Sovjetterrorns orsaker

Boknytt
Terror och tystnad
Klas-Göran Karlsson
Atlantis

Sovjetterrorns orsaker

Med Stalin kom på 30-talet en ny härskande byråkratklass till makten. Den stödde terrorn mot gamla kommunister och alla verkliga och påhittade regimmotståndare. Förtrycket hade också ett historiskt-kulturellt ursprung i en gammal totalitär och dualistisk rysk tradition, som satte vitt mot svart, vi mot dom.

Men det går inte att bara definiera Sovjetunionens onda historia som ”stalinismen”, menar historieprofessorn Klas-Göran Karlsson i sin forskarbok om ”Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen”. Lenin lade grunden för terror och partidiktatur. Och bakom honom fanns den marxistiska ideologin med sin historiedeterministiska framstegstro.

Som författaren framhåller är det svårt att skriva objektivt om historia och ideologi, och hans egna borgerliga åsikter lyser igenom. Men det måste ändå vara rätt att försöka omvandla all historieskrivning från ideologiska trosuppfattningar till en uppgift för forskningen. Och den forskningen, och alla nya dokument som kommit fram, gör det svårt att ”rädda” Lenin – som vänsterpartister och en del trotskister vill.

Skrämmande läsning för en gammal vänstermänniska, men sanningen måste fram. Jag saknar dock en ännu djupare analysnivå. Att bakom allt låg den modernistiska västerländska utvecklingstanken om en obönhörlig väg framåt (”Det går inte att stoppa utvecklingen”), som gjorde all opposition reaktionär. Samma tanke som ligger bakom västs nyliberala tvångspolitik i Syd – som också leder till svält och död.

Intressant?
Mer: AB, SVD, Marxistarkiv, Populär historia, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

22 svar på “Sovjetterrorns orsaker”

  1. På vilket sätt anser du att propagandisten Klas-Göran Karlsson redogör att Lenin är grunden för stalinismen?

    När jag läste denna bok slog det mig hur förenklat och mytiskt Karlsson försökte bekräfta kontinuitet från Lenin till Stalin. Karlsson försökte dra långtgående slutsatser från inbördeskrigets dagar – vilket säger sig självt är knasigt – men typiskt för borgerliga apologeter.

  2. Karlssons bok har jag inte läst, men det finns ju fler böcker – minst sagt – om ryska revolutionen och dess närmaste följder. Särskilt under glasnosttiden, då arkiven öppnades, skrevs en massa intressant. Och det som var intressant var till stor del att man lyckades undvika att förklara skeenden med hänvisning till den ena eller andra personens personliga tyckanden. Istället var det kollektiva aktörer som stod i centrum.

    Det fanns en autentisk arbetarrörelse som under några sommarmånader 1917 slöt ett resonemangsäktenskap med bolsjevikpartiet, baserat på ömsesidiga fördelar. Tyvärr sprack det hela då bolsjevikerna misslyckades med att uppfylla sin del av programmet (klara försörjningen av städerna) vilket ledde till att industrin gick åt helvete och med den arbetarrörelsen. Alltså fick bolsjevikerna försöka klara sig själva. Och det gick inte särskilt bra.

    Kontinuiteter finns alltid om det är fråga om samma organisation, Kristoffer. Det behöver inte ens bevisas. Och det kontinuerliga här är väl det som t.ex. Victor Serge har påpekat i sin självbiografi: att bolsjevikerna misstrodde alla utom sig själva – och till slut även sig själva. En allt förtärande rädsla vars rot var den egna isoleringen, litenheten och relativa inkompetens – kopplad till omätliga ambitioner.

  3. Wiklund:

    Frågan om kontinuitet eller diskontinuitet ligger om organisationen (bolsjevikpartiet) var densamma eller inte före och efter den stalinistiska kontrarevolutionen. De som är övertygade om kontinuitet har ännu inte lyckats belägga att det är samma organisation. Att ”rädsla” skulle vara ett belägg för kontinuitet är svårt att ta på allvar.

  4. Marx och Lenins tro att inneha den absoluta vetenskapliga sanningen, deras tro att all politik är klasskamp och inte även ideal, tanken på ett elitparti som vet bättre än massan, synen på kampen som dualistisk svart-vit, tron att man tjänade historiens deterministiska gång, Det pseudoreligiösa i ideologin, konspirationstänkandet, tron på en enda rått linje, enpartisystemet, synen på opposition som alltid fientlig, våldsanvändningen, den fanatiska retoriken, misstänksamheten mot andra. Det fanns många frön i marxismen och än mer leninismen som pekade fram emot stalinismen.

  5. Horebrink:

    Marx och Lenin ansåg sig inte inneha den ”absoluta vetenskapliga sanningen”, de var teoretiker. Faktum är att Marx favoritfras på latin var de omnibus dubitandum (allt bör betvivlas). De var även dialektiker, inte determinister – vilket betyder att de inte var vulgärmaterialister utan även såg människors ideal i en växelverkan i historiens utveckling.

