Människan – snällare än du tror

I den vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg nummer 1 / 2008 fanns en artikel som hette Varför samarbete lönar sig. Artikeln redogjorde för de senaste forskningsrönen kring människans natur. Dvs hur människan biologiskt är. Man har nämligen inom fler olika forskningsfält för närvarande uppfattningen att samarbete är något som gynnats av evolutionen:

Reciprocitet, eller ömsesidighet, kan definieras som utbyte av tjänster mellan två eller fler obesläktade individer till bådas eller hela gruppens fördel. Detta är något som finns hos alla de djurarter som i grupp löser vissa problem som de inte skulle klara individuellt. Korallerna bygger sin väldiga borg med gemensamma ansträngningar, silvertärnorna i kolonin på skäret samverkar i att avvisa den anflygande havstruten och zebrorna på savannen nafsar bort varandras parasiter på kroppsdelar där de själva inte kommer åt.

Svågerpolitik och ömsesidighet spelar en viktig roll också i människans socialitet. Ledare ger förmåner åt sina kusiner, och bollspelare ger varandra målgivande passningar för att säkra lagets seger.

Men hos människan gör också främlingar varandra tjänster utan att räkna med att någonsin få en gentjänst. Hur kan ett sådant beteende förklaras?

[…]

Nyckelbegreppet är stark reciprocitet. Det betecknar en kombination av två principer: att belöna dem som visar samarbetsvilja och att straffa dem som bryter mot etablerade normer – även om det medför egna kostnader. Stark reciprocitet förekommer mellan människor som tillhör samma grupp men som i allmänhet inte är släkt eller ens bekanta med varandra. Det uppseendeväckande med berättelsen om den barmhärtige samariten är ju att han hjälper en människa från en annan befolkningsgrupp. Hade det varit en samarit som låg där vid vägkanten och höll på att dö, hade händelsen knappast varit värd att beskriva i Bibeln, än mindre om det varit hans bror.

Men alla människor är inte gruppsolidariska, utan det finns lurendrejare och parasiter som tar för sig av samhällets förmåner utan att ge något tillbaka. Hur kommer det sig att andelen sociala parasiter i mänskliga samhällen inte blir så hög att solidaritet blir en ohållbar strategi och systemet brakar samman?

Ungefär så här föreställer sig forskarna att det fungerar: Varje människa är förprogrammerad att känna igen normbrytare och hysa lust att straffa dem, även till egen kostnad. Människor reagerar även när de inte lider någon personlig skada av det normbrott som de bevittnar. När människor levde i små grupper där alla kände alla, kom påföljden snabbt: syndaren fick stryk, uteslöts ur den sociala gemenskapen – eller värre. I våra anonyma jättesamhällen har samhällets försvar mot lagbrytare institutionaliserats i form av ett rättssystem som tjänar samma urgamla syfte: att hålla tillräckligt många inom lagens gränser så att samhället inte bryter ihop. Är detta fria spekulationer? Nej, socialpsykologer och andra forskare har prövat idéerna både experimentellt och med andra metoder.

Det betyder att samarbete är genetiskt betingat. Några som tagit fasta på detta och den moderna forskningen kring människans natur och väsen är etnologen Åke Daun och vaktmästaren och aktivisten Hans Norebrink.

Åke Daun är ju välkänd för många, men Hans Norebrink kräver kanke en liten presentation. Han är tidigare medlem i Kommunistiska Partiet, KFML(r) eller KPML(r), som det hette på den tid han var med, men lämand för länge sen. Efter många resor runt jorden, volontärarbete i Bolivia och universitetsstudier arbetar han idag som vaktmästare på Sahlgrenska sjukhuset. På 1980-talet var han en välkänd person i solidaritetsarbetet med Nicaragua och befrielserörelser i Centralamerika.  Han har tidigare också varit en flitig skribent i tidningen Internationalen och Nyheter från Latinamerika. Idag skriver han främst i Broderskapsrörelsens tidning Broderskap.

Tillsammans har de två skrivit en bok om människans natur och väsen som heter Snällare än du tror. Människan – social av naturen. I boken redogör de båda för alla forskningsrön, inom så vitt skilda forkningsfält som hjärnforskning , etnologi, sociologi, biologi med flera, som visar att människan även är god. För samtidigt som de effektivt vederlägger och motbevisar alla påståenden om att människan innerst inne är egoist och självisk konstaterar de i likhet med artiklen i FoF att människan är osjälvisk, snäll, hjälpsam och god på samma gång som människan är ond, elak, självisk och ohjälpsam. Sammantaget blir dock boken ett övertygande dokument för att människans godhet, snällhet, hjälpsamhet och ömesidigihet är genetiskt inbyggd i människan som biologisk och social varelse. En varelse som lämpar sig ytterligt väl att bygga ett samhälle byggt på gemenskap och ömsesidighet, ett socialistiskt samhälle.

Boken är skriven i i dialogform, som ett samtal mellan Norebrink och Daun, vilket tyvärr gör den ganska svårläst och den är samtidigt också en uppgöresle med det stalinistiska arvet som Hans Norebrink gått och burit på sen han var ung. Den biten kan kanske göra boken extra intressant för de som i likhet med Norebrink har ett förflutet inom någon stalinistisk eller maoistisk rörelse. För samtidigt som det är en uppgörelse med den trosfasta marxism-leninism-maoism som många var anhängare av på 1970-talet är boken också ett bevis för att socialismen är en fråga som än idag är i högsta grad aktuell. Ja, kanske än mer aktuell när de gemensamma lösningarna och jämlikheten får allt mer stöd inom forskningen som varande naturligt förekommande beteende hos människan.

För att få framgång så måste dock socialister även ta hänsyn till den genetik och den biologiska och genetiska kontruktion som människan också är. Det är bl.a. biologiska och genetiska skillnader mellan könen, som inte bara har med utseende, sexualitet och reproduktion att göra. Vidare sånt som att människan är både ond och god, självisk och osjälvisk. Tanken på att kunna skapa ”den goda människan” som en del socialister förr har trott på är enligt boken lika dödfött som idén om att människan innerst inne är egoist.

Samhället måste alltså byggas med sådant i åtanke så att man kan konstruera ett samhälle med mekanismer, både sociala och kulturella som utifrån människans natur skapar ett så jämlikt, jämställt och bra samhälle som det bara är möjligt. Boken av Åke Daun och Hans Norebrink är som jag ser det, en måsteläsning för vänstermänniskor som vill skapa ett annat samhälle. Innehållet är minst lika viktigt som innehållet i jämlikhetsbibeln, Kate Pickett och Richard Williamsons bok Jämlikhetsanden. En snällhetsbibel för socialister helt enkelt. Gemenskapens snällhetsbok i motsats till Einhorns bok Konsten att vara snäll, som är individualitetens snällhetsbok.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Badlands,
Om människans ”snällhet” i media: UNT1, 2, 3, Nordling1, 2, 3, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, VOF,
Kornet, Clarte, AB1, Bea,
Annat i närliggande i media: Fria.nu, Gbgfria,
Läs även andra bloggares åsikter om Norebrink, Åke Daun, Altruism, Snällhet, Ondska, Godhet, Konsten att vara snäll, Natur, Vetenskap, Social rättvisa, Social välfärd, Samhälle, Politik

Relaterat:

1. Tror de på sig själva?
2. Paranoid är man om man tror att nån håller koll på en, eller?
3. Henrik Pontén tror att han är polis
4. Tror fan att det inte är nåt bråk och våld