Monstret Stalin

Boknytt
Stalin
Montefiore
Prisma

Monstret Stalin

Efter Sovjets fall har nyöppnade arkiv, brev, dagböcker, biografier och intervjuer med överlevande slutligen avslöjat Stalin som ett blodtörstigt monster. Simon Sebag Montefiores imponerande tegelsten ”Stalin – den röde tsaren och hans hov” skildrar väldokumenterat och detaljerat ner till skvallernivå den stalinistiska eliten. Dess statsterrorism, maktövergrepp, korruption, ryssnationalism och antisemitism.

Jag skäms för att jag som ung tillhörde ett parti som hyllade Stalin – en ledare som spottade på socialismens alla ideal. Det underliga är att Sovjets massmördande överklass ändå såg på sig själva som kommunister, trots att de byggde upp ett nytt imperialistiskt klassamhälle i tsarens fotspår. Människans förmåga till självlögn verkar vara utan gräns.

Intressant?
Läs mer: LOKE, Marxistarkiv, Peter Englund, Wikipedia,
I media: AB, GP, FIB/Kulturfront,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Johan

    Varför har alla experiment kring socialistiskt samhällsbyggande fullständigt spårat ur?

    Lenins och Stalins Ryssland/Sovjet är ju inte de enda exemplen. Maos Kina spårade ur det med genom det gigantiskt misslyckade stora språnget och genom kulturrevolutionens förtryck. På Kuba har det heller inte gått bra om man ser till mänskliga rättigheter.

    Jag betvivlar inte att det funnits många goda tankar kring de som genomförde 1900-talets revolutioner men sedan har det i stort sett gått snett i varje fall. Varför?

  • Jag måste erkänna att jag aldrig har förstått alla dessa 68:or som idag ställer sig upp och säger ”Vi visste ju inte” om förhållandena i Sovjet.

    I mitt minne utsattes vi under 50-talet för en intensiv indoktrinering/information (hur man nu vill se saken) om hur gräsligt Sovjet var och hur vidrig Stalin var, så hur kunde delar min generations vänsterfolk vara ovetande?
    För mig är vetskapen om Stalins utrensningar och om arbetslägren i Sibirien lika gammal som mitt minne sträcker sig bakåt i tiden. Jag hittade aldrig någon information senare som motsade detta.

    Däremot anser jag att vi lurades, och luras om Stalins utrikespolitik. Den var fullt begriplig och såg helt annorlunda ut än vi fick lära oss och än vad man hävdade under min uppväxt, då Sovjet inte hade någonting att göra med segern över Tyskland i ww2. Visst, ryssarna försvarade sig fast ganska dåligt, så vann kriget, det gjorde USA och England.

  • Hans Norebrink

    Jag blev maoist på 70-talet och Maos Kina tjusade ju även delar av borgerligheten; ”Det passar inte oss, men där verkar det ju fungera med att skapa en ny osjälvisk människa”.
    Huvudlinjen var ju ändå anti-kommunistisk propaganda i ett läge då det ännu inte fanns så mycket säker information om Kina. Så vi antog i den ideologiserade atmosfären att borgarklassen i självintresse ljög om maoismen. Ideologisk överbyggnad av klassintresse. Självklart ville inte kapitalisterna att den lyckade socialismen i Kina skulle inspirera arbetarna i väst.
    Sovjet var ju aldrig ett alternativ, det visste man ju att det var bluffsocialism. Enligt maoismen statskapitalism och socialimperialism, en ny byråkratborgarklass vid makten. Precis den utveckling som kulturrevolutionen i Kina skulle förhindra.
    Allt passade alltså bra ihop teoretiskt. Men då återstod frågan: Om Sovjet var socialistiskt förr men revisionistiskt och förborgerligat idag, när övergick arbetarmaken till borgarmakt i Sovjet? När ruttnade socialismen inifrån och en ny borgarklass tog makten?
    Efter Stalins död med fördömandena av Stalin, sade Kina. Och de pekade på att Krusse och gänget efter 1956 började samarbeta med USA, och att nomenklatura-eliten blev allt mer privilegierad, och samhället allt mer korrumperat.
    Detta var ett problem för många unga maoister när de gick i KPML(r)s studiecirklar i början av 70-talet. Även ett problem för mig för man hade ju bara hört dåligt om Stalin.
    Men eftersom Kina var bra och Sovjet dåligt, och Kina menade att det urartade efter Stalin så föll alla bitarna på plats. Vi blev så att säga tvungna att köpa gammal stalinism för att få anti-sovjetisk ny maoism. Efter ett tag började man till och med tro på det.
    Inget försvar men en förklaring hur tankarna gick. På den tiden blev land efter land socialistiskt på något sätt, kanske halva världen. Det kändes som en ödesbestämd utveckling mot världssocialism. Vi trodde vi skulle vara med och bygga socialism i Sverige.
    I detta globala ödesdrama, i denna internationella klasskamp där folken i hela Tredje världen reste sig och segrade mot imperialismen kändes också frågan om Stalin som något sekundärt.
    För övrigt offrade Stalins Sovjet mest för att vinna kriget. Utan dem hade inte kriget mot fascismen vunnits.

