Sovjetterrorns orsaker

På vilket sätt anser du att propagandisten Klas-Göran Karlsson redogör att Lenin är grunden för stalinismen?

När jag läste denna bok slog det mig hur förenklat och mytiskt Karlsson försökte bekräfta kontinuitet från Lenin till Stalin. Karlsson försökte dra långtgående slutsatser från inbördeskrigets dagar – vilket säger sig självt är knasigt – men typiskt för borgerliga apologeter.

Wiklund:

Frågan om kontinuitet eller diskontinuitet ligger om organisationen (bolsjevikpartiet) var densamma eller inte före och efter den stalinistiska kontrarevolutionen. De som är övertygade om kontinuitet har ännu inte lyckats belägga att det är samma organisation. Att ”rädsla” skulle vara ett belägg för kontinuitet är svårt att ta på allvar.

Horebrink:

Marx och Lenin ansåg sig inte inneha den ”absoluta vetenskapliga sanningen”, de var teoretiker. Faktum är att Marx favoritfras på latin var de omnibus dubitandum (allt bör betvivlas). De var även dialektiker, inte determinister – vilket betyder att de inte var vulgärmaterialister utan även såg människors ideal i en växelverkan i historiens utveckling.

Synen på kampen som dualism? Skämtar du? Det har ju ingenting med dialektik att göra.

Ingenting av det du radar upp har med Lenin att göra, än mindre med Marx. Dessutom ifrågasätter jag ditt relativistiska sätt att grumla till politiska ställningstaganden. Vad är det för fel i att tycka att sin politiska fiende är just en politisk fiende? Den som tror att alla kan vara vänner i politiken bedrar sig och förstår inte riktigt vad demokrati är för något.

Anders: Skönt att höra.

Har verkligen uppskattat stalinism och lenindiskussionerna här, i och med Norebrinks bokrecensioner.

Kristoffer: Det känns lite omöjligt att polemisera mot ditt inlägg mot mig eftersom du inte hävdar något i det.

Men naturligtvis var det samma organisation hela tiden. Annars hade man ju inte behövt ha ihjäl så många av medlemmarna. Men det viktiga i sammanhanget är att katastrofen var strukturell. Det hade inte med den ena eller andra personen att göra.

Två strukturella drag har lyfts fram, som bidrog till att det gick åt helvete.
- att bolsjevik/kommunistpartiet hade en extremt självtillräcklig, sekteristisk organisationskultur där alla som stod utanför betraktades som fiender,
- att samma parti hade en mycket dålig samhällelig förankring och var – när den arbetarrörelse man var allierad med försvann – tvunget att hävda sig med våld.

Det hela berodde varken på Lenin eller på Stalin. Lenin var förvånansvärt pragmatisk när det kom till kritan, medan Stalin ända fram till ungefär 1929 var känd som en skicklig kompromissare.

Men det skulle uppenbarligen ha krävts mer än så för att undvika katastrofen. Förmodligen nån sorts kompromiss som tog hänsyn till Rysslands verkliga sociala struktur.

Eftersom det mest brännande målet för bolsjevikerna var industriell utveckling och ”hinna ikapp” borde det inte ha varit mer omöjligt än i t.ex. Brasilien eller Japan att hitta allierade på en mer måttlig, mindre ambitiös grundval. Det hade nog också lönat sig bättre för deras långsiktiga ambitioner. Hellre mindre men bättre, som Lenin sa i en av sina stunder av klarsyn.

Norebrink:

Om nu den svart-vita dualismen som du kritiserar är en del av människans ”sociala natur”, varför riktar du den då mot Lenin och Marx?

Som jag förstår dig så kritiserar du gruppidentiteter. Du ifrågasätter exempelvis den elementära funktionen i gruppidentiteter som ”vi och dom”, som om de i sig skulle vara problematiska. Du argumenterar sedan att problemet med gruppidentiteter som ”vi och dom” är dess ”avhumanisering”. Men du misslyckas med att argumentera varför sådana identiteter automatiskt innebär avhumanisering.

En avhumanisering förutsätter visserligen gruppidentitet, men det betyder inte att det är gruppidentiteten i sig som är problemet. Jag håller med dig om att gruppidentitet är en del av vår ”sociala natur”, det betyder att vår identitet i ”vi och dom” inte går att trolla bort eller reformera bort. Det är ett av våra grundläggande behov att känna en samhörighet och identifikation.

