Kontrarevolutionären Stalin

Boknytt
Orlando Figes
De som viskade
Historiska media

Kontrarevolutionären Stalin

Jag skäms och grämer mig – men att jag som ung kommunist lade blommor vid Stalins grav kan inte göras ogjort. Mitt enda ”försvar” är att de sovjetiska partiarkiven då var stängda och landet slutet. Icke så längre, och i ”De som viskade – Tystnad och terror i Stalins Sovjet” har författaren och hans ryska människorättsmedhjälpare använt såväl myndighets- som privata arkiv, samt intervjuat vanliga människor om livet i Stalins Sovjetunionen.

Resultatet är den mest levande och övertygande skildring jag läst om stalinismen som pervertering av socialismen. Drömmen om frihet, jämlikhet och folkmakt ersattes med en avskyvärd repression av oskyldiga, samt av ett nytt elitistiskt, hierarkiskt och borgerligt klassamhälle på statsbyråkratisk grund. Med en kommunistisk fernissa över.

Att vanligt folks tragiska öden detaljrikt dokumenteras i ord och bild i denna drygt 700-sidiga tegelsten – blandat med politiska analyser och översikter – gör att boken känns extremt trovärdig. Stalin framstår som en maktberusad paranoid kontrarevolutionär. Samtidigt verkade såväl han som hans anhängare övertygade om att deras metoder var historiskt nödvändiga för att ”bygga socialismen” och förbereda Sovjet för den stora striden mot fascismen.

Och många vanliga människor håller med! Även bland dem som drabbades av terrorn! Även vanligt folk i dagens Ryssland! Det handlar om psykologiska mekanismer som kognitiv dissonans – att få det att gå ihop i tankarna. Och det handlar om att ge livet en mening. Som de Gulagfångar som är patriotiskt stolta över vad de bidrog med för att bygga upp sovjetsamhället, och för att ekonomiskt och resursmässigt säkerställa segern över Hitler.

Den leninistiska tiden skildras inledningsvis, och uppenbart är att realsocialismen redan då började urarta. Att som vissa trotskister och vänsterpartister tro att Lenin stod för äkta socialism håller inte. Stalinismen växte fram ur leninismen. Bara att då var repressionen och ojämlikheten så mycket mindre. En kvantitativ skillnad, inte en kvalitativ. Även mina blommor vid Lenins kista var ett misstag…

Den gamla leninistiska (intellektuella) bolsjevikeliten hade makten, men inte överflöd av resurser och materiella privilegier. Den nya stalinistiska byråkratiska eliten (av före detta arbetare och bönder) hade privilegierna och var den stalinistiska regimens sociala bas. Men de verkade inte ha den yttersta samhällsmakten, för de drabbades ju själva hårt av repressionen. Den poststalinistiska eliten verkade ha både makten och privilegierna – den var helt klart en ny och konsoliderad statskapitalistisk överklass.

Men det framstår i boken som ett mysterium vilka som hade den yttersta makten under Stalinåren. Toppskiktet av den nya sovjetbourgeoisin? För det kan väl rimligtvis inte bara ha varit Stalin själv?

Intressant?
Läs mer: Bokbloggen, Marxistarkiv, Clarté, Internationalen, Fria,
I media: SVD, Populär Historia, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Varför kunde den gamle liberale (?) historikern E H Carr klämma fram en bra analys av sovjetsstatens förutsättningar för många årtionden sedan medan ”marxister” idag inte orkar göra en analys med utgångspunkt från konkreta förhållanden i form av produktivkrafter, produktionsförhållanden och överbyggnad i det samhälle man pratar om? Det här är mer rappakalja och mystifiering än historia.

  • Hans Norebrink

    Du har rätt. Det är skräp att inte vänstern fixar en vettig och samlad bild av realsocialismen. Det är ju en förutsättning för att trovärdigt kunna propagandera för socialismen i fortsättningen.
    Trottarnas ”byråkratiserad arbetarstat” duger inte. Maoisternas ”ny klass efter Stalin” duger inte. ”Stalinistisk kontrarevolution 1929” duger inte. ”De var bara en ny utvecklingsborgarklass” duger inte. Borgarnas tes att de var, är och förblir onda förtryckare förklarar ingenting. Att de var diktaturförkämpar hela tiden är för magert. Avantgardismen är för svag. Makt korrumperar är för simpelt.
    Men på vilket sätt anser du boken är rappakalja, jag tycker ändå den har många vettiga delförklaringar. Och här kommer förstås mina funderingar i frågan om realsocialisens urartning:

    1. Bristen på respekt för DEMOKRATI, partifrihet, fria val, yttrandefrihet, föraktet för ”den borgerliga” demokratin. Bristen på respekt för motståndarsidan och motståndarklasser. Det svartvita tänkande i vi-dom. Kampen bör föras inom ramen för en nationell demokrati där man erkänner att det handlar om olika åsikter, och att de elitister som vill ha ojämlikhet har rätt att inom demokratins ramar även de verka för sin sak.

