Arvsrätten och mångkulturen – om en postmodern avhandling

Jag har tidigare skrivit inlägg om att jag inte är en anhängare av mångkultur och mycket av det som kan inbegripas i detta begrepp. Nu har Mosa Sayed vid Uppsala Universitet presenterat en doktorsavhandling (har inte läst den och har inte råd att köpa den för att läsa den) om arvsrätten i ett mångkulturellt samhälle där han speciellt studerat islamisk arvsrätt och sharialagar i egyptisk tappning och deras förhållande till svensk arvsrätt, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige.

Mitt tidigare inlägg i frågan utgick från ett pressmeddelande om avhandlingen som Uppsala universitet presenterat och jag kommenterade också en debattartikel i SVD skriven av Dilsa Demirbag-Sten. Mitt inlägg har kritsierats såväl av islamofobiska högerextremister som av personer som inte kan betraktas som islamofober. Kritiken från icke-islamofoberna har främst gått ut på att jag (och många andra) missförstått vad avhandlingen handlar om. Man har menat att denn inte handlar om arvsrätten i  Sverige och därför egentligen inte påverkar vårt samhälle.

Men Mosa Sayed är, som jag ser det, klar i sitt uttalande i pressmeddelandet. Det handlar om Sverige och det handlar om att arvsskiften i Sverige ska påverkas av islamsk lagstiftning eller inte. Jag kan inte tolka Sayed annat än att han menar att så bör kunna ske:

För att lösa den konflikt som kan uppstå i mötet mellan islamisk arvsrätt och svensk rätt, och liknande ”kulturkrockar” på det rättsliga planet, försvarar Mosa Sayed en mångkulturell utgångspunkt. Denna innebär att svenska domstolar och myndigheter under vissa förutsättningar till och med bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.

Normalt har medborgarskapet betydelse vid arvskiften i Sverige och det är medborgarskapslandets arvslagar som används:

Grundprincipen i svensk arvsrätt är att vid arvsfördelning i Sverige följa medborgarlandets lag, med förbehållet att det inte får kränka grundläggande principer i svensk lagstiftning.

Så vitt jag förstår så innebär det att Egyptens lagar gäller för en egyptisk medborgare som dör i Sverige, men Sveriges lagar gäller för en svenska medborgare även om denne är muslim och invandrad från Saudi-Arabien. Men jag tolkar i alla fall Mosa Sayeds uttalande som att han vill att det senare fallet ska kunna påverkas av lagstiftningen i det land som invandraren ursprungligen kom från. I UNT säger Mosa Sayed också följande:

– När islamisk arvsrätt skiljer från svensk rättsordning grundar det sig i kulturella skillnader och synen på familj, släkt, egendom, och så vidare. Man måste fråga sig vem det är som ska definiera och bestämma vilka värden som ska ges företräde framför andra. Är det staten som ska göra det… Eller bör personens vilja, kultur och religion vara utgångspunkten… Det här är en av de svåraste frågorna som ett mångkulturellt samhälle har att hantera. Jag tror att vi måste ge utrymme för olikheter för att nå likställdhet i samhället, säger Mosa Sayed.

Jag kan inte tolka detta som något annat än att Mosa Sayed vill försvaga staten och minska demokratin genom att tro, kultur och liknande ska styra olika individers rättigheter. Ett sådant samhälle vill i all fall jag inte ha. Jag anser att den demokratiskt kontrollerad statsapparat är det vettiga sättet att bestämma hur arvsrätt och liknande ska se ut. Och den ska vara lika för alla oberoende av åsikter, tro och kultur. Det menar jag att Mosa Sayed inte vill att den ska vara.

På ett annat ställe menar Mosa Sayed uppenbarligen att diskussionen bara handlar om de fall där någon inte är svensk medborgare:

Mosa Sayed förordar ett mångkulturellt synsätt i de här tolkningarna. I sin förlängning kan det få till följd att Islamisk arvsrätt, där bland annat en dotter får hälten så stort arv som en son, kan tillämpas. Det här kan endast bli aktuellt om den som efterlämnar sig ett arv inte är svensk medborgare eller har dubbelt medborgarskap. Då uppstår nämligen frågan om vilket lands lagar som ska tillämpas.

Hans uttalanden är dock mycket disparata på olika ställen och pressmeddelandet är ju det ställe där han själv kunnat påverka det skrivna mest.

Mosa Sayed säger i UNT också att det kan vara tvärsom mot vad han hävdat ovan, den individuella arvsrätten ska kunna vara svensk även om personen är medborgare i annat land om denne tagit avstånd från detta land och dess styre:

– Man kan tänka sig ett arv från en iransk medborgare som flytt Iran på grund av den islamiska revolutionen. Då menar jag att domstolarna måste ta hänsyn till att personen flytt ett land med islamisk arvsrätt, och förmodligen inte vill att de principerna ska tillämpas, säger Mosa Sayed.

Men också:

Men situationen kan också vara den omvända. Stark anknytning till medborgarskapslandet kan leda till att det landets lag används, och den islamiska arvsrätten då ligger till grund för domslutet.