    Synen på kampen som dualism? Skämtar du? Det har ju ingenting med dialektik att göra.

    Ingenting av det du radar upp har med Lenin att göra, än mindre med Marx. Dessutom ifrågasätter jag ditt relativistiska sätt att grumla till politiska ställningstaganden. Vad är det för fel i att tycka att sin politiska fiende är just en politisk fiende? Den som tror att alla kan vara vänner i politiken bedrar sig och förstår inte riktigt vad demokrati är för något.

  6. Men för helvete, sluta fjanta runt med mitt namn!!! Vad är det för jävla stil?
    Hört talas om ”den vetenskapliga socialismen”. Hört tals om gången urkommunism-slaveri-feodalism-kapitalism-socialism-kommunism? Som hade historien ett syfte och ett mål som avantgardet kan lista ut. Dualism, man såg kampen i svartvitt, ont mot gott, klass mot klass, vi mot dom. Just det fientliga språk där man kallar åsiktsmotståndare politiska fiender. Ett farligt avhumaniserande språkbruk som bäddar för övergrepp.
    Alla kan inte vara vänner i politiken, självklart. Men vi kan i en flerpartidemokrati acceptera att människor har olika åsikter och att de som får majoritetens stöd ska styra. Även om de efter socialismen vill rösta tillbaka kapitalismen.

    1. Kristoffer: den typen av kommentarer, det tonläge du använder med personligt hån osv vill jag inte att du använder på min blogg. Det är ett brott mot mina kommentarsregler. Händer det igen hamnar du på samma lista som andra som bär sig illa åt i kommentarsfältet. Skärpning om jag får be.

  7. Men, jag har inte sett att Marx någonstans talade om exakt HUR den kommunistiska staten skulle organiseras eller ens om exakt hur revolutoinen skulle gå till, så han kan knappast beskyllas för sovjetiska tillkortakommanden. Har han sagt något om detta så är jag tacksam för upplysningar om var för då vill jag läsa det.

    Lenin vet jag väldigt lite om, men det lilla jag vet gör honom inte speciellt sympatisk i mina ögon och Stalin var en vansinnig knöl inrikes, men tämligen hederlig och begriplig vad gällde urikespolitiken.

  8. Anders:

    Jag skrev Norebrinks efternamn fel av misstag, det var inte någon bokomliggande idé utan ett oskyldigt misstag genom att jag läste H istället för N. Ber naturligtvis Norebrink om ursäkt för det!

    Norebrink:

    Men den ”vetenskapliga socialismen” betyder inte ”absolut vetenskaplig sanning”, utan tvärtom; att man inte sätter upp axiomer så som de utopiska socialisterna gjorde vilka Marx och Engels kritiserade i och med sin ”vetenskapliga socialism”. Marx och Engels kritiserade de utopiska socialisterna för att ha just en pseudoreligiös förklaring till sin socialism, medan Marx och Engels ville ha en mer vetenskaplig grund till arbetarklassens kamp för en bättre tillvaro. De skrev regelbundet i sina texter hur de inte försökte skapa några deterministiska sanningar, eftersom detta skulle bryta mot dialektiken (att allt är i rörelse och förändring genom växelverkan mellan motsättningar).

    Denna ”dualism” som du ser är därmed skenbar i och med denna dialektik, eftersom dialektiken har just växelverkan med som motor i utvecklingen. Detta var Marx, Engels och Lenin väl medvetna om. Även om de kunde titulera sin politiska fiender som just politiska fiender förstod de att deras politiska fiender var viktiga för den politiska utvecklingen. . Det var därför de tidiga bolsjevikerna hade så högt i taket vid politiska diskussioner, och just därför Lenin fick kämpa för att få fram sina idéer, som han ofta inte fick igenom i partiet.

    Termer som ”ont” och ”gott” är även främmande för materialistiska dialektiker, eftersom det är metafysiska termer.

    I grunden tror jag din kritik handlar om demokratisyn. Den liberala demokratisynen (den deliberativa demokratiteorin) handlar om samförstånd mellan parterna. Dock är denna teori om demokrati mycket kritiserad, inte minst från marxistiskt håll, där man tar till vara demokrati som en plats för diskussioner mellan olika åsikter. I en deliberativ demokrati tar man inte hänsyn till vilken kontext samförståndet skall uppnås, vilket i en borgerlig hegemoni är vanskligt. Jag anser att en fungerande demokrati ger utrymmer för olika politiska åsikter, även för politiska vänner och fiender, och att man absolut inte skall komma fram till något samförstånd, utan att de olika politiska grupperna representerar olika åsikter vilka folket kan välja. Idag ser vi hur den borgerliga demokratin allt mer utarmas pga denna samförståndsteori, som resultat har vi fascistmarscher i Europa igen.

    1. Kristoffer: Det blev mer problematiskt på grund av ett av Hans tidigare inlägg. Ett ironiskt inlägg av pigavdragen som hette ”Inför horavdrag”. Men misstag gör man ju förstås. så du lsipepr nog hamna på min bevakningslista. För att hamna på bannlistan och spamlistan krävs mycket mer än så här.