    2. Eurocentrisk fokusering på samhällsinstitutionen PRIVATEGENDOM som kärnan i klassamhället. Många klassamhällen i historien har fungerat utmärkt med statlig egendom. Det är den sociala hierarkin med dess ojämlikhet vad gäller makt och resurser som är kärnan i klassamhället. Privatägda produktionsmedel är bara en teknisk form som klassamhället kan ta.

    3. Förstärkningen av STATEN som en särskild våldsapparat kontrollerad av den kommunistiska eliten. Allmän folkbeväpning är nödvändigt. Därför är den allmänna värnpliktens avskaffande ett steg bort från jämlikhet och demokrati. Och vapenhögern i USA har i grunden rätt ‚Äì en revolution försvaras bäst om hela folket är beväpnat (fast inte individuellt som knäppskallarna i USA).

    4. STORSKALIGHETEN OCH CENTRALISERINGEN (som planekonomin) är problematiska. Ur detta växer maktskillnader och arbetsdelningar som blir basen för nya klasser. Bara de som sitter i toppen, har nog med utbildning, och har sådana jobb att de ser hur samhället fungerar kan få den nödvändiga överblicken. Makten måste byggas nerifrån och upp via småskaliga lokalsamhällen i samverkan, skillnaden mellan land och stad måste bort, liksom delar av skillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete. Via förkortad arbetstid och utbildning bör arbetarklassen ges makt att i praktiken ha makten över vardagen och ekonomin.

    5. Bristen på en i grunden materialistisk världsåskådning (marxismen går inte långt nog) via en EVOLUTIONÄR förklaring av människans och människans samhälle. Ska socialismen byggas på grunden av fakta och vetenskap måste vänstern ta till sig evolutionspsykologi och evolutionssociologi. Det är den verkliga materiella basen för människans individuella och sociala beteende. På den grunden, och bara på den, kan en livskraftig socialism byggas.

  • Sen är det väl en annan sak om ett begrepp som ”socialism” är användbart.

    Det lanserades en gång av det franska välgörenhetsborgerskapet som beteckning för sig själva, de som var ”sociala”, till skillnad från deras ”asociala” klassbröder. Sen togs det över 1848 av arbetarrörelsen, med baktanken att den var effektivare på att hjälpa de fattiga än vad välgörenhet var.

    Under 1900-talet blev det sen otroligt populärt att vara socialist. Mao, Nehru, Palme, Brezjnev, Nasser, t.o.m. Hitler ansåg sig alla vara socialister. Det reella innehållet i det hela tunnades ut till att ungefär betyda att man ville använda regeringsmakt för att på något vis se till att de fattiga fick det bättre. Dvs inte så långt från vad de ursprungliga välgörenhetsidkarna menade.

    Är en sån term över huvud taget praktisk?

  • Hans Norebrink skriver:
    Ska socialismen byggas på grunden av fakta och vetenskap måste vänstern ta till sig evolutionspsykologi och evolutionssociologi. Det är den verkliga materiella basen för människans individuella och sociala beteende. På den grunden, och bara på den, kan en livskraftig socialism byggas.

    Det där får mig att rysa. Jag kan inte tänka mig en sämre utgångspunkt, och framför allt inte luddigare sådan. Vi vet i praktiken ingenting om vår evolutionshistoria, den spekulerar vi bara om, och det innebär att vilken spekulation som helst kan användas för att argumentera för det ena eller det andra samhälleliga agerandet. Så nej tack!