Jag menar att Mosa Sayeds hållningar, trots en del uttalanden om motsatsen, leder till en urholkning av rättsstaten och en individualisering som verkligen är orättvis. Det leder till ett samhälle som sakta kommer att fall samman och sakta kommer jämlikhet, jämställdhet, likhet inför lagne och annat att urholkas och förstöras. Hållningarna skapar i förlängningen ett ojämlikt samhälle med större klyftor och mer problem så som jag ser det. Mosa Sayed är, för mig, i själva verket ytterligare en nyliberal under mångkulturell täckmantel vill som avreglera och individualisera det mesta. En postmodern samhällsförstörare och inget annat.

Efter att ha läst mer om hans avhandling så har jag alltså blivit mer kritisk och mindre accepterande än i mitt tidigare inlägg. Inte på grund av att det handlar om islamsk arvsrätt, islam eller religion, utan för att att det verkar vara en postmodern avhandling som innebär relativisiering och individualisering av samhället och samhällsproblem med allvarliga konskvenser som en följd i dessa tankars förlängning. För mig har avhandlingen mycket lite med religion att gör och mycket med postmodernism som politikens och samhällets dödgrävare att göra.

Men en sak är i all fall klar, avhandlingen handlar inte om att införa sharialagar i Sverige som högerextremister och islamofober
(exempelvis Dilsa Demirbag-Sten) fått för sig.

Intressant?
Bloggat: Utsikt från höjden,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Bra poänger. Överlag kan jag inte förstå varför lagstiftningen ska modifieras så länge den ändå kan övertrumfas med ett testamente anpassat till individens behov. Fast ger svensk lagstiftning den rätten till icke-svenska medborgare boende i Sverige sedan längre tid? Det är faktiskt en relevant fråga.

  • Johannes

    Efter att ha läst länkarna, så verkar det hela inte så anmärkningsvärt.
    Avhandlingen verkar behandla två frågor:

    Hur skiljer sig egyptisk arvsrätt från svensk, och
    när kan det vara påkallat att göra avsteg från grundregeln att den avlidne invandrarens nationalitet styr vilken arvslag som skall gälla.

    Ett arvsskifte där den avlidne endast är svensk medborgare faller troligen utanför avhandlingens ramar.

    • Anders_S

      En uppmaning: Läs kommentarsreglerna innan ni skriver. Påstå inte att jag tycker saker jag inte uttryckt i inlägget. Kommentera inte saker som inte finns i inlägget. Vill ni veta vad jag tycker om andra aspekter på arvsrätt, brister, samboförhållanden osv, sök på arvsrätt på min blogg osv. Vill ni vet vad jag tycker om EU, sök på EU, vill ni veta vad jag tycker om demokratin i vårt samhälle sök på det. Det har intemed detta inlägg att göra.

      http://www.zaramis.nu/blog/kommentarsregler/

  • Niklas

    Jag är inte helt påläst, men jag tolkar det snarare som att Mosa Sayed resonerar i vilken utsträckning medborgarskapet måste styra arvsrätten, framför till exempel hemvisten eller andra kriterier. Idag är det så att om en egyptisk medborgare bor i Sverige och dör här så fördelas hans arv efter egyptiska regler, men bara så länge dessa egyptiska regler inte uppenbart strider mot svensk rättstradition, vilket t.ex. är fallet om kvinnor diskrimineras. Då kan alltså inte de egyptiska reglerna, som huvudregel, tillämpas i Sverige.

    • Anders_S

      Niklas: Det är inte så han säger i pressmeddelandet. Utan omvänt. Även om man är svensk medbogare ska man kanske ta hänsyn till hans kulturella bakgrund. Däremot i en av flera tidningsartiklar, vilket jag också nämner. Men det förändrar inte min bedömning att man faktiskt inte kan gör arvsrätten till en ska för individen. Det måste vara lika för alla i ett samhälle. Kanske borde man ta bort den helt?

  • Jag håller nog inte med om att det står så uttryckligen i pressmeddelandet. Redan i inledningen omtalas att det gäller utländskt medborgarskap:

    ”I Sverige lever flera hundra tusen personer med medborgarskap i länder med en islamisk arvsordning. Vid arvsfördelningen efter dessa personer innebär den svenska lagen att domstolar ska tillämpa den islamiska arvsordningen. I sin avhandling, som försvaras den 29 januari vid Uppsala universitet, lyfter Mosa Sayed upp frågor och problem som uppstår när islamisk rätt krockar med svenska principer.”

    Däremot håller jag med om att resten av texten kan tolkas som du beskriver. Och håller med om att vi inte kan ha lag tolkningsbar på individnivå. Då kan vi lika gärna privatisera lagstiftningen.

    • Anders_S

      Jag har fel Hampus och du har rätt på denna punkt. Har förträngt inledningen (som jag ju har läst ordentligt). Så mitt korrekt svar till Niklas borde vara att han verkar ha båda uppfattningarna. Mitt inlägg fokuserar dock på den individualisering som hans förslag innebär och att det är mycket problematiskt. I mitt tycke förmodligen mer problematiskt än om egyptiska arvslagar tillämpades i ett fåtal fall för egyptisk medborgare.

  • Pingback: Problemet med Mosa Sayeds avhandling stavas postmodernism | Svensson()