Internationalen: Vattenfall och energiomställningen

Veckans Internationalen-ledare:

Det helstatliga svenska energibolaget Vattenfall fyller i år hundra år. Ett jubileum som i hög grad solkas av företagets nuvarande moraliska kris med pantsättning av tillgångarna i Sverige och den tyska kolstämpeln i pannan. Många svenskar har säkert levt med föreställningen att den statliga energijättens uppgift har varit att förse oss inom landets gränser med tillräcklig tillgång av säker energi till rimliga priser. Men utvecklingen från mitten av nittiotalet, med avreglering av elmarknaden och bolagisering av Vattenfall, har öppnat upp för svindlande affärer.

För tio år sen startade Vattenfall sin expansion utomlands. En utvidgning som ökat årsomsättningen från 28 till 185 miljarder. Helt dominerande energislag har de fossila bränslena blivit. Utsläppen från Vattenfalls kolkraftverk överstiger nu koldioxidutsläppen från hela nationen Sverige.

Inom den tyska miljöopinionen har Vattenfall idag rykte om sig som landets värsta miljöbov. Till följd av företagets utbyggnad av kolkraften och fördrivande av lokalbefolkning för att komma åt brunkolen, men också på grund av flera uppmärksammade olyckor och incidenter i Vattenfalls kärnkraftverk.

Vattenfall har ofta försvarat sig med hänvisning till att man går in för ”ren” kolkraft med avskiljning och lagring av koldioxiden. I ett debattinlägg i Aftonbladet 19 november skrev tre företrädare för tyska miljörörelsen: ”Problemet är att tekniken inte finns i dag. Tidigast år 2030 kan den tas i bruk i någon större skala, om den över huvud taget visar sig fungera. Då är det redan för sent. Enligt FN:s klimatpanel måste de globala utsläppen av växthusgaser nå sin höjd senast år 2015 och sedan minska hastigt. Dessutom vet man inte om slutförvaringen av koldioxiden kommer att fungera. Skulle den lagrade koldioxiden läcka ut, kan alla våra ansträngningar för att rädda klimatet vara förgäves.”

Vattenfalls verkliga ansikte

Så har vi nu kommit till vägs ände där det stora statliga energibolaget lett oss in i en nästan total satsning på kolkraft och kärnkraft och blockering av de förnyelsebara energislagen. Det är naturligtvis inte pantsättningen av de svenska anläggningarna i sig som är felaktig. Ger man sig in i affärer med kärnkraft får man naturligtvis vara beredd att ta konsekvenserna. Problemet är att man inte haft några spärrar.
Detta faller tillbaka både på Maud Olofsson, som hamnat där hon nu befinner sig till följd av att hon offrat centerns kärnkraftsmotstånd till förmån för alliansregeringens politik, och på tidigare sosseregeringar som öppnat för denna utveckling och som inte gett vare sig vettiga ägardirektiv för Vattenfall eller förmått utforma en framtidsinriktad energipolitik.
Hur ska då en sådan energipolitik se ut?

De falska klimatlösningarna måste avvisas. Kärnkraftsspåret är en sådan ”lösning” som grundar sig på illusionen om fortsatt kapitalistisk konsumism och slöseri samt på den elintensiva industrins ständiga krav på el i överflöd för att pressa priserna. Vi tvingas till gigantiska kostnader, jättelika skattesubventioner och stora risker. Kärnkraftskalkylerna visar sig spricka, de brittiska planerna på tio nya kärnkraftverk totalsågas. Ekonomin går inte ihop menar till exempel den amerikanska banken Citigroup, i en aktuell bedömning, och avråder placerare att satsa kapital de brittiska kärnkraftverken.

Vad som krävs är naturligtvis någonting annat. Inte minst minskad energiförbrukning. Elförbrukningen skulle lätt kunna halveras i Sverige, hävdar forskare. Även förnyelsebara energikällor skapar problem, åtminstone om de ska användas för en ständigt växande total energiförbrukning. Biobränsle konkurrerar med markbehovet för mat och är i storskalig form ett hot mot biologisk mångfald. Det som behövs är storsatsning på de många möjligheter som finns att spara energi genom omställning av jordbruket, stadsplanering som minskar transporter, solenergi, med mera.

En sådan omställning till ett hållbart samhälle och en hållbar energipolitik kan inte hanteras av den kapitalistiska marknaden.

– Vattenfalls tillgångar utomlands bör utan vidare avyttras. Det finns ingen anledning att ett svenskt statligt energibolag ska agera som vilket annat monopolkapitalistiskt företag som helst. Vad som behövs är istället ett samarbete över gränserna för att ställa om energi- och transportsystemen. Ett sådant samarbete gynnas av att Sverige skapar goda exempel inom landets gränser istället för att delta i miljöskadlig verksamhet utomlands.

– Den svenska elmarknaden ska återregleras, Vattenfalls bolagsform upphävas och kravet på lönsamhet skrotas. Det går inte att ha kortsiktiga vinstkrav när vi står inför en gigantisk och långsiktig omställning.

– Energisektorn är för viktig för samhället i dess helhet för att vara föremål för privatkapitalistisk verksamhet, monopoluppgörelser och påverkan. Därför bör de övriga större privata aktörerna på energimarknaden förstatligas och sammanföras med Vattenfall.

– Vi kan inte nöja oss med förstatligande. Vattenfall är ju redan statligt idag. Det är dags att tala om socialisering i den meningen att energiproduktionen ska bestämmas av den sociala nyttan och inte av kortsiktiga ekonomiska vinstmöjligheter samt att hitta former för såväl de anställdas som den stora befolkningsmajoritetens möjligheter att utöva kontroll.

Intressant?
Läs mer: Röda Lund, Kildén & Åsman, Internationalen, Röda Lidköping
Borgarmedia: DN, SvD, 2, GP, SDS, 2, AB, 2, 3
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Internationalen: Vattenfall och energiomställningen”

  1. Det är tragiskt att man i så hög grad har fokuserat på privatiseringar som det stora hotet när statliga verksamheter ända sen ca 1990 har haft order att agera som vilka kapitalistiska bolag som helst. Vattenfall är bara den största skandalen. Men offentlig sjukvård som hellre ägnar sig åt lättbehandlade patienter än sjuka är lika illa det. Eller hemtjänst som medvetet behandlar ”kunder” de betraktar som olönsamma illa så att de ska gå nån annanstans.

    ”New Public Management” eller vinstdriven offentlig verksamhet är ett långt värre hot än rena privatiseringar, inte bara för att de ofta är ett förstadium till och en legitimering för såna, utan för att den är så osynlig. Vi kan inte agitera mot privatiseringar trovärdigt om vi inte också opponerar mot SPM.

Kommentarer är stängda.