En konsekvens av att inte kunna få utlopp av att kunna välja tillhörighet i olika identiteter är det jag tidigare nämnde om dagens borgerliga demokrati i Europa. Allt fler länder i Europa lider av koalitionsregeringar där traditionella gruppidentiteter i politiken luckras upp, och alternativen för folk att välja i det politiska systemet minskar. Detta har lett till att folk vänt sig till det enda politiska alternativet som ger utlopp för en folklig kritik mot elitism – tragiskt nog fascistiska och kvasifascistiska rörelser (som i sig för en elitistisk politik).

Den ökande fascisteringen av Europa är en konsekvens av den liberala borgerliga demokratin, likaså den förödande neoliberala omstruktureringen (AKA slakten av välfärden och folkhemmet). En levande demokrati måste ge utrymme för folk att engagera sig i gruppidentiteter, annars öppnas det upp för mörka anti-demokratiska krafter så som vi ser idag runt om i Europa. Och en halv demokrati, så som den borgerliga, är blind för den ekonomiska diktaturen i samhället, vilket öppnar upp möjligheter för kapitalet att hindra demokratiska rörelser och utveckling.

En liberal borgerlig demokrati kan aldrig vara en ekonomisk demokrati, ty då är det en icke-kapitalistiska demokrati. Och, som jag sagt tidigare, när Marx pratade om en ”vetenskaplig socialism” så var det inte för att argumentera för ”eviga, sociala och historiska sanningar”, utan tvärtom kasta bort pseudoreligiösa axiomer till en kritisk analys.

Det glädjer mig dock att du erkänner att socialismen inte kommer att genomföras i samförstånd, och att det behövs konfrontation och kamp mellan idéer. Det som är skrämmande idag är att demokratin successivt förstörts till en politisk arena av samförstånd, där demokrati förvrängs till att vara en plats där alla skall tycka likadant och hålla sams. Tvärtom är demokrati ett forum där olika åsikter måste få fristad i en kamp mellan idéer som grupper i samhället av intresse kan identifiera sig med och känna sig tillhöriga.