  • Hans Norebrink

    Jan: Instämmer. Vad en rörelse kallar sig är inte det viktiga, utan innehållet. I namn av kommunism och socialism har mycket ont gjort så kanske andra termer är bättre. Men vi kan inte låta borgarna helt ta över definitionen av socialism-kommunism, för då försvinner den goda sidan i termerna och historien blir obegriplig. Då skulle de fattiga världen över ha kämpat under den röda fanan för att införa en ny förtryckande överklassregim.
    Men viktigare. Jag önskar en annorlunda socialism, som syftar till decentralisering istället för centralisering, småskalighet istället för storskalighet, bevarade globala syskonnationer snarare än någon internationalistisk världsregering, småbrukar- och familjeföretagarvänlig. Som integrerar feminismen och den gröna miljörörelsen. För en sådan rörelse behövs en annan term, vilket också kan locka andra än traditionell vänster.
    I grunden förstås socialistisk, jämlikhet i makt och ägande, verklig demokrati i ekonomi och vardag, folkägda produktionsmedel, allmän folkbeväpning.
    Kerstin: Vi vet faktiskt väldigt mycket om vår evolutionshistoria och om varför och hur vi blivit de vi blivit. Vi vet i rasande snabbt tempo allt mer om vilka vi är psykologiskt och sociologiskt, individuellt och kollektivt, hur alltså evolutionen har skapat våra ”själar”, psyken, beteenden, hjärnor, tankemönster, känslor, instinkter, drivkrafter.
    Vi formas som individer och samhällen av vårt biologiska, genetiska, medfödda arv. Men också av våra erfarenheter och våra kulturer. Vi har en frihet från våra biologiska band oändligt mycket större än andra djur ‚Äì vi är inga biologiska robotar. Men vi står inte heller helt fria från vårt drifts- och känsloarv från naturen.
    ALL vetenskap befinner sig i olika faser mellan teori och fakta. Om man skulle vänta tills allt är hundraprocentigt bevisat får man vänta för evigt. Hela tiden kommer man på nya saker som visar att den gamla bilden behöver justeras.
    Men skulle man därför låta bli att använda kunskaperna, då skulle ju ALL forskning och vetenskap vara onödigt arbete. Ta den medicinska forskningen. Min mor har fått alzheimer och går nu på ett preparat man hoppas ska verka. Skulle man inte använda det preparatet eftersom man inte vet att det funkar. Hur skulle det då prövas ut?
    Ett annat exempel. All historisk och nutida erfarenhet, liksom hjärn- och evolutionär forskning visar att mannen är mer aggressiv och våldsbenägen än kvinnan till sin medfödda manliga natur. Ska man inte ta hänsyn till det då i uppfostran, skolning, psykologi, lagar och samhällsplanering ”eftersom det bara är obevisade spekulationer som kan användas till vad som helst”?
    Personligen drar jag följande slutsats om forskningen: Vänstern har länge drömt om en ny bättre människa som skulle uppstå i socialismen när människor befrias från kapitalismens egoistiska kultur. Men denna bättre människa finns redan och utgör halva jordens befolkning: KVINNAN!
    Vilken enorm positiv reserv som idag i stort sett och globalt sett utestängs från maken och samhällets planering. Besluta att det i alla beslutande församlingar ska vara hälften kvinnor. Kan det bli sämre än den värld som männen i stort sett ensamma byggt upp och driver? Och skulle det inte bli bättre, vad har vi förlorat? Vi vinner åtminstone jämställdhet.
    Jag menar också att kapitalismen och folktron bygger på luddiga icke-evolutionära spekulationer om människans natur ‚Äì ”att ”i grunden är alla människor egoistiska”. På den grunden bygger borgerligheten sin ekonomi, politik och samhällsplanering, på tron att människan är en självisk individualist och en rationell ”ekonomisk människa” (Homo economicus).
    Vänstern bygger likaledes hela sin ideologi på obevisade oevolutionära spekulationer om människans natur. Man vacklar mellan att hon i grunden är god och att hon inte har någon natur alls (marxismen ligger dock ett snäpp närmare vetenskapen med sin materialism, att de materiella behoven bestämmer våra tankar, ”materiell bas” och ”ideologisk överbyggnad”).
    De politiska ideologierna socialism, liberalism och konservatism (som utgår från att människan har en ond natur som måste kontrolleras) är alltså kolosser på lerfötter. De bygger inte sin tankebyggnad på hälleberget utan på lösan sand.
    De religiösa bygger sin tro på åtskillnaden kropp och själ. De mer moderata troende menar nu att kroppen utvecklats evolutionärt, men att själen inte gjort det. I stort sett samma position har flertalet socialister och feminister. De går hand i hand med de religiösa i förnekandet att människan har en medfödd natur (själ beteende). De förnekar då förstås även att könen har en något olika mänsklig natur (och att det förekommer medfödda biologiska och psykologiska mellanformer). Ett enormt upplysningsarbete och ett tankeparadigmskifte av stora mått står för dörren!
    Vad säger då evolutonsvetenskapen kort om människans natur: Hon är både social och individualistisk, självisk som osjälvisk ‚Äì i första hand är hon generös och altruistisk gentemot ”den egna gruppen”, typ familjen, släkten, vännerna, grannar, arbetskamrater, den egna staden, bygden och nationen. Även i ansikte mot ansikte – möten med främlingar kan hon känna empati (via de nyupptäckta spegelneuronerna). Hon drivs som alla djur av driften att överleva (mat, resuser) och att fortplanta sig (sex), att sprida sina gener till kommande generationer. Hon kan tänka själv och fritt inom vissa gränser. Hon styrs även av bestämda medfödda känslor. Hon föds med en språkbegåvning och med en drift att inordna sig i en grupp. Kvinnor är mer vårdande (ta hand om avkomman, men även män har en barnomhändertagande drift, som dock har en mycket kort evolutionär historia), män (mest) hävdar sig i sociala hierarkier och söker makt och resurser (rika mäktiga män får mer sex). De krigar också mot andra grupper i kamp om resurser och sex. Den ”onda” sidan av människans natur är mer representerad i manssläktet. Det var en snabb på stubben-genomgång.
    Det pratas ju om ”arvssynden”. Läs gärna istället boken ”Arvsdygden ‚Äì Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap” av Nils Uddenberg som tar upp våra goda mänskliga evolutionära sidor. Liksom även min egen (svårare) och Åke Dauns nya bok ”Snällare än du tror ‚Äì Människan social av naturen”. Se även filosofen Peter Singers ”A New Darwinian Left ‚Äì Politics, Evolution and Cooperation”.