  9. Jag tycker inte man behöver idealisera historiska personer som goda eller motsatsen. Lenin gjorde och kanske tyckte saker som var djupt obehagliga. Men låt mej stolpa några enkla fakta som sällan lyfts fram.

    Bolsjevikerna under Lenin avslutade det oändliga Första världskriget på Östfronten med freden i Brest-Litovsk. Detta överenstämde helt med deras uttalade ambitioner, och dessa var de nästan ensamma om. Alla andra ryska riktningar, nästan, var lika fördummade av nationalism som övrig europeisk arbetarrörelse. Utan denna fred hade blodbadet kanske fortsatt hur länge som helst. Att det påverkade Tysklands sammanbrott på alla fronter är dessutom troligt.
    De var också förutsättningen för Finlands och Baltstaternas självständighet som bejakades.
    De hade rådsdemokratiska ideal som de senare förbröt sej mot, om av nöd går att diskutera.
    Sovjet under Lenin avskaffade dödstraffet, gjorde religion och sexualitet till en privatsak, kriminaliserade antisemitism, uppmuntrade bönderna att ta över jorden och arbetarna att ta fabrikerna osv.

    De tidiga lägren för politiska motståndare och den ”Röda” terrorn går inte att blunda för. Att den var i en liten skala jämfört med den mesta terrorn i krigssituationer är ingen ursäkt. (Västmakterna bombade sönder och samman nästan varenda tysk civil stad under 2:a världskriget, ren terror. USA släppte två atombomber mot civila storstäder under samma krig, ren terror.)

    Att tala om Stalin som hederlig och begriplig utrikespolitiskt är i mina ögon stötande. Vari ligger det hederliga i att angripa Finland 1939 ? Att tvångsansluta baltstaterna och massförvisa eller avrätta stora delar av befolkningen ? Att tillsammans med Hitler stycka det nyligen självständiga Polen ? Avrätta en stor det av Polens officerare ? Att avrätta en stor del av flyktingarna från Nazityskland ? Att splittra fronten mot Hitler genom att agera som om övrig tysk arbetarrörelse var fascistisk ? Att aktivt och mordiskt agera för att stoppa revolutionen i Spanien ? Att uppmana norsk antinazistisk motståndsrörelse att lägga ner vapnen mot ockupanterna och se England som den stora fienden ? Hederligt ? Begripligt ?

  10. Kristoffer: Det känns lite omöjligt att polemisera mot ditt inlägg mot mig eftersom du inte hävdar något i det.

    Men naturligtvis var det samma organisation hela tiden. Annars hade man ju inte behövt ha ihjäl så många av medlemmarna. Men det viktiga i sammanhanget är att katastrofen var strukturell. Det hade inte med den ena eller andra personen att göra.

    Två strukturella drag har lyfts fram, som bidrog till att det gick åt helvete.
    – att bolsjevik/kommunistpartiet hade en extremt självtillräcklig, sekteristisk organisationskultur där alla som stod utanför betraktades som fiender,
    – att samma parti hade en mycket dålig samhällelig förankring och var – när den arbetarrörelse man var allierad med försvann – tvunget att hävda sig med våld.

    Det hela berodde varken på Lenin eller på Stalin. Lenin var förvånansvärt pragmatisk när det kom till kritan, medan Stalin ända fram till ungefär 1929 var känd som en skicklig kompromissare.

    Men det skulle uppenbarligen ha krävts mer än så för att undvika katastrofen. Förmodligen nån sorts kompromiss som tog hänsyn till Rysslands verkliga sociala struktur.

    Eftersom det mest brännande målet för bolsjevikerna var industriell utveckling och ”hinna ikapp” borde det inte ha varit mer omöjligt än i t.ex. Brasilien eller Japan att hitta allierade på en mer måttlig, mindre ambitiös grundval. Det hade nog också lönat sig bättre för deras långsiktiga ambitioner. Hellre mindre men bättre, som Lenin sa i en av sina stunder av klarsyn.

