Det är uppenbart att ett marknadssystem inte kan upprätthålla den kvalitet och stabilitet som behövs på järnvägsområdet. Det var en huvudanledning till att de flesta svenska järnvägar förstatligades under 1940-talet. Privata och kortsiktiga lönsamhetskrav lämpar sig inte på områden där investeringar inte kan räknas hem på kort tid. Järnvägar ska leva länge och kostar enorma summor i investeringar. Summor som privata företag via marknadsmekanismer inte kan räkna hem förrän efter 20-30 år. Inga privata kortsiktigt lönsamhetsinriktade företag kan agera bra på en sådant område. Marie Demker skriver bra om detta i SVD:
Sveriges välstånd hänger på statens ansvar för en nationell infrastruktur. Konkurrensmodellerna bortser från det faktum att långsiktig kommunikationsplanering sker under extrem risk och osäkerhet. Få beslut är så långsiktiga som järnvägsinvesteringar. En stat som abdikerar från sin roll som garant för nationell välståndutveckling kommer snabbt att tappa sin legitimitet även i andra avseenden.
Statens legitimitet är att lägga grunden för långsiktiga beslut som ingen enskild marknadsaktör har kraft att fatta. Idag har staten istället gått in i rollen som medlare mellan olika intressen. Den populäraste mekanismen för att lösa intressekonflikterna är att skapa en artificiell marknad, som öppnandet av det svenska järnvägsnätet för fler operatörer.
Istället för att fatta beslut som sätter ramarna – till exempel om utbyggnad av stambanorna – överlämnar staten problemen till marknaden. Den senaste järnvägsutredningen som kom 2008 hade direktiven att skapa ökad konkurrens. Frågan om vad som ger bäst kvalitet var inte ens tillåten att ställa för utredaren.
Jag vill se en parlamentarisk utredning med direktiven att komma fram till en plan som har acceptans på båda sidor blockgränsen och som innebär ett samlat statligt ansvar för de nationella tillgångar som svensk järnväg, elnät, bredband och vägnät är.
De problem som varit med den spårbundna trafiken denna vinter beror framförallt på den omfattande styckningen, privatiseringen och bolagiseringen av järnvägssystemen. Något som gjort att ingen tar ett övergripande ansvar. Vad som alltså behövs är att återta kommunikationsnät och distributionsnät, vare sig det är järnväg, tele- och internettrafik, vatten eller nåt annat liknande i allmän och gemensam ägo och under allmän och gemensam kontroll. Staten tog en gång huvudansvaret för utbyggnaden av järnvägen i Sverige och tog sen över alla järnvägar då de privata (som om de var framgångsrika oftast ägdes av kommuner och/eller gruvbolag) oftast varken klarade lönsamhet eller trafikering. Det är dags att göra detta igen. Bolagisering, privatisering och marknadstänkande har visat sig inte fungera på järnvägstrafikens område.
Intressant?
Läs mer: Internationalen,
Bloggat: Vänstra Stranden,
Borgarmedia: SVD1, 2, DN1, 2, VLT,
Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Marie Demker, Marknadssystem, Staten, Kommunikation, Tågtrafik, Vinter, Kollektivtrafik, Privatisering, Marknadsekonomi, Infrastruktur, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Långsiktighet – inget för marknaden « Ett hjärta RÖTT