Fattigdomen inte bara finns kvar – den ökar

Svenska Dagbladet har idag en ledare där man hävdar att fattigdomen fortfarande finns kvar. Men man missar ett grundläggande faktum. Fattigdomen i samhället ökar. Ojämlikheten och klyftorna ökar som en följd av den borgerliga regeringens politik. Ökad ojämlikhet och ökade klyftor för enligt internationell forskning (Wilkinson och Pickett, Jämlikhetsanden) med sig ökad kriminalitet, hårdare straff, minskad jämställdhet, sämre sjukvård för fattiga, ökad sjukvårdskostnader, ökad otrygghet och mycket mer:

I de relativt rike samfunnene som undersøkes, er det altså ikke folks absolutte inntekter som er avgjørende, men forholdet til andre i samme samfunn. Oppfatningen om at det ikke spiller noen rolle om en del blir filthy rich, så lenge de som står lenger nede på samfunnsstigen blir litt rikere enn de var før, tåler ikke kritisk granskning. Inntektsforskjeller gjør noe med hele samfunnet; de «har en sterk virkning på våre relasjoner til hverandre», skriver forfatterne.

I alle land er det sånn at de rikere generelt har bedre helse og løper mindre risiko for å rammes av ulike problemer. Det finnes en «sosial helsegradient». Dette understrekes i Wilkinsons og Picketts bok. Men deres poeng er også at stor ulikhet rammer fler enn de fattigste. Også de som har gjør det ganske bra innen samfunn med høy ulikhet opplever større problemer enn dem med tilsvarende høye inntekter i mer egalitære samfunn. Store forskjeller gjør hele samfunnet mer «dysfunksjonelt».

[…]

Høyresiden har lenge argumentert for sin økonomiske politikk med ulike varianter av trickle down economics. Hvis de rike tillates å bli filthy rich, er tanken, så vokser den kaken som skal deles, og noen smuler, i litt forskjellige størrelser, ramler ned til alle. I realiteten finnes det svært lite som tyder på at det er slik. Ikke en gang i rent økonomiske termer går det generelt bedre for land der kløftene er store, og den siste store krisen er et godt eksempel på de effektene de rikestes eksesser kan få for samfunnsøkonomien. Men i tillegg har vi altså sterke belegg for at økende forskjeller genererer sosiale problemer langs veien.

Norge og andre skandinaviske land hører fortsatt til blant de rike landene som oppviser de minste økonomiske ulikhetene – og de beste sosiale og helsemessige resultatene. Dette har blitt oppnådd ved hjelp av en bevisst politikk som har bygget på sterke fagforeninger, utbygde velferds- og omfordelningsordninger og relativt høye skatter. Det er politikk som i kontrast til høyresidens tilnærming er tuftet på fakta. Hvis det også i framtiden skal være mulig å peke på Norge som et positivt eksempel, trengs en venstreside og en arbeiderbevegelse som studerer disse fakta, og forholder seg alt annet enn «intenst avslappa» til voksende økonomisk ulikhet.

Men det är förstås inget som högervridna SVD har problem med. Svenska Dagbladets ledarsida har istället problem med jämlikhet, med ett samhälle där alla människor har samma värde, där alla människor har mer likartade möjligheter. Sådant gillar man inte på SVD:s ledarsida. SVD:s ledarsida är mot jämlikhet och jämställdhet, mot människors lika värde och mot en bra sjukvård för alla. För det viktiga är ju att sänka skatten och att de rikare blir rikare tycks man mena. Man glämemr bortd et faktum att Sverige blev ett av världens rikaste länder genom arbetarrörelsen kamp, för i SVD är det bara liberala id´ér som fört utvecklingen framåt, inte männiksor av kött och blod. Man glömmer bort att Sverige blivit ett av världens rikaste länder därför att det också varit ett av världens mest jämlika länder.

En förutsättning för Sveriges rikedom har varit arbetarrörelsens och fackets kamp för alla människors lika värde och lika rättigheter. En kamp som SVD inte låtsas om. En verklighet som SVD förnekar i sin stupida enkelspårighet och dumhet.

Intressant?
I media: DN, AB, SVD, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Janne L

    ”Sverige blev ett av världens rikaste länder genom arbetarrörelsen kamp,”

    Det är ju bara en del av sanningen. Sverige blev också rikt tack vare utsugningen av människor i tredje världen. Mot detta hade den svenska arbetarrörelsen inget att invända. Talet om ”internationell solidaritet” var inget annat än tomma fraser.

    Den svenske arbetaren sjunger idag hellre ”Du gamla du fria” än Internationalen. Fullt förståeligt eftersom ord som ”vi skjuta våra generaler och sjunga broderskapets sång” skulle klinga oerhört falskt. Att Sverige lever gott på att förse generalerna med vapen tack vare vår fina krigsmaterialindustri skiter arbetarrörelsen som så mycket annat högaktningsfullt i. Nej, arbetarrörelsen skulle vara de första som motsatte sig en nedläggning av våra vapenfabriker.

    Jovisst, klassklyftorna ökar i Sverige och de kommer att öka ännu mer, var så säker. Frågan är om arbetarrörelsen än en gång kommer att lyssna till nationalismens förföriska locktoner om ett behagligare liv på bekostnad av världsdproletariatet eller om man har kurage att göra uppoffringar och solidarisera sig med sina betydligt fattigare bröder?