    • Anders_S

      Johan: En delorsak var bristen på respekt för demokrati. Inte ens de baskrav på demokrati som vi har i våra länder fanns, så som flerpartisystem och regelbundna val. En annan orsak tror jag är den blinda tron på plaenekonomi. Vissa sker lämpra sig för planekonomi och andra inte. Socialism är inte detsmma som planekeonomi oh kapitalism inte detsmmam som marknadsekonomi.

      Den politiska strömning jag tillhör har ju aldrig varit anhängare av varken maosim eller stalinism. Aldrig trott nåt gott om Stalin eller Mao. Och sen länge är vi anhängare tillf elerpartisystem och en del stöder också socialism med marknadsekonomi på de områden är detta passar.

  • Hans Norebrink

    Håller med Anders, bristen på demokrati var basal i urartningen. En tradition som lever kvar än idag när vänsterfolk lite föraktfullt pratar om den ”borgerliga demokratin”. Den är demokrati. punkt. Sedan vill vi socialister att demokratin ska utsträckas till vardag och ekonomi, men det gör inte den ”grunddemokrati” vi har idag ”borgerlig”.
    Håller med om detta med planekonomin. Marxismen såg hur allt blev större och storskaligare och mer storföretagsplanerat under kapitalismen och såg som vanligt en ödesbestämd historisk utveckling mot allt större ekonomiska enheter, kulminerande i monopol-kapitalism och truster. Nästa logiska steg var statlig planekonomi, superkapitalism.
    Det är demokratin, jämlikheten, arbetarmakten som är socialismens kärna, INTE planekonomin som blott är ett tänkt VERKTYG. Och jag lutar allt mer åt att planekonomin med dess enorma centralisering och storskalighet var ännu en stor orsak till den socialistiska urartningen. Planekonomi ger en enorm hierarkisk arbetsdelning och maktförskjutning uppåt som den nya klassen kan bygga sitt maktövertagande på. Ska vi ha planekonomi i någon form ska den styras UNDERIFRÅN av representanter för företag, kommuner och regioner som samordnar sina verksamheter.
    Som ex-maoist och ex-stalinist ser jag ingen anledning att inte även betrakta Lenin och Trotsky med nya ögon. Om om jag tar till mig allt nytt som kommit fram om Mao och Stalin, varför skulle jag inte göra samma med Lenin och Trotskij? De var heller inga demokratiska änglar, och de koncentrerade också makten. Deras övergrepp var småpotatis jämfört med Mao och Stalin, men jag ser det mest som en kvantitativ skillnad, inte en kvalitativ. Som jag ser det började det urarta nästan från början med övergrepp och tendenser till en ny överklass. Med Stalin och sedan Mao gick det över styr totalt.
    Vi måste alltså gräva mycket djupare än ”anti-stalinism” för att se vad som gick fel i 1900-talets revolutioner. Och för att därmed lära oss hur vi ska undvika de problemen. Inte minst måste vi kunna visa detta trovärdigt för arbetarklassen och folket.

  • Nyansering av det där med brist på demokrati. Det är trots allt så att många socialistiska ledare har haft starkt förtroende för demokratin och också röstats fram. Gemensamt för dessa ledare är att de avsatts i militära statskupper, alternativt mördats.

    Om västvärlden inte varit så entusiastiska över att döda och militärkuppa bort varje socialistiskt vald ledare hade antagligen slutresultatet sett bra anorlunda ut.

    Så frågan till Johan blir istället: Varför har den liberala reaktionen på socialistiskt samhällsbyggande enligt demokratiska formera alltid fullständigt spårat ur? Vansinnesangrepp på Chavez. Avsättande av Allende. Stöd till bombningar av Vietnam. Avrättande av Lumumba. Avsättande av Aristide. Avsättande av Guzman. Avsättande av Zelayas. Avsättande av Sukarno.