  • Du skriver: ”Att som vissa trotskister och vänsterpartister tro att Lenin stod för äkta socialism håller inte. Stalinismen växte fram ur leninismen. Bara att då var repressionen och ojämlikheten så mycket mindre. En kvantitativ skillnad, inte en kvalitativ.”

    Tvärtom! Repressionen och ojämlikheten var av en kvalitativ skillnad under 1917-1920/21. Detta eftersom det som tidigare var enstaka övertramp och temporära lagar permanentades och sattes i system efter den stalinistiska kontrarevolutionen.

    ”Den gamla leninistiska (intellektuella) bolsjevikeliten hade makten”

    Så du menar att det var fel att ha makten? Varför var det fel? Hade du önskat att revolutionen lett till ett kommunistiskt samhälle direkt, utan övergång?

    Dessutom var det just planekonomin, som var en rest från revolutionen, som gjorde att Sovjet trots stalinismen kunde ha en progressiv utveckling, och dessutom undvika de negativa konsekvenserna från en marknadsekonomi – därav den stadiga tillväxten trots globala kurvor.

    Sedan håller jag med Nilsson i kritiken, det var varken stalinismen, bristen på demokratin eller byråkratin som var det grundläggande problemet med Sovjetunionen – de var konsekvenser av grundläggande problem, så som; hungern, landets handelsmässiga och diplomatiska isolering, världsrevolutionens nederlag, arbetarnas minskade antal, och industrins sönderfall som var orsaken. Och i själva verket såg vi i de ryska arbetarråden under bolsjevikisk ledning mellan 1917-1920/21 den största egenaktivitet och självorganisering hos arbetarklassen.i historien.

  • Hans Norebrink

    Exakt hur förhållandet var mellan Lenin-tiden och Stalin-tiden verkar du vara mer kunnig om. Vad man ska kalla kvalitativ respektive kvantitativ skillnad är svårbedömt. Allt jag läst pekar dock på att tendenserna till den stalinistiska urartningen redan fanns på Lenins tid.
    Temporära övertramp och lagar från Lenin sattes i system under Stalin, skriver du. Ja, men där har vi ju att det som skulle bli stalinism redan fanns som tendenser hos leninism.
    Eftersom bolsjevikerna var ärliga kommunister vore det underligt om inte de första åren, som du skriver, skulle präglas av arbetaraktivism, en positiv sida att ta till vara på.
    Nej, det är inte fel att ta makten. Men som jag förstår det var det inte arbetarklassen som grep makten, utan leninisteliten som grep makten till förmån för arbetarna. Kanske man kan kalla i allians med arbetarna.
    Ja planekonomin under Stalin lyckades industrialisera landet och sätta det i stånd att klara kriget mot fascismen. Men även dagens diktatur i Kina har uppnått fantastiska ekonomiska siffror. Utveckling av ekonomin i båda fallen, men inte uteckling av arbetarmakt/socialism.
    De externa problem du nämner för Sovjetunionens felutveckling är reella och viktiga. Men de befriar själva systemet från skuld, och det tycker jag är betänksamt.
    Jag tror realsocialismens kollaps i första hand var dess eget fel, och att analysen av dessa fel därför är avgörande för framtidens socialistiska samhällsbygge.
    Främst handlar det om bristen på demokrati, sedan bristen på arbetarmakt och bondemakt, sedan den bristande insikten att klassamhället kan återuppstå på basen av den sociala hierarkin (ojämlikhet i makt och resurser).