  11. Jobbar treskift som vårdarbetare/patienttransportör i tredagars-omgångar på akutintaget Sahlgrenska (och just nu borde jag ligga och sova inför natten), så jag hinner inte alltid med i debatten. Men Kristoffer, det där med namnet är glömt.
    Alltså, när jag pratar om dualism, svart-vitt tänkande, ont-gott tänker jag på människans sociala natur. Den riktar sig i första hand reciprokt till ”den egna gruppen”. Vad som är den egna gruppen kan varieras och förändras kulturellt och via sociala konstruktioner som varierar över tid och rum.
    Om man kör med ett alltför oförsonligt språkbruk gentemot andra klasser kan motsättningarna bli så stora att att de liknar etniska uppdelningar i ”vi och dom”. Det väcker en ömsesidig rädsla och hat klasserna/grupperna emellan, som gör att motståndarna avhumaniseras och därmed kan behandlas hur som helst. Precis som nazisterna gjorde med judarna.
    Även i klasskampen bör man alltså hålla en viss civiliserad ton för att inte väcka farliga biologiska vi-mot-dom-instinkter till livs. Sen är socialisen ingen arbetarkamp utan en kamp för ett rättvist samhälle för alla. Feminismen är ingen kvinnokamp utan en kamp för ett jämställt samhälle för alla. Den nationella solidaritetskänslan (manifesterad i folkhemsnationalismen och välfärdsstaten) är ingen svenskfråga utan en fråga om samhällsanda och ömsesidighet alla medborgare emellan.
    Men tanke på att realsocialismen totalt misslyckades med demokrati bör man inse att det som vänstern kallat borgerlig liberal demokrati ÄR demokrati i dess grundform. En demokrati vi bör stå för och försvara. SEDAN vill vi OCKSÅ fördjupa demokratin till en socialistisk, vardaglig, arbetsplats-mässig och ekonomisk demokrati.
    Inom ramen för sammanhållningen inom ett ”grund-demokratiskt” nationellt medborgarsamhälle bör vi naturligtvis kunna ha konfrontation, idékamp (och i praktiken klasskamp). Självklart kommer inte socialismen att genomföras i samförstånd, utan i konfrontation med den överklass som ännu inte insett att alla tjänar på ett jämlikt samhälle.
    Så återkommer jag till att socialismen är en värdering syftande till ett egalitärt folkdemokratiskt samhälle. Det räcker gott. Att tro att man själv ligger inne med eviga, sociala och historiska sanningar om människans och samhällets natur är fel, och det jag kallar att felaktigt se sin egen ideologi som vetenskaplig.

  12. Norebrink:

    Om nu den svart-vita dualismen som du kritiserar är en del av människans ”sociala natur”, varför riktar du den då mot Lenin och Marx?

    Som jag förstår dig så kritiserar du gruppidentiteter. Du ifrågasätter exempelvis den elementära funktionen i gruppidentiteter som ”vi och dom”, som om de i sig skulle vara problematiska. Du argumenterar sedan att problemet med gruppidentiteter som ”vi och dom” är dess ”avhumanisering”. Men du misslyckas med att argumentera varför sådana identiteter automatiskt innebär avhumanisering.

    En avhumanisering förutsätter visserligen gruppidentitet, men det betyder inte att det är gruppidentiteten i sig som är problemet. Jag håller med dig om att gruppidentitet är en del av vår ”sociala natur”, det betyder att vår identitet i ”vi och dom” inte går att trolla bort eller reformera bort. Det är ett av våra grundläggande behov att känna en samhörighet och identifikation.

    En konsekvens av att inte kunna få utlopp av att kunna välja tillhörighet i olika identiteter är det jag tidigare nämnde om dagens borgerliga demokrati i Europa. Allt fler länder i Europa lider av koalitionsregeringar där traditionella gruppidentiteter i politiken luckras upp, och alternativen för folk att välja i det politiska systemet minskar. Detta har lett till att folk vänt sig till det enda politiska alternativet som ger utlopp för en folklig kritik mot elitism – tragiskt nog fascistiska och kvasifascistiska rörelser (som i sig för en elitistisk politik).

    Den ökande fascisteringen av Europa är en konsekvens av den liberala borgerliga demokratin, likaså den förödande neoliberala omstruktureringen (AKA slakten av välfärden och folkhemmet). En levande demokrati måste ge utrymme för folk att engagera sig i gruppidentiteter, annars öppnas det upp för mörka anti-demokratiska krafter så som vi ser idag runt om i Europa. Och en halv demokrati, så som den borgerliga, är blind för den ekonomiska diktaturen i samhället, vilket öppnar upp möjligheter för kapitalet att hindra demokratiska rörelser och utveckling.

    En liberal borgerlig demokrati kan aldrig vara en ekonomisk demokrati, ty då är det en icke-kapitalistiska demokrati. Och, som jag sagt tidigare, när Marx pratade om en ”vetenskaplig socialism” så var det inte för att argumentera för ”eviga, sociala och historiska sanningar”, utan tvärtom kasta bort pseudoreligiösa axiomer till en kritisk analys.

    Det glädjer mig dock att du erkänner att socialismen inte kommer att genomföras i samförstånd, och att det behövs konfrontation och kamp mellan idéer. Det som är skrämmande idag är att demokratin successivt förstörts till en politisk arena av samförstånd, där demokrati förvrängs till att vara en plats där alla skall tycka likadant och hålla sams. Tvärtom är demokrati ett forum där olika åsikter måste få fristad i en kamp mellan idéer som grupper i samhället av intresse kan identifiera sig med och känna sig tillhöriga.

  13. Wiklund:

    Jag hävdar att det bolsjevikiska partiet och det stalinistiska är två helt olika organisationer, både moraliskt och politiskt. En konsekvens av just den stalinistiska kontrarevolutionen.