    Osv.

    • Anders_S

      Vi kan var säkra på att makthavare av alla kulörer verkar ha svårt för demokrati. Det vi därför måste inse är att för att demokrati ska kunna överleva krävs en ständig kamp för att bevara, förbättra och fördjupa demokratin. För att bredda demokratin och införliva nya områden i de domäner som berörs direkt av demokratiska beslut. I stort sett i hela världen är demokratin idag på tillbakagång. Så är det i Sverige och på många andra ställen med några undantag, kanske främst i Latinamerika.

  • Daniel

    man kan för övrigt säga att vissa såsom en del vänstermänniskor lär sig av historien, men en borgare är dömd att upprepa den.

  • Anders skjuter förstås mitt i prick med den senaste kommentaren. Ingen makthavare har någonsin mer respekt för demokratin än de tvingas till. Lämnade åt sig själva vet de alltid bäst hur andra ska ha det.

    Det fanns helt enkelt ingen kontroll av kommunistpartiet efter sådär 1919 då den sista ryska industrin och därmed den sista ryska arbetarrörelsen kollapsade. Därför kunde det utveckla sig till det monster det blev.

    Jag tror det var i New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991, som det påpekades hur olika det kinesiska kommunistpartiet utvecklades i nordväst och i resten av landet. I nordväst hade de varit beroende av bönderna under hela kampen mot Kuomintang och behöll en viss basdemokrati under flera decennier (vet inget om hur det är nu, dock). I centrala Kina kom de efter 1949 som erövrare som skulle administrera. Där förföll det snabbt till ett grovt bossvälde, och det var detta som alla de maoistiska kampanjerna skulle råda bot på. (Tyvärr accepterade de inte heller någon oberoende organisering så effektiviteten blev inte vidare stor).

    Det hela blev inte bättre av att kommunistpartiet alltid hade hävdat sig vara ett avantgarde som per definition begrep bättre än folk i gemen vad som var bäst för dem. Men det har vi avhandlat i en annan tråd.

  • Hans Norebrink

    Visst måste man ställa frågan till borgarna varför de inte respekterar demokratin vid så många tillfällen. Och varför de så länge gjorde motstånd mot demokratin.

    Varför gör inte moderaterna för resten upp med sin tidiga antidemokratiska historia. De accepterade väl inte demokratin på allvar förrän på 30-talet, så de kastar sten i glashus när de ständigt drar upp kommunisternas antidemokratiska byk från 3o-talet och framåt.
    Nej, överklassen accepterar bara att demokrati införs och bevaras om de tvingas till det. Sedan undergräver de demokratin med EU och marknad och ”den enda vägens” retorik.
    Kvar av deras demokratisyn blir bara som de där barnbilarna på spår på Liseberg. Förarna får styra bäst de vill, men bilen följer det uppgjorde spåret, det enda spåret.
    Borgarnas syn på demokrati är minsta möjligt genom att den demokratiskt styrda offentliga sektorn skärs ner. Alltså, nattväktar-staten där individernas anarki råder och de starka styr i praktiken.

    Som sagt tidigare om maoismen: De ville ha bort tendenserna till en ny klass, men som bästvetande avantgarde behöll de ändå själv den yttersta makten. Så de litade egentligen inte på att folket med full makt skulle göra rätt. Så fanns under hela kulturrevolutionen kvar partielitens makt över krigsmakten, som då och då ingrep i striderna och slutligen gjorde slut på dem när kaoset blev för stort.
    Att helt släppa makten till folket var det aldrig tal om. Därför blev kulturrevolutionen ett hafsverk. Det var aldrig riktigt på allvar att folket skulle ta hela makten över partiet och staten. Och idag är Kina en hybrid mellan statsdiktatur och råkapitalism. Arbetarna är maktlösa och inkomstklyftorna enorma.

    Första omgången demokrati var jägarsamhället, sedan kom de storskaliga klassamhällena. Den moderna demokratin kom när transporter, kommunikation, läskunnighet utvecklat sig så, tillsammans med städer och industri, att stora grupper av människor kom tillsammans eller kunde komma i kontakt med varandra. Som i jägarsamhället blev plötsligt massan en kraft igen.

