Tidskriften Arena har presenterat ett så kallat rödgrönt stadsmanifest. Låt oss titta lite på manifestet. Så här skriver arkitekterna Karin Bradley och Ola Broms Wessel:
- Flerkärniga demokratiska stadsstrukturer. Framtidens storstäder bör kännetecknas av flera centra med olika kvaliteter och kännetecken snarare än ett maktcentrum där innerstaden står som norm för byggande. Flerkärnighet kan stimuleras genom byggande, utveckling av verksamheter, kultur, tvärgående kollektivtrafik och service i städernas förortsband och regionala kärnor.
- Tänka nya gröna rättvisa samhällen. I dag satsar regeringen till exempel i Delegationen för hållbara städer framför allt på att stimulera utveckling av ny miljöteknik. Satsningar bör även innefatta långsiktiga visioner om riktiga nollutsläppsstäder med nya levnadsmönster och plats för till exempel urban odling, småskalig och lokal energiförsörjning, frihet från bilen, nya gröna sociala rum, former för kollektivitet och samnyttjande med nya tjänster, rum för minskat resande och ett lugnare tempo med ökad livskvalitet. Användandet av befintliga byggnader kan effektiviseras till exempel med nya kontraktslösningar och boendeformer.
- Nyläsning och upprustning av modernismens förorter. Se möjligheterna i förorterna. Miljonprogrammet står för cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige och står nu inför upprustning. Detta och andra modernistiska förorter är hem, minnen, trygghet, lokal kultur och framtid för en stor del av befolkningen. Här är befolkningsökningen – inflyttning och barnafödande – dessutom störst och här finns utmärkta möjligheter att utveckla framtidens gröna sociala boendemiljöer. I stället för att bygga om dessa till kvartersstadsliknande strukturer: utgå från och förstärk de kvaliteter som finns – lokala centra, medborgar- och kulturhus, gemensamhetslokaler, tvättstugor, mjölkbutiker, de bilfria stråken, öppna lek- och picknickytor, närhet till grönska och möjlighet till närrekreation, odling och lokala kretslopp. Bygg vidare på de kollektivistiska kvaliteter, närservice och grönska som man i helt andra änden försöker skapa i nybyggda områden som Victoria Park i Malmö.
- Starkare regional planering. Miljöstörningar, bilism, segregation och ojämn utveckling med trängsel och överexploatering i vissa delar och avveckling av service och handel i andra delar är regionala problem som behöver lösas med regionala grepp. Här räcker inte kommunernas enskilda planer till; bättre samordning behövs eller att planeringsmandat överlämnas till regionala organ. Till exempel har Storstadssatsningen, Blommansatsningen och Ytterstadssatsningen haft ett lokalt fokus på ”utsatta förorter” och i stora drag inte lyckats bryta segregationen. Ett område är inte segregerat i sig, det är relationerna mellan dess olika områden som gör staden som helhet segregerad. Insatser bör innefatta ett regionalt helhetsgrepp där man också försöker bryta ensidigheten i välmående områden eller till exempel lokalisera viktiga samhällsfunktioner till lågstatusområden, såsom Södertörns högskola och Riksteatern.
- Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande. Om Sverige ska ha ambitionen att vara världsledande när det gäller hållbart och miljörättvist stadsbyggande behövs ett nationellt organ med särskilt uppdrag att samla, sprida och kommunicera kunskap om dessa frågor till såväl professionella som allmänhet.
Inget av detta finner jag speciellt konstigt. Det underliga är istället deras argumentation mot tätare blandstad och att de menar att dessa punkter står i motsatsställning till en tät blandstad.
Flerkärniga städer är ju faktiskt en av grundbultarna i argumentationen för en tät blandstad.
När det gäller grönare städer så är just tätare städer med kortare avstånd mer miljövänliga än modernismens städer som Karin Bradley och Ola Broms Wessel framhåller som modell. Bradley och Wessel vill ha miljövänlighet men föreslår energislukande och klimatovänliga städer.
Man vill ha en upprustning av förorterna. Förorter som aldrig har fungerat socialt. Förorter där människor är och förblir främmande för varandra. Förorter som de flesta flyttar ifrån så fort man kan. Dessa problem tycker jag tyder på att det inte räcker med en upprustning och en modernisering av de ”funktioner” som finns där. Dessa funktioner har ju aldrig fungerat, inte ens när det var nytt. Jag är delvis uppväxt i ett modernistiskt område, i själva verket ett helt modernistiskt samhälle, Stenungsund, en social katastrof på alla sätt och min mor bodde i många år i Hammarkullen i Göteborg. En förort med bristande befolkningsudnerlag. Den är för liten för att service ska kunna fungera helt enkelt. Därmed inte sagt att det inte går att trivas i förorter som Hammarkullen och Gårdsten. Det går förstås alldeles utmärkt, men det innebär inte att det är det bästa sättet att bygga bostadsområden.
Att bryta segregation genom planering är visserligen lovvärt, men det fungerar inte utan andra åtgärder måste till. Segregation kan bara brytas genom sociala åtgärder, minskad ojämlikhet och fler arbetstillfällen. Men en vettig stadsplanering med blandstad kan underlätta. Att bara flytta ut en högskoleenklav i ett förortsområde, så som fallet är med Södertörns högskola, förändrar dock inget. Det blir en enklav som lever sitt liv i huvudsak vid sidan av och utan kontakt med befolkningen i området.