    Du har rätt i att urartningen av den ryska revolutionen inte berodde på Lenin, eller Stalin. Den stalinistiska kontrarevolutionen var alltså en konsekvens, inte en orsak. Men till skillnad från dig så erkänner jag inte de två ”strukturella” orsakerna som du radar upp angående bolsjevikpartiet. Inte bara för att gruppidentitet i ”vänner” och ”fiender” inte betyder att man blir en sekteristisk organisation, utan också därför att bolsjevikerna aktivt samarbetade med andra partier, och mobiliserade ett brett demokratiskt stöd genom vanligt opinionsarbete i arbetarråden. Bolsjevikerna var dessutom ett parti som var icke-byråkratiskt, med ett ytterst fåtal anställda medlemmar.

    Dessutom motsäger verkligheten sig själv om bolsjevikerna hade ”dålig samhällelig förankring”, eftersom det var just deras goda förankring i samhället som gjorde att en majoritet i råden gav dem deras förtroende. Det var p.g.a. att den provisoriska regeringen och de andra förbunden visat sig oförmögna som stödet till bolsjevikerna ökade.

    Nej orsaken till revolutionens urartning var varken Lenin, Stalin eller partiet. Utan istället var det hungern, landets handelsmässiga och diplomatiska isolering, världsrevolutionens nederlag, arbetarnas minskade antal, och industrins sönderfall som var orsaken. I själva verket såg vi i de ryska arbetarråden under bolsjevikisk ledning mellan 1917-1920/21 den största egenaktivitet och självorganisering hos arbetarklassen.i historien.

  14. Du slår in lite öppna dörrar i din argumentation, vilket du kan se om du läser vår bok ”Snällare än du tror”. Människan är en social djurart och ur detta biologiska, genetiska, ärvda, medfödda, essentiella och naturliga faktum kommer behovet av identifikation, gruppgemenskap, samhörighet, kollektiv tillit, samarbetslusta, liksom våra starka tendenser till generositet, solidaritet, hjälpsamhet, samt våra båda motstridiga tendenser till elitistisk hierarki kontra egalitär jämlikhet.
    Detta är bra, jättebra. Och vi har en potential att känna så gentemot alla människor på jorden. Ännu bättre. MEN. I första hand riktar sig våra kollektiva identifikationskänslor och ömsesidighet till de vi uppfattar som ”vår egen grupp”.
    ”Vi-gruppen” var kanske runt 150 personer i det ursprungliga jägar-samlar-samhället, där vi formats under mer än 90 procent av vår tid som art. Men med vår förmåga till språk och samarbete samt vår intelligens och fantasi har vi kulturellt kunnat bygga upp oändligt mycket större vi-grupper via social konstruktivism och samhälleligt ingenjörsarbete.
    Vi kan därför känna solidaritet med, och vara villiga att poola våra resurser tillsammans med människor vi aldrig någonsin kommer att träffa. Det skedde och sker i den välfärdsnationalistiska folkhems-staten. Nationalismen och nationskänslan har därför kallats ”Den föreställda gemenskapen” (Benedict Anderson).
    Nu börjar vi närma oss problematiken inte sant. Nationskänslan kan vara inåtriktad och solidarisk, men också utåtriktad och aggressiv. Nationalismen har två ansikten. Den samlande vi-känslan kan samla stammen och nationen, men också leda den i krig och konflikt med andra stammar och nationer.
    Den europeiska identitet man försöker bygga upp kommer bara att föra upp detta problem på en än högre nivå. Och universellt brödraskap, en universell vi-känsla, är svår att tänka sig. På vad skulle den bygga, på vilka likheter? Den skulle aldrig kunna skapa sådana solidariska känslor som (på gott och ont) nationen.
    Nu visar det sig att vi (och apor och andra djur) kan tillhöra flera grupper med olika stark identifikationsgrad. Som ryska dockor eller kinesiska askar kan man tänka sig att bygga upp våra identiteter. En lokal, en regional, en nationell, en kontinental och en global identitet, där solidariteten blir svagare för varje steg uppåt.
    Förr hatade vi varandra och krigade i Norden. Nu har vi en gemensam skandinavisk/nordisk identitet över nationalkänslan och krig i Norden är svårt att tänka sig. Samma med Europa där EU (trots allt) bidragit till en viss europeisk vi-känsla. Trots tre krig sedan 1800-talet mellan Tyskland och Frankrike känns ett krig dem emellan omöjligt idag.
    Problemet med vi-dom, menar jag, kan inte lösas med att vi blir ett globalt vi, det är för orealistiskt och utopiskt. Men vi kan bygga högre ”vi” av svagare solidaritets- och identifikationskänsla. Då får vi en vi-ni-relation med andra grupper, inte vi-dom. Vi är vi-dom med ryssarna för vi har ingen identifikation med dem, men vi är vi-ni med norrmännen för att vi med dem ingår i ett högre vi ‚Äì skandinaver.
    Detta tror jag är den enda realistiska lösningen på vår gruppnatur. Vi behöver den och kan inte vara utan den (biologi), men vi kan inom vissa ramar själva forma den (kultur). Då kan vi använda socialitetens positiva samlande kraft och tygla dess negativa aggressiva potential.
    Jag ser framför mig ett Europa och en värld av samarbetande, globala syskonnationer. Inte en världsregering men en federation av kommuner, regioner och nationer, där makten går nerifrån och upp. Där man ställer upp för varandra, men inser att vi alltid kommer att känna mest för ”våra egna”.
    Detta resonemang gäller etnier/nationer, och delvis även inrikes-politiskt klasser. Ett allomfattande vi är orealistiskt, klasser har olika intressen, Men vi-dom-relationer är alltid avhumaniserande hos människor som hos apor (som till och med folkmördar varandra). Vi-dom väcker inte vår sociala medmänsklighet. Därför bör man i utrikespolitiken (nationer) som i inrikespolitiken (klasser) komma bort från det farliga vi-dom för det mildare vi-ni.
    Det gjorde inte kommunisterna. De odlade ett starkt vi-dom-tänkande. Och mycket riktigt avhumaniserade det ”fienden”, vilket bäddade för övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. De andra blev icke-människor.
    Att känna mer för den egna nationen och klassen är naturligt och har en positiv sida av mobilisering för förbättring av samhället. Men det är farligt och kontraproduktivt att ha fienderelationer med andra nationer och klasser, eftersom det avhumaniserar mänskliga relationer och därmed läger grunden för övergrepp och förtryck.
    Vad gäller borgarklassen/medelklassen så har vi dem kvar efter införandet av socialism. Bara det taktiska skälet räcker för att inte ha vi-dom-fientliga relationer med dem ‚Äì de ska också integreras i socialismen. I slutändan är ju inte heller socialism en arbetarfråga utan en ideologisk fråga om ett bättre samhälle. Bättre till och med för borgerligheten för alla tjänar ju på ett jämlikt samhälle, enligt forskarboken ”Jämlikhetsanden”.
    Karl Polanyi skrev om vikten av att bädda in kapitalismen socialt. På samma sätt behöver nationskänslan och klasskänslan, ja all gruppsocalitet bäddas in socialt för att inte bli potentiellt farlig. Den sociala inbäddningen kallar jag nivåsolidaritet.
    Vi är vi-vi med vår egen kommun, region, nation, kontinent och vi-ni med andra. Vi är vi-vi med vår egen klass och vi-ni med andra klasser (med vilka vi bildar en nation).
    Biologi är inte öde. Människan har genom sin kulturella förmåga stora möjligheter att styra och kontrollera den givna socialiteten. Vi kan därför skapa och ha relationer mellan nationer och mellan klasser som inte präglas av ömsesidigt hat, med de risker det medför.
    Och precis som du säger, om inte vi i vänstern accepterar och styr de nationella känslorna kommer de främlingsfientliga att ta över dem och styra dem till aggressiv rasistisk nationalism. Precis det som händer i Europa idag. Vi-dom-relationer mellan inhemska och invandrare istället för nationell och social samling över de etniska gränserna.
    Självklart kan inte kapitalismen vara ekonomisk demokrati. Socialismens mål är ekonomisk demokrati, kapitalismens mål är ekonomisk diktatur.