    Vi är fortfarande i den demokratistriden. Och ska vi utveckla demokratin, folkmakten och arbetarkontrollen så tror jag på en viss återgång till jägarsamhällets basdemokratiska lokalism. Makten måste byggas nerifrån och upp. Mer av småskalighet där vanligt folk har koll på ledarna.

    Det är inte privategendomen som är det största problemet för de som vill ha ett klasslöst samhälle, det är den sociala hierarkin. Den växer fram med storskalighen och folket tappar möjligheten att kontrollera sina ledare. En hierarkisk och vertikal arbetsdelning som var kritisk var krigsmakten (statens våldskärna). När soldaer blev ett eget kast och samhällets storlek gjorde basmakt svår att utöva kom staten under ledarnas kontroll. Klassamhället föddes.

  • Johan

    Hampus: ”Så frågan till Johan blir istället: Varför har den liberala reaktionen på socialistiskt samhällsbyggande enligt demokratiska formera alltid fullständigt spårat ur? ”

    Nu rörde överhuvudtaget inte mitt inlägg detta och jag har inte framfört någon som helst åsikt kring de fall du framför så vad anklagar du mig för?

    Jag är övertygad demokrat (…röstade för övrigt på miljöpartiet senast) och har inget som helst till övers för odemokratiska stats- och militärkupper som bara leder till elände. När det gäller Chavez är jag inte odelat positiv då jag tycker han visar tendenser på både personkult och brist på respekt för yttrandefriheten, sådant som jag också ogillar.

  • Jag vill ifrågasätta val av titel till inlägget, är det inte väl moraliskt och avhumanisering?

    Missförstå mig inte nu, Stalin var en grym diktator, men knappast ett monster. Jag anser att det är fel att kalla någon människa, oavsett dess gärningar, för ett monster.

    Annars vill jag tacka för länken! Diskussionen kring Montefieros bok Stalin är intressant ur ett anti-stalinistiskt perspektiv. Jag kan uppskatta mycket av de nya avslöjandena och bekräftanden på Stalins terror, därav kan mycket väl Montifieros arbete bidra till den anti-stalinistiska vänstern. Men, jag ställer mig tillsammans med Parner även kritisk till denna vulgära anti-kommunism som präglar Montifieros bok där stalinismens gärningar tolkas som sann kommunism. Detta måste ifrågasättas ur ett historiskt perspektiv, och jag måste säga att vissa av tidningen Internationalens recensioner av denna bok och Appelbaums Gulag misslyckades med en kritisk analys av böckernas anti-kommunistiska resonemang.

  • Hans Norebrink

    Visst är det avhumaniserande att kalla någon för monster, men det är meningen, och faktiskt passande i många fall. Vad är det för fel på moral förresten? Var inte Hitler ett monster?
    Helt riktigt får man skilja mellan de FAKTA som kommer fram och som man kan använda, och den TOLKNING av fakta som författaren gör. Vänstern kan använda fakta, men skippa den borgerliga tolkningen. Göra sin egen tolkning.

    • Anders_S

      Ibland fastnar kommentarer för moderering. Det beror på att man använt ord som nazister och högerextremister ofta använder. Såna ord har jag lagt in i mitt filter som gör att jag måste titta på sådana kommentarer innan de släpps fram.

  • Moral i sig är givetvis inte fel, däremot kanske det inte säger så mycket. Att Stalin och Hitler handlade fel är vi nog de överens om, däremot kan jag anse att det vore intressant att bena ut allt vad Stalin gjorde, och vad Hitler gjorde. Där kan inte moraliska diskussioner bidra med något.

    Som jag sa tidigare, jag anser inte att någon kan stämplas som monster, inte ens Hitler, eller den värsta av alla amerikanska seriemördare. Efter vår tidigare diskussion om ”vi och de”, och hur du tyckte det var fel att gruppidentifiera sig enligt de principerna eftersom det var ”avhumanisering”, så trodde jag att du av princip var emot avhumanisering. Men om du nu tycker att avhumanisering till och med är ”passande i många fall”, så faller ju hela ditt resonemang kring ”vi och de”. Vad skiljer då dig från den bild du har av ”bolsjeviker”?

  • Hans Norebrink

    Där fick du till det. Det är förstås en känsloreaktion på något fasansfullt att kalla någon monster. Och det avhumaniserar vederbörande. Men det förklarar förstås ingenting, tvärtom. Alla går att förklara, vilket inte är detsamma som att försvara deras handlande. Att kalla någon monster hindrar en sansad debatt om orsaken till dennes handlande. Jag gör självkritik.