    • Anders_S

      Janne L: Det är till att ha fördomar. Efter ett liv som industriarbetare kan jag säga att dina fördomar om arbetare aldrig har bekräftats i en verklighet där jag arbetat (Unifos, numera Borealis, Saab, Pååls, numera Pågens). Sen måste man ju också skila på arbetarrörelse och arbetarklass, vilket du inte gör. Din kommentar är inte bara födomsfull, den är oinsatt också. Jag har aldrig stött på någon som faktisk kan nationalsången (jag har jobbat ihop med flera nazister så jag har haft chansen), men en och annan gammal kommunist som kunat Internationalen.

      Sverige strösta vepnindustri ligger numer i norra delen av Mölndal (Saab Microwave med flera dotter bolag i Saab-koncernen). Två tredjedelar av de anställda är ingenjörer. Det är knappast arbetarna som är grunden i krigsmaterialindustrin och knappast arbetarna som skulle drabbas vid en nedläggning, utan främst ingenjörer, medelklassen.

      Att Sverige blev rikt på grund av utsugningen av tredje världen skiljer ju inte landet från andr kapitalistiska länder. Det som skiljer är ju mer intressant. Dvs jämlikheten. Varför det blev som det blivit i Sverige, med större jämlikhet än i de flesta länder beror främst på arbetarrörelsens kamp, inte på nån utsugning av tredje världen.

      Att klassklyftor ökar är inte något som är per automatik givet. Det beror ju vad man gör det till. Vad folk kämpar för.

  • Janne L

    Att den svenska arbetarrörelsen i likhet med alla andra nationella arbetarrörelser sålde ut sig till den inhemska kapitalistklassen istället för att solidarisera sig med världsproletariatet ser du uppenbarligen inte som något större problem. Jag ser det som ett mycket stor problem. Klassklyftorna inom världsproletariat har ju tillåtits växa något oerhört. Kapitalismen har lyckats med sin söndra-och härska-taktik.

    Att jämlikheten i Sverige är högre än på andra håll är visserligen bra för svenska arbetare men är det bra för världsproletariat i stort? Det är ju trots allt i tredje världen som klassklyftorna ökar mest. Arbetarklassens A-lag fjärmar sig alltmer från världsproletariatet.

    Att klassklyftorna ökar under kapitalismen är en grundsten i det marxistiska tänkandet. Arbetarklassens A-lag har levat under illusionen att de har minskat. Men det beror ju enbart på att A-laget har lyckats förbättra sina villkor tack vare facklig kamp i kombination med socialdemokratisk/socialliberal politik. Men att A-laget i det stora hela har svikit sina fattiga bröder i tredje världen det går ju inte att förneka. Frågan är om man förmår att dra de rätta lärdomarna av detta.

    • Anders_S

      Janne L: Eftersom jag inte är överens med dig om din verklighetsbeskrivning om att arbetarklassen sålde ut sig så är jag förstås inte överens med dig om slutsatserna heller. Jag anser inte att det var på det viset. Min uppfattning är också att Sverige under 1960-talet och 1970-talet är det bästa land som någonsin funnits. För arbetare såväl som för andra. Det socialdemokratiska välfärdsstatexperimentet var mycket framgångsrikare än det stalinistiska planekonomiska ditot.

      Ja det är bra i stort att jämlikheten i Sverige är stor. Det visar att ett jämlikt samhälle är bättre att leva i för alla.

      Din tolkning av marxismen är nog fel. Om den är riktig så är teorin fel för den har ju motsagts av verkligheten. Klassklyftorna ökar inte alltid inom kapitalismen. Det beror ju på hur styrkeförhållandena är mellan borgarklass och arbetarklass. I hela den rika världen minskade de från andra världskriget till 1970-talet. Delvis beroende på att Sovjet fanns, delvis beroende på en välorgansierad arbetarklass med starka partier (om än reformistiska). I världsmåttstock ser det ut som om klyftorna minskat något under vissa tider också. Men inlägget mitt handlar inte om det så fortsatta diskussion om just den punkten får vi nog betrakta som off-topic.

  • Janne L har förstås rätt i en sak: arbetarrörelserna i i-länderna nöjde sig med att få det så bra som möjligt i sitt eget land och brydde sig inte stort om att den fordistiska världsmarknadskonkurrensen krävde ett hänsynslöst imperialistiskt beteende för att pressa ner priserna på råvaror. Jag tror inte att det var ett medvetet svek, det var nog bara att man koncentrerade sig på det som man trodde sig kunna uppnå och lämnade resten till i morgon.

    För arbetarrörelsen i Sverige visade ju så mycket internationalism – eller i alla fall praktiskt internationalistiskt handlande – som det var praktiskt möjligt att visa inom ramen. Man stödde diverse antikoloniala rörelser, åtminstone ända från 1959 då man stödde Algeriets frihetskamp mot Frankrike i FN. Man stödde Vietnams försvar mot USA. Man stödde anti-apartheidrörelsen. Det var först ca 1990 som ”Sverige blev ett rikt industriland som alla andra” för att citera India Times’ chefredaktör Shastri Ramachandran. Dvs samtidigt som (s) sålde ut allt annat de hade stått för.

    • Anders_S

      Rätt så Jan, jag vänder mig mycket starkt mot mot att arbetarrörelsen medvetet svek sina kamrater i tredje världen osv, Den beskrivning du ger ställer jag mig bakom däremot.

  • Pingback: USAs sociala katastrof « Kildén & Åsman()