  15. Norebrink:

    Att sträva efter en så kallad ”Vi-ni”-relation istället för ”Vi-dom” relation vad gäller national-etiska grupper håller jag med om kan vara något att föredra, eftersom det handlar om grupper med samma intresse (vi är alla människor, och inte av olika arter).

    Men att försöka applicera en sådan relation i politiken är obehagligt, minst sagt. Det skulle i praktiken innebära ett upphävande av politiska diskussioner, och därmed en avveckling av demokratin. En politisk diskussion måste utgå ifrån vänner och fiender (synonym; motståndare), annars är det bara en monolog efter ett samma intresse. En politisk fiende är, och kommer aldrig att vara, densamma som en nationell fiende (eller en biologisk fiende, eller en etnisk fiende).

    Jag förstår dock vart denna postpolitiska ”tolerans” och samförståndsteori kommer ifrån, eftersom det funkar så bra mot rasism. Men politik är något helt annat, och därför är den deliberativa demokratiteorin (ex: Hanna Arendt, J?ºrgen Habermas) så vansklig. Det går helt enkelt inte att komma fram till rationella överenskommelser i politiken, även om vissa liberaler verkar tro det. Konsekvensen av den liberala hegemonin idag har lett till att allt fler är inkapabla att tänka politiskt.

    Demokrati handlar alltså inte om att överbrygga klyftan mellan vi och de, utan tvärtom etablera denna klyfta. Det är bara genom detta vi kan få ett pluralistisk system som vi identifierar med den moderna demokratin. Detta förklaras ganska väl av Chantal Mouffe i boken ”Om det politiska”.