Bradley och Broms Wessel fantiserar fritt utifrån fungerande modernistiska förorter. Men sanningen är att de aldrig har fungerat. Inte när de var nya, inte nu och de kommer inte heller att göra det bara genom att de rustas upp så som skett i delar av Gårdsten och andra förorter i Göteborg. Broms Wessels och Bradleys idéer är bara fantasier. De saknar helt verklighetsförankring. Det känns om om Bradley och Broms inte bara vill vara modernismens försvarare utan också postmodernismens. Så kanske är deras manifest istället ett postmodernt stadsförstörarprojekt där varje hus, varje stadsdel ska förvandlas till sitt eget själv och eftersom det inte finns någon verklighet (att folk föredrar tätbebyggda områden och helst flyttar till såna) så kan man bygga hur man vill och skita i all erfarenhet från verkligheten.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Modernism, Postmodernism, Karin Bradley, Ola Broms Wessel, Stadsplanering, Arkitektur, Bostadspolitik, Samhälle, Politik
Det märkliga är just frånvaron av konkreta alternativ och frånvaron av argumentation för dessa alternativ, samt den uppmärksamhet programmet trots detta har väckt hos en del. Det enda jag har hittat hos Bradley hittills är nån sorts vag olust.
Vi som argumenterar för den täta blandstaden kan ju i alla fall visa på otvetydiga fakta:
– det är vad folk vill ha, vilket bevisas av efterfrågan. Om inte alla efterfrågar det så åtminstone tillräckligt många för att det ska vara rimligt att tillgodose den efterfrågan
– det är vad som ger kortast avstånd och därmed minst resursslöseri i fråga om tid och bränsle.
Johannes Åsberg har i sin sågning av Bradley/Broms – http://gbg.yimby.se/2010/03/tat-blandstad–nej-tack_818.html – publicerat de såvitt känt enda konkreta förslag paret har producerat. I båda fallen handlar det om lyxsommarhus för miljonärer. Följaktligen har jag svårt att se deras tillkämpade sociala patos som särskilt seriöst.
Arena har tidigare kört fram ungefär samma stadsbyggnadsprogram i en artikel av Per Wirtén. Minst lika förvånande som den uppmärksamhet Bradley/Broms’ tunna soppa har väckt är att Arena – detta organ för innerstadslattevänstern – sågar den sortens stad deras läsare älskar. Kan det ha att göra med revirpink? Att dom själva ska ha monopol på tät stad med hög standard medan ”dom andra” ska hålla till godo med förort? Jag vet inte, men det skulle vara roligt att få veta.
Jan W: Det hela är faktiskt riktigt skitirriterande. Skrev faktiskt inlägget häromdan efter att ha lästa Johannes sågning, men väntad emed publicering tills idag när jag skrivit ett annat inlägg om pajasar inom stadsplaneringen och bostadspolitik. Det verkar som vi ibland, alla, inklusive jag själv, hemfaller åt att tro att en annorlunda byggd och konstruerad stad kan lösa sociala problem. Så är det förstås inte. Det krävs mycket mer. Men en bra livsmiljö kan ju vara en hjälp på vägen. Det är i alla fall vad jag tror.
Gör du det inte lite för lätt för dig genom att förminska ”förorterna” till sociala problemområden i städerna utkanter? Det finns många förorter i stockholm som inte alls har översvämmas med sociala problem. Jag bor i en utav Stockholms mest lyckade ABC-projekt, Farsta. Vi har haft allt från stora statliga arbetsplatser, närakuter, sociala samlingsplatser till eget kärnkraftsverk (sveriges första atom-stad som det hette). Jag tycker att ABC-planeringen verkligen var lyckad för Farsta så länge man satsade på social planering. När man stängde ned folketshus, närakuter, fritidsgårdar och skolor. Det var först då som människor i Farsta började uppleva att de levde i en utsatt stadsdel.
Jesper: Det är klart jag gör det lätt för mig. Men jag är ju delvis uppvuxen i sådana områden, som jag skrev, och jag gillar dem verkligen inte. Min ingång är alltså en annan än din och det är kanske däför det blir så. Man man måste ju också förenkla i inlägg så att de inte blir för långa. Stockholmsförorter är i allmänhet något bättre fungerande än Göteborgsförorter. Det beror nog främst på det större befolkningsunderlaget i förorterna i Stockholm än i Göteborg. Sen är ju Göteborg mycket fattigare dessutom. Framförallt i förorterna. Och kanske dessutom mer segregerat.
”Förorter som aldrig har fungerat socialt. Förorter där människor är och förblir främmande för varandra. Förorter som de flesta flyttar ifrån så fort man kan. Dessa problem tycker jag tyder på att det inte räcker med en upprustning och en modernisering av de ‚Äùfunktioner‚Äù som finns där. Dessa funktioner har ju aldrig fungerat, inte ens när det var nytt.”
Pajaseri var ordet.
Pär E: Exakt vad menar du? Jag är uppväxt i ett modernistiskt projekt och anser att de aldrig har fungerat. En del av problemet är den modernistiska stadsplaneringen som inte tar hänsyn till hur vi människor faktiskt fungerar. I Göteborgs förorter är det hela förvärrat genom att många har för litet befolkningsunderlag för fullgod service (Högsbohöjd, Hammarkullen, Rannebergen, Lövgärdet, Gårdsten, Bergsjön och Tynnered för att nämna några).
Anser du att det fungerar? Att det finns fullgod och fungerande service i Lövgärdet? Eller i Tynnered?
Eller jämför det sterila Prästgårdsängen med det levande Lunden, den sterila Nordostpassagen med resten av Olivedal eller Nya Masthugget (Stigberget) med Långgatorna. Vilket är levande och fungerar? Vilket är dött och kallt?
Undra om det är vägverket eller de stora byggbolagen som betalar Karins och Olas löner. Känns som att de inte riktigt har rent mjöl i påsen…