressen till ny president. Zelaya förbjöds att återvända till sitt land, med hot om omedelbar arrestering, men lyckades ändå den 21 september ta sig tillbaka över gränsen och söka skydd på Brasiliens ambassad.
De flesta länder fördömde i kraftfulla ordalag kuppen, medan exempelvis den svenska regeringen hållit en låg profil i frågan. I kommentarerna i den svenska dagspressen beskrevs händelsen som en reaktion på maktfullkomliga drag hos Zelaya och förståelse uttrycktes för kuppmakarna. Reaktionsmönstret känns igen från statskuppförsöket mot Venezuelas president Hugo Chavez 2002.
Enligt Micheletti var det huvudsakliga skälet till kuppen att Zelaya – i strid med grundlagen – försökte att ändra valsystemet genom att utlysa en folkomröstning.
I verkligheten handlade det om att Zelaya sedan sitt makttillträde genomfört reformer till fromma för landets fattiga befolkning. Sju av tio honduraner lever under fattigdomsgränsen och den ekonomiska krisen har slagit hårt mot folkmajoriteten. President Zelaya lade bland annat fram förslag om höjda minimilöner från 170 till 280 dollar, vilket utlöste våldsamma protester från den rika eliten.
Efter Zelayas återkomst till Honduras kungjorde den sittande kuppregimen efter amerikanska påtryckningar ett förslag om ” en samlings och försoningsregering ”. Zelaya uppmanades att acceptera förslaget , men har hittills vägrat detta så länge han inte återfår presidentposten.
De val till parlamentet som Micheletti utlovat den 29 november, har bojkottats av den folkliga oppositionen i Den nationella motståndsfronten.
Från regeringen Obamas sida har man visserligen uttryckt ”oro över utvecklingen i landet”, men förnekat att det skulle handla om en militärkupp. Mot bakgrund av USA:s relativa isolering och dåliga renommé i Latinamerika vill Barack Obama gärna framstå i bättre dager än tidigare amerikanska presidenter.
Klart är emellertid att USA kände till kuppen i förväg via sin ambassadör, Hugo Llorens i Tegucigalpa. Denne hade möte med de sammansvurna dagarna innan operationen ägde rum. Bara det faktum är att planet som förde bort Zelaya mellanlandade på Soto Cano, USA:s militärbas i Honduras, verifierar att kuppen ägde rum med Obamaadministrationens goda minne. Det är näppeligen några sorglösa fritidsflygare som ges landningstillstånd på Soto Cano
Manuel Zelaya hade, sedan sitt makttillträde 2005, alltmer blivit en nagel i ögat på den mäktiga grannen i norr. Han ville bland annat stänga USA:s bas Soto Cano och istället inrätta en kommersiell flygplats. Basen utgör en språngbräda för USA:s militära interventioner och möjliggör stora trupptransporter till olika delar av kontinenten.
Att Honduras politiskt närmade sig Venezuelas president Hugo Chavez, började att importera venezolansk olja och gick med i den alternativa ekonomiska samarbetsorganisationen Alba sänkte Zelayas aktier ytterligare i Washington. USA svarade med att kraftigt reducera sitt ekonomiska bistånd till landet.
Redan från första kuppdagen har det honduranska folket visat att man inte ämnar ge efter för de nya makthavarna och flera demonstrationer har genomförts. Demonstrationerna har emellertid slagits ned med järnhand. Enligt Kommittén till försvar för de mänskliga rättigheterna har hundratals människor dödats och tusentals fängslats. Kritiska radio- och TV-stationer har tystats.
Den nuvarande kraftmätningen mellan det honduranska folket å ena sidan och kuppregeringen, militären och överklassen å den andra är inte bara en fråga om Zelayas återinsättande på presidentposten. Om högerkrafterna lyckas vinna legitimitet genom valet den 29 november och trycka tillbaka det folkliga motståndet sporrar det de härskande klasserna i övriga Latinamerika att återigen hemfalla till odemokratiska metoder så fort dess privilegier hotas. Spåren från 1970- och 80-talets militärdiktaturer förskräcker. Det skulle även innebära ett svårt moraliskt bakslag för den politiska utvecklingen i Latinamerika där man de senaste tio åren i flera länder upplevt en vänstervåg.
Skulle däremot det honduranska folket tvinga bort kuppmakarna från makten kan det bli en viktig inspiration för folken i övriga Centralamerika att, i likhet med det mönster vi sett i flera sydamerikanska länder, ta strid mot nyliberalismen. Därigenom skulle Honduras även i fortsättningen fungera som en språngbräda, men nu för folklig kamp i Centralamerika.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, BioPol, Röda Lund, Röda Göinge,
Borgarmedia om Honduras: DN1, 2, SVD, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om ALBA, Barack Obama, Den nationella motståndsfronten, Hugo Chàvez, Kommittén till försvar av de mänskliga rättigheterna, kuppen i Honduras, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Soto Cano, Latinamerika, Centralamerika, Honduras, USA, Samhälle, Politik
Ha, jag hade missat helt det där med Hugo Llorens!