    Mouffe anser dock att när ”vi och de”-relationen övergår till en antagonism ”vän och fiende” är det negativt, och drar liknelser så som du gör till nation, religion och etnicitet. Men jag menar att Mouffe misslyckas att göra en distinktion mellan politik och personligt. Exempelvis; när marxister yrkar klasskamp menar man inte en kamp mot den personliga kapitalisten, utan mot kapitalismen som system. Liknande fungerar distinktionen mellan politik och personligt, där en politiska fiende absolut inte betyder personlig fiende. Det handlar alltså om politiska idéer som är i en fientlig relation, inte människor.

  16. Kristoffer: Bolsjevikerna hade en fantastisk förankring – under några sommarmånader 1917 då det var den enda politiska organisation som tyckte som folk i gemen. Sen tog den slut eftersom den kategori det hade förankring i försvann. Det var då de tvingades förlita sig till våld.

    Beträffande ”samma organisation” eller inte förstår jag inte vad du menar. Jag kan acceptera att nya grupperingar som var mer intresserade av karriär än av samhällsförändring tog makten med tiden (helt naturligt i en statsbärande organisation, jfr SAP), och jag kan acceptera att det politiska fokus förändrades – men så är det i alla organisationer. Dom förändras. Men det är ändå samma organisationer.

  17. Trevligt att diskutera med dig, det skärper sinnet och argumenten. Kul att du förstod resonemanget med vi-ni istället för vi-dom. När ens egna idéer är under utveckling är det inte så enkelt för andra att begripa dem.
    Du håller med om det etniskt-nationellt, eftersom vi alla är människor, men inte klassmässigt, men vi är väl alla människor även där i den dimensionen?
    Jag håller inte med om att fiende är synonymt med motståndare. Fiende är typiskt vi-dom, motståndare är vi-ni. Och även om man ”bara” är motståndare har man olika intressen och kan föra en politisk diskussion. Som INTE handlar om samförstånd.
    Vi tror ju att på sikt så kommer ett äkta socialistiskt samhälle att vara bra för alla människor. De rika runt om i världen som måste ha livvakter och murar med glasskärvor runt sina hus kan ju inte leva särskilt meningsfulla liv. Ett tema i många filmer, som den där min favoritskådespelare Denzel Washington är livvakt för ett barn i Mexico.
    Men på kort sikt kommer förstås våra borgerliga MOTSTÅNDARE att med näbbar och klor bekämpa socialismen. Hur vi bemöter dem i den kampen kommer att avgöra hur de UNDER socialismen kommer att agera, om det finns någon chans att de växer in i systemet.
    Och även med ”motståndare” kommer vi att ha politisk diskussion, intressemotsättningar och demokratisk diskussion. Att inte utmåla borgarna som dom och fiende utan som enbart motståndare kommer ändå att ge otroligt stora motsättningar och klasskamp. De kommer inte att köpa tanken på att det i grunden och på sikt inte handlar om arbetarkamp utan om kamp för ett bättre samhälle för alla. Kampen kommer också att ta sig klasskamps-uttryck, även om det bästa vore att se det som en ideologisk fråga.
    Ärligt talat. Om vi behandlar våra borgerliga motståndare som NI och just som motståndare, inte fiender, tror du att de kommer att mattas i sitt motstånd mot socialism? Inte en chans!
    Men vi kommer att lägga en bättre grund för socialt samförstånd efter socialismens seger (sen måste jag säga att tala om socialismens seger känns väldigt teoretiskt och avlägset idag, men socialism är ändå det jag trott på i snart 50 år så varför sluta nu?).
    Under min maoist-stalinist-tid i KPML(r) på 70-talet kom jag ihåg att man sa att ”Vi anklagar inte kapitalisten för att han är kapitalist, utan för att han upprätthåller ett mot arbetarklassen fientligt samhällssystem”. I vilket fall som helst så är det svårt att skilja på person och politik, och som jag ser det misslyckas vänstern där.
    Och kanske bör man inte skilja på dem. De personer som roffar åt sig i politik och i näringsliv är ju inte abstraktioner, de är människor av kött och blod. Deras personer är representanter för en mot arbetarklassen skadlig politik.
    Jag säger bara. Motsättningar kommer vi inte ifrån. Att byta samhällssystem och störta en privilegierad elit är ingen tebjudning som Mao sade. Men kalla dem motståndare, inte fiender. Att göra dem till fiender väcker våra biologiska instinkter att behandla dem utanför gruppen som icke-människor. Bäddat för övergrepp.

  18. Norebrink:

    Detsamma! 🙂

    Du skriver: ”Du håller med om det etniskt-nationellt, eftersom vi alla är människor, men inte klassmässigt, men vi är väl alla människor även där i den dimensionen?”