Du slår in lite öppna dörrar i din argumentation, vilket du kan se om du läser vår bok ”Snällare än du tror”. Människan är en social djurart och ur detta biologiska, genetiska, ärvda, medfödda, essentiella och naturliga faktum kommer behovet av identifikation, gruppgemenskap, samhörighet, kollektiv tillit, samarbetslusta, liksom våra starka tendenser till generositet, solidaritet, hjälpsamhet, samt våra båda motstridiga tendenser till elitistisk hierarki kontra egalitär jämlikhet.
Detta är bra, jättebra. Och vi har en potential att känna så gentemot alla människor på jorden. Ännu bättre. MEN. I första hand riktar sig våra kollektiva identifikationskänslor och ömsesidighet till de vi uppfattar som ”vår egen grupp”.
”Vi-gruppen” var kanske runt 150 personer i det ursprungliga jägar-samlar-samhället, där vi formats under mer än 90 procent av vår tid som art. Men med vår förmåga till språk och samarbete samt vår intelligens och fantasi har vi kulturellt kunnat bygga upp oändligt mycket större vi-grupper via social konstruktivism och samhälleligt ingenjörsarbete.
Vi kan därför känna solidaritet med, och vara villiga att poola våra resurser tillsammans med människor vi aldrig någonsin kommer att träffa. Det skedde och sker i den välfärdsnationalistiska folkhems-staten. Nationalismen och nationskänslan har därför kallats ”Den föreställda gemenskapen” (Benedict Anderson).
Nu börjar vi närma oss problematiken inte sant. Nationskänslan kan vara inåtriktad och solidarisk, men också utåtriktad och aggressiv. Nationalismen har två ansikten. Den samlande vi-känslan kan samla stammen och nationen, men också leda den i krig och konflikt med andra stammar och nationer.
Den europeiska identitet man försöker bygga upp kommer bara att föra upp detta problem på en än högre nivå. Och universellt brödraskap, en universell vi-känsla, är svår att tänka sig. På vad skulle den bygga, på vilka likheter? Den skulle aldrig kunna skapa sådana solidariska känslor som (på gott och ont) nationen.
Nu visar det sig att vi (och apor och andra djur) kan tillhöra flera grupper med olika stark identifikationsgrad. Som ryska dockor eller kinesiska askar kan man tänka sig att bygga upp våra identiteter. En lokal, en regional, en nationell, en kontinental och en global identitet, där solidariteten blir svagare för varje steg uppåt.
Förr hatade vi varandra och krigade i Norden. Nu har vi en gemensam skandinavisk/nordisk identitet över nationalkänslan och krig i Norden är svårt att tänka sig. Samma med Europa där EU (trots allt) bidragit till en viss europeisk vi-känsla. Trots tre krig sedan 1800-talet mellan Tyskland och Frankrike känns ett krig dem emellan omöjligt idag.
Problemet med vi-dom, menar jag, kan inte lösas med att vi blir ett globalt vi, det är för orealistiskt och utopiskt. Men vi kan bygga högre ”vi” av svagare solidaritets- och identifikationskänsla. Då får vi en vi-ni-relation med andra grupper, inte vi-dom. Vi är vi-dom med ryssarna för vi har ingen identifikation med dem, men vi är vi-ni med norrmännen för att vi med dem ingår i ett högre vi ‚Äì skandinaver.
Detta tror jag är den enda realistiska lösningen på vår gruppnatur. Vi behöver den och kan inte vara utan den (biologi), men vi kan inom vissa ramar själva forma den (kultur). Då kan vi använda socialitetens positiva samlande kraft och tygla dess negativa aggressiva potential.
Jag ser framför mig ett Europa och en värld av samarbetande, globala syskonnationer. Inte en världsregering men en federation av kommuner, regioner och nationer, där makten går nerifrån och upp. Där man ställer upp för varandra, men inser att vi alltid kommer att känna mest för ”våra egna”.
Detta resonemang gäller etnier/nationer, och delvis även inrikes-politiskt klasser. Ett allomfattande vi är orealistiskt, klasser har olika intressen, Men vi-dom-relationer är alltid avhumaniserande hos människor som hos apor (som till och med folkmördar varandra). Vi-dom väcker inte vår sociala medmänsklighet. Därför bör man i utrikespolitiken (nationer) som i inrikespolitiken (klasser) komma bort från det farliga vi-dom för det mildare vi-ni.
Det gjorde inte kommunisterna. De odlade ett starkt vi-dom-tänkande. Och mycket riktigt avhumaniserade det ”fienden”, vilket bäddade för övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. De andra blev icke-människor.
Att känna mer för den egna nationen och klassen är naturligt och har en positiv sida av mobilisering för förbättring av samhället. Men det är farligt och kontraproduktivt att ha fienderelationer med andra nationer och klasser, eftersom det avhumaniserar mänskliga relationer och därmed läger grunden för övergrepp och förtryck.
Vad gäller borgarklassen/medelklassen så har vi dem kvar efter införandet av socialism. Bara det taktiska skälet räcker för att inte ha vi-dom-fientliga relationer med dem ‚Äì de ska också integreras i socialismen. I slutändan är ju inte heller socialism en arbetarfråga utan en ideologisk fråga om ett bättre samhälle. Bättre till och med för borgerligheten för alla tjänar ju på ett jämlikt samhälle, enligt forskarboken ”Jämlikhetsanden”.
Karl Polanyi skrev om vikten av att bädda in kapitalismen socialt. På samma sätt behöver nationskänslan och klasskänslan, ja all gruppsocalitet bäddas in socialt för att inte bli potentiellt farlig. Den sociala inbäddningen kallar jag nivåsolidaritet.
Vi är vi-vi med vår egen kommun, region, nation, kontinent och vi-ni med andra. Vi är vi-vi med vår egen klass och vi-ni med andra klasser (med vilka vi bildar en nation).
Biologi är inte öde. Människan har genom sin kulturella förmåga stora möjligheter att styra och kontrollera den givna socialiteten. Vi kan därför skapa och ha relationer mellan nationer och mellan klasser som inte präglas av ömsesidigt hat, med de risker det medför.
Och precis som du säger, om inte vi i vänstern accepterar och styr de nationella känslorna kommer de främlingsfientliga att ta över dem och styra dem till aggressiv rasistisk nationalism. Precis det som händer i Europa idag. Vi-dom-relationer mellan inhemska och invandrare istället för nationell och social samling över de etniska gränserna.
Självklart kan inte kapitalismen vara ekonomisk demokrati. Socialismens mål är ekonomisk demokrati, kapitalismens mål är ekonomisk diktatur.

