Det är ekonomisk kris i världen, även om finanskrisen tycke delvis över. Börserna går och arbetslösheten ökar. Industrislakten fortsätter och personbilsindustrin i Sverige ser ut att hamna hos kinesiska ägare och på sikt så hamnar tillverkningen också i Kina. Så nog är det kris, även om de rika inte märker av dem. Vi andra, fattiag, gör det däremot. Krisen gör att våra vänenr blir arbetslösa och regringens politik gör att våra vänner och släktingar står utan möjlighet att själva försörja sig. Klassamhället visar sig allt tydligare i vårt avlånga land.
Samtidigt knackar växthuseffekten på dörren, elller rättare sagt, den har tagit sin in över tröskeln och klimatet har börjat förändras rejält. Något som kommer att få allvarliga följder för världens fattiga och eventuellt orsaka stora flyktingvågor med konsekvenser för många länder politik och samhällen.
Det finns dock lösningar som tar hänsyn till både klimatproblemet och den ekonomiskt-sociala krisen. En sådan är en planerad omställning av produktionen från miljöförtsörande bilproduktion till grön produktion. Det innefattar produktion av miljövänliga prdoukter, prdoduktion där folk bor, både när det gäller jordbruksprodukter och andra varor. Transporter kors och tvärs över jorden måste minskas och bilanvändningen likaså. Jag villd äfrör cietar några punkter ur Socialistiska Partiets klimatpolitiska resolution:
2. Klimatpolitiken är intimt sammanbunden med energipolitiken. Det finns ingen annan långsiktig och realistisk väg ut ur problematiken än att ersätta de fossila bränslena – olja, kol och gas – och kärnkraften med förnyelsebar energi, samt att spara energi. Med tanke på situationens allvar krävs en snabb övergång till ett energisnålare och energieffektivare samhälle. Med detta menar vi ett samhälle som inte förbrukar energikällor eller andra resurser i högre takt än de förnyas.
3. Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens kapitalistiska värld: vinstmaximering och ständig expansion. Därför måste hela tiden fler och fler varor produceras. Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom.
6. Det kapitalistiska systemet och dess politiska representanter uppvisar en brottslig cynism och oansvarighet, då de trots oemotsägliga vetenskapliga bevis för den globala uppvärmningens acceleration och dess konsekvenser sätter liv, hälsa, mat och arbete för hundratals miljoner människor på spel, och tillåter oåterkalleliga skador på biosfären. De föredrar teknik som är farlig (kärnkraft), destruktiv (massproduktion av biobränslen), eller orealistisk (koldioxidlagring och kolsänkor), framför att ifrågasätta kapitalets tillväxt och jakten på profiter som driver de nuvarande utsläppsspiralerna uppåt. Tiden borde egentligen vara kommen för en orientering bort från konsumtions- och produktionshetsen, och mot ett energisnålare samhälle, men kapitalismen klänger sig av överlevnadsinstinkt desperat fast vid det gamla.
7. Det kapitalistiska och patriarkala systemet kommer att försöka hitta kapitalistiska lösningar på klimatproblematiken, eller med andra ord utveckla en borgerlig klimatpolitik, där inte minst kvinnor kommer att missgynnas. Vi ser redan hur detta sker idag. Denna politik kännetecknas av två huvudsakliga tendenser: att försöka sätta prislappar på miljön och att individualisera frågan. Den första tendensen innebär ökade koldioxidskatter (framför allt bensinoch energiskatter), handel med utsläppsrätter, trängselavgifter och liknande. Detta leder till att de rika kan fortsätta att smutsa ned, även om det svider mer i deras plånböcker. Den andra tendensen innebär att ansvaret för utsläppsminskningarna läggs direkt på individen, som uppmanas ändra sin livsstil. Det innebär att sikten skyms för de lösningar som måste till på samhällelig nivå, med ordentliga kollektiva satsningar, jämställdhetssatsningar och omstruktureringar som är obekväma för kapitalet.
9. En socialistisk klimatpolitik innebär framför allt att produktionen sker för människors behov inom de ramar naturen sätter, istället för kapitalismens produktion för profit. Inget tänkbart samhälle, oavsett hur jämlikt eller produktivt det är, kommer att kunna ge sina medlemmar oändlig tillgång på materiella ting. Gränserna för vår konsumtion sätts ytterst av jordens resurser. I alla samhällen ransoneras därför tillgången på materiella ting på något sätt. I ett kapitalistiskt samhälle sker det genom marknaden, vilket innebär att den som är rik får en större tilldelning av varor och därmed tillåts ta upp ett större ekologiskt utrymme än de fattiga. Alternativet är att samhället medvetet sätter gränser för hur mycket resurser var och en kan förbruka och hur mycket växthusgaser var och en får lov att ”släppa ut”. Den sortens ransonering utgår inte bara ifrån vad samhället just nu tekniskt kan producera utan också hur mycket vi på lång sikt kan tillåta oss utnyttja jordens resurser. Vi förordar sålunda ransoneringar och kvoteringar framför skatter, avgifter och utsläppshandel. Ransoneringar handlar inte om att fullständigt kontrollera
varje enskild individs varukonsumtion, utan är främst till för att sätta ett tak för produktionen och därmed reglera de värsta klimatbovarna – företagen.
Bilindustrins maskiner och utrustning kan användas för annan produktion istället för att flyttas till Kina. Kunniga arbetare och ingenjörer kan istället för att tillverka miljöfarliga bilar producera miljövänliga produkter, elbilar, kollektiva färdmedel, vindkraftverk och liknande. När produktion, vård och allt annat sker på grund av behov och inte på grundval av profitbegär kan den offentliga sektorn återanställa alla som fått gå och effektiveten mäts i behovsuppfyllnad istället för i ekonomisk vinst. Vad som produceras bestäms utifrån miljöpåverkan behov och social nytta. Ett sådant samhälle kräver dock en annan ekonomisk, politisk och social struktur än dagens.
Intressant?
Borgarmedia: GP, Dagen, SVD1, 2, 3, 4, Politiken,
Läs även andra bloggares åsikter om Grön produktion, Klimat, Klimathot, Bilkris, Bilindustri, Grön omställning, Ekosocialism, Socialism, Miljö, Växthuseffekten, Klimathotet, Socialistiska Partiet, Bilism, Kollektivtrafik,
Arbetslöshet, Arbetsmarknad, Ekonomi, Kapitalism, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Vad man borde gjort i Trollhättan | Svensson
Pingback: Saabtillverkning i Kina - men inte i Sverige | Svensson