    Ja, visst är det så att vi alla är människor i alla våra dimensioner, men i problemet ”etnisk-nationellt” handlar det om upplevda skillnader mellan människor. Här tog jag exempelvis rasismen som ett exempel som menar att andra människor inte är riktigt fulländade människor som de själva. Här kan en vi-retorik eller vi-propaganda fungera väl. Att helt enkelt lobba eller verka för ett samförstånd, eftersom det till syvende och sist är det jag tolkar din distinktion ”vi-ni”. Du förklarar dock att denna distinktion inte behöver innehålla ett mål av samförstånd, att man visst kan föra en politiska diskussion utan samförstånd. Men då riskerar distinktionen ”vi-ni” att bli exakt densamma som distinktionen ”vi-de”, riskerar vi då inte att prata förbi varandra? Vi kanske menar precis samma sak, bara det att jag kan kalla politiska motståndare (i visst sammanhang) för fiender, medan du kallar dem motståndare, och jag kallar den politiska distinktionen ”vi-de” medan du kallar den ”vi-ni”. Vi verkar ibland överens förutom termerna på fenomenet. Men ändå finns det en motsättning mot våra förklaringar, exempelvis ifrågasätter du att ”göra [motståndarna] till fiender [då det] väcker våra biologiska instinkter att behandla dem utanför gruppen som icke-människor”. Jag ifrågasätter likhetstecknet mellan politisk fiende och avhumanisering, eftersom politik (skilt från kategorin etnisk-nationellt) inte handlar biologiska kategorier, utan om idéer och intressen. En politisk fiende (exempelvis en moderat som arbetar för ökad klasskillnad i samhället gentemot en vänsterpartist som arbetar för minskade klasskillnader i samhället) är inte bara en moståndare i ett politiskt arbete, utan även en fiende till det intresse som vill att klasskillnaderna minskar. En soff-moderat som diskuterar med en på Caféet utan att arbeta aktivt för sin klassapologetism anser jag inte vara en politisk fiende, utan blott en idémässig motståndare där vi i samförstånd diskuterar. En fiende utgör alltså ett slags reellt hot mot ens intresse, och därför anser jag det också viktigt att identifiera fienden som en fiende, och inte blott som en motståndare. En motståndare förblir en idémässig formell motståndare på Caféet, eller en motspelare när man spelar schack på biblioteket, men i en verklig värld spelar intressen roll för den verkliga människan.

    ”Vi-ni” distinktionens beroende av samförstånd gör att jag anser det vanskligt i det politiska, och i förlängningen det demokratiska systemet. Det kommer att luckra upp de gruppidentiteter som är själva förutsättningen för folket att kunna och vilja delta i politiken. Jag ser denna distinktion som ett sätt att avväpna den politiska striden mellan olika intressen, vilket på ett naturligt sätt kommer till fördel för den grupp som innehar hegemonin.

    Jag tror också det kan handla om att jag skiljer en politisk fiende från en personlig fiende. En politisk fiende utgör ett hot på ett politiskt plan, medan en personlig fiende utgör ett hot på ett personligt plan. De kan blandas, men å andra sidan behöver de inte beblandas. Här utgör marxismens metod ett utmärkt verktyg att verkligen se vad som betyder i konflikter, att det inte handlar om att bekämpa borgerligheten genom att arkebusera kapitalister eller moderater, utan att bekämpa klassamhället i sig själv. Stalins terror mot kulakerna är ett klart bevis för att han inte såg vad som var orsak och verkan i klassamhället, ett bland många exempel på Stalins anti-marxistiska övertygelse.

  19. Termer, termer. Självklart ser jag att borgarna är emot mina intressen som arbetare. Men vi lever i en demokrati och accepterar detta som det bästa överordnade samhällsystemet. Demokratin ger människor rätt att kräva ökade orättvisor och minskad jämlikhet. Oavsett om de gör det av egenintresse och/eller för att de tror att det är det bästa systemet (”människor behöver morötter för att arbeta och skapa”).
    I och med att jag accepterar den nationella demokratin accepterar jag borgarnas rätt till sina åsikter och och egoistiska intressen. Jag accepterar att vi hör samman som medborgare i samma samhälle. Jag använder denna nationella vi-känsla MOT borgarna ‚Äì ”se, ni säger att era åtgärder gynnar alla, men de gynnar ju de rika, skattesmitarna och kapitalflyktingarna, var är er omsorg om vår gemensamma nation?”
    Då känns det riktigare att kalla dem motståndare istället för fiender (men kanske jag lägger för mycket i skillnaden mellan dessa termer). Vi delar ju samma land, samma demokrati, samma framtid. Vi arbetare och ni borgare bildar över-viet ”vi svenska medborgare”.
    Hård debatt och klara åsikter, javisst. Men blir det för oförsonligt väcks även i dessa sammanhang vi-dom-hatet. Se det spanska inbördeskriget & klasskriget.
    Sammanfaller dessutom klass med etnicitet blir det en än farligare vi-dom-polarisering. I länderna i Latinamerika har den våldsammaste klasskampen utspelat sig i de indiandominerade länderna där arbetar- och bondeklass är lika med indian. Som i Bolivia där vit och indian varit som två olika nationer inom samma stat.

Kommentarer är stängda.