Kristoffer: Bolsjevikerna hade en fantastisk förankring – under några sommarmånader 1917 då det var den enda politiska organisation som tyckte som folk i gemen. Sen tog den slut eftersom den kategori det hade förankring i försvann. Det var då de tvingades förlita sig till våld.

Beträffande ”samma organisation” eller inte förstår jag inte vad du menar. Jag kan acceptera att nya grupperingar som var mer intresserade av karriär än av samhällsförändring tog makten med tiden (helt naturligt i en statsbärande organisation, jfr SAP), och jag kan acceptera att det politiska fokus förändrades – men så är det i alla organisationer. Dom förändras. Men det är ändå samma organisationer.

Norebrink:

Detsamma!

Du skriver: ”Du håller med om det etniskt-nationellt, eftersom vi alla är människor, men inte klassmässigt, men vi är väl alla människor även där i den dimensionen?”

Ja, visst är det så att vi alla är människor i alla våra dimensioner, men i problemet ”etnisk-nationellt” handlar det om upplevda skillnader mellan människor. Här tog jag exempelvis rasismen som ett exempel som menar att andra människor inte är riktigt fulländade människor som de själva. Här kan en vi-retorik eller vi-propaganda fungera väl. Att helt enkelt lobba eller verka för ett samförstånd, eftersom det till syvende och sist är det jag tolkar din distinktion ”vi-ni”. Du förklarar dock att denna distinktion inte behöver innehålla ett mål av samförstånd, att man visst kan föra en politiska diskussion utan samförstånd. Men då riskerar distinktionen ”vi-ni” att bli exakt densamma som distinktionen ”vi-de”, riskerar vi då inte att prata förbi varandra? Vi kanske menar precis samma sak, bara det att jag kan kalla politiska motståndare (i visst sammanhang) för fiender, medan du kallar dem motståndare, och jag kallar den politiska distinktionen ”vi-de” medan du kallar den ”vi-ni”. Vi verkar ibland överens förutom termerna på fenomenet. Men ändå finns det en motsättning mot våra förklaringar, exempelvis ifrågasätter du att ”göra [motståndarna] till fiender [då det] väcker våra biologiska instinkter att behandla dem utanför gruppen som icke-människor”. Jag ifrågasätter likhetstecknet mellan politisk fiende och avhumanisering, eftersom politik (skilt från kategorin etnisk-nationellt) inte handlar biologiska kategorier, utan om idéer och intressen. En politisk fiende (exempelvis en moderat som arbetar för ökad klasskillnad i samhället gentemot en vänsterpartist som arbetar för minskade klasskillnader i samhället) är inte bara en moståndare i ett politiskt arbete, utan även en fiende till det intresse som vill att klasskillnaderna minskar. En soff-moderat som diskuterar med en på Caféet utan att arbeta aktivt för sin klassapologetism anser jag inte vara en politisk fiende, utan blott en idémässig motståndare där vi i samförstånd diskuterar. En fiende utgör alltså ett slags reellt hot mot ens intresse, och därför anser jag det också viktigt att identifiera fienden som en fiende, och inte blott som en motståndare. En motståndare förblir en idémässig formell motståndare på Caféet, eller en motspelare när man spelar schack på biblioteket, men i en verklig värld spelar intressen roll för den verkliga människan.

”Vi-ni” distinktionens beroende av samförstånd gör att jag anser det vanskligt i det politiska, och i förlängningen det demokratiska systemet. Det kommer att luckra upp de gruppidentiteter som är själva förutsättningen för folket att kunna och vilja delta i politiken. Jag ser denna distinktion som ett sätt att avväpna den politiska striden mellan olika intressen, vilket på ett naturligt sätt kommer till fördel för den grupp som innehar hegemonin.

Jag tror också det kan handla om att jag skiljer en politisk fiende från en personlig fiende. En politisk fiende utgör ett hot på ett politiskt plan, medan en personlig fiende utgör ett hot på ett personligt plan. De kan blandas, men å andra sidan behöver de inte beblandas. Här utgör marxismens metod ett utmärkt verktyg att verkligen se vad som betyder i konflikter, att det inte handlar om att bekämpa borgerligheten genom att arkebusera kapitalister eller moderater, utan att bekämpa klassamhället i sig själv. Stalins terror mot kulakerna är ett klart bevis för att han inte såg vad som var orsak och verkan i klassamhället, ett bland många exempel på Stalins anti-marxistiska övertygelse.