Monstret Stalin

Jag måste erkänna att jag aldrig har förstått alla dessa 68:or som idag ställer sig upp och säger ”Vi visste ju inte” om förhållandena i Sovjet.

I mitt minne utsattes vi under 50-talet för en intensiv indoktrinering/information (hur man nu vill se saken) om hur gräsligt Sovjet var och hur vidrig Stalin var, så hur kunde delar min generations vänsterfolk vara ovetande?
För mig är vetskapen om Stalins utrensningar och om arbetslägren i Sibirien lika gammal som mitt minne sträcker sig bakåt i tiden. Jag hittade aldrig någon information senare som motsade detta.

Däremot anser jag att vi lurades, och luras om Stalins utrikespolitik. Den var fullt begriplig och såg helt annorlunda ut än vi fick lära oss och än vad man hävdade under min uppväxt, då Sovjet inte hade någonting att göra med segern över Tyskland i ww2. Visst, ryssarna försvarade sig fast ganska dåligt, så vann kriget, det gjorde USA och England.

Jag blev maoist på 70-talet och Maos Kina tjusade ju även delar av borgerligheten; ”Det passar inte oss, men där verkar det ju fungera med att skapa en ny osjälvisk människa”.
Huvudlinjen var ju ändå anti-kommunistisk propaganda i ett läge då det ännu inte fanns så mycket säker information om Kina. Så vi antog i den ideologiserade atmosfären att borgarklassen i självintresse ljög om maoismen. Ideologisk överbyggnad av klassintresse. Självklart ville inte kapitalisterna att den lyckade socialismen i Kina skulle inspirera arbetarna i väst.
Sovjet var ju aldrig ett alternativ, det visste man ju att det var bluffsocialism. Enligt maoismen statskapitalism och socialimperialism, en ny byråkratborgarklass vid makten. Precis den utveckling som kulturrevolutionen i Kina skulle förhindra.
Allt passade alltså bra ihop teoretiskt. Men då återstod frågan: Om Sovjet var socialistiskt förr men revisionistiskt och förborgerligat idag, när övergick arbetarmaken till borgarmakt i Sovjet? När ruttnade socialismen inifrån och en ny borgarklass tog makten?
Efter Stalins död med fördömandena av Stalin, sade Kina. Och de pekade på att Krusse och gänget efter 1956 började samarbeta med USA, och att nomenklatura-eliten blev allt mer privilegierad, och samhället allt mer korrumperat.
Detta var ett problem för många unga maoister när de gick i KPML(r)s studiecirklar i början av 70-talet. Även ett problem för mig för man hade ju bara hört dåligt om Stalin.
Men eftersom Kina var bra och Sovjet dåligt, och Kina menade att det urartade efter Stalin så föll alla bitarna på plats. Vi blev så att säga tvungna att köpa gammal stalinism för att få anti-sovjetisk ny maoism. Efter ett tag började man till och med tro på det.
Inget försvar men en förklaring hur tankarna gick. På den tiden blev land efter land socialistiskt på något sätt, kanske halva världen. Det kändes som en ödesbestämd utveckling mot världssocialism. Vi trodde vi skulle vara med och bygga socialism i Sverige.
I detta globala ödesdrama, i denna internationella klasskamp där folken i hela Tredje världen reste sig och segrade mot imperialismen kändes också frågan om Stalin som något sekundärt.
För övrigt offrade Stalins Sovjet mest för att vinna kriget. Utan dem hade inte kriget mot fascismen vunnits.

Anders skjuter förstås mitt i prick med den senaste kommentaren. Ingen makthavare har någonsin mer respekt för demokratin än de tvingas till. Lämnade åt sig själva vet de alltid bäst hur andra ska ha det.

Det fanns helt enkelt ingen kontroll av kommunistpartiet efter sådär 1919 då den sista ryska industrin och därmed den sista ryska arbetarrörelsen kollapsade. Därför kunde det utveckla sig till det monster det blev.

Jag tror det var i New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991, som det påpekades hur olika det kinesiska kommunistpartiet utvecklades i nordväst och i resten av landet. I nordväst hade de varit beroende av bönderna under hela kampen mot Kuomintang och behöll en viss basdemokrati under flera decennier (vet inget om hur det är nu, dock). I centrala Kina kom de efter 1949 som erövrare som skulle administrera. Där förföll det snabbt till ett grovt bossvälde, och det var detta som alla de maoistiska kampanjerna skulle råda bot på. (Tyvärr accepterade de inte heller någon oberoende organisering så effektiviteten blev inte vidare stor).

Det hela blev inte bättre av att kommunistpartiet alltid hade hävdat sig vara ett avantgarde som per definition begrep bättre än folk i gemen vad som var bäst för dem. Men det har vi avhandlat i en annan tråd.

Hampus: ”Så frågan till Johan blir istället: Varför har den liberala reaktionen på socialistiskt samhällsbyggande enligt demokratiska formera alltid fullständigt spårat ur? ”

Nu rörde överhuvudtaget inte mitt inlägg detta och jag har inte framfört någon som helst åsikt kring de fall du framför så vad anklagar du mig för?

Jag är övertygad demokrat (…röstade för övrigt på miljöpartiet senast) och har inget som helst till övers för odemokratiska stats- och militärkupper som bara leder till elände. När det gäller Chavez är jag inte odelat positiv då jag tycker han visar tendenser på både personkult och brist på respekt för yttrandefriheten, sådant som jag också ogillar.

Visst är det avhumaniserande att kalla någon för monster, men det är meningen, och faktiskt passande i många fall. Vad är det för fel på moral förresten? Var inte Hitler ett monster?
Helt riktigt får man skilja mellan de FAKTA som kommer fram och som man kan använda, och den TOLKNING av fakta som författaren gör. Vänstern kan använda fakta, men skippa den borgerliga tolkningen. Göra sin egen tolkning.