De svenska bankdirektörerna är verkligen ett släkte för sig. Först så lånar man ut pengar i och till Baltikum på en sådan risknivå att man hade kraschat om inte svenska staten på olika sätt agerat för att rädda de svenska bankerna, i första hand Swedbank och SEB. Istället har de svenska, lettiska, estniska och litauiska folken fått ta smällen för de svenska bankernas spekulativa överutlåning i de baltiska länderna.
Efter att den svenska staten med garantier möjliggjort för de svenska bankerna att överleva så vidhåller ändå direktörerna i bankerna att de ska ha bonusar. De sköter alltså inte sina jobb, bankerna går dåligt och vi skattebetalare får garantera bankernas överlevnad. Men ändå anser direktörerna alltså att de ska ha stora bonusar. Det blir bonusar men ingen utdelning.
Frågan är varför aktieägarna accepterar detta? Jag tror det beror på att det är så kapitalismen fungerar. Direktörerna i bankerna har så stor makt att aktieägarna inte vågar säga till, speciellt inte i banker med svaga ägare som Swedbank. I SEB har Wallenbergs, som skulle kunnat vara starka ägare på något sätt abdikerat. Bolaget har rösträttsbegränsningar som gör att stora aktieägare inte kan rösta för alla aktier de har.
Det är alltså inte heller i princip en fråga om girighet utan handlar om att kapitalismens funktionssätt som går ut på förmering av kapital. Direktörerna ser till att de får del av den kakan genom absurda bonusavtal som nu gett mer pengar fast bankerna gått sämre. Det hela handlar om grundläggande funktionssätt hos kapitalismen. Inte om girighet, inte om moral. Det handlar om systemfel, ja hela kapitalismen är ett systemfel faktiskt.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SEB, Nordea, Swedbank, Bankbonusar, Girighet, Ekonomi, Kapitalism, Baltikum, Lettland, Banker, Bankdirektörer, Samhälle, Politik
Relaterat:









Pingback: Att vara revolutionär V « Röda Lund
Pingback: Rör inte min bankbonus « Röda Berget
Pingback: Att vara revolutionär. Del 5: Klasskampen « Röda Umeå