Varginplantering – var?

Enligt  det beslut som föregick vargjakten i januari så ska också 20 vargar planteras in i Sverige. Tanken är främst att man ska ta vargar som vandrat in i renbetesområdet i norra Sverige och förflytta dem till söder om renbetesområdet. Men frågan är var vargarna kommer att planteras in i så fall. Det troliga är väl att det kommer att ske i områden som ligger utanför det nuvarande utbredningsområdet för varg. Det är svårt att plantera in varg där det redan finns varg. Risken att den nya vargen blir dödad eller svårt skadad av de vargar som redan finns i området är stor.

Men inplantering kan på sikt inte heller lösa problemen med genetisk degeneration i den skandinaviska vargstammen. Det behövs egentligen att den svenska vargstammen blir en del av den finsk-ryska vargstammen för att detta problem ska kunna lösas. Något som kräver att vargar tillåt i norra Sverige, inom renbetesområden. Eller så kräver det en svensk-norsk vargstam om minst 2000 djur. Det sistnämnda går dock säkerligen inte heller att uppnå om inte varg tillåts i norra Sverige:

Naturvårdsgenetiskt råder enighet kring att det krävs en effektiv populationsstorlek om 500-5000 för att en isolerad population ska betraktas som långsiktigt livskraftig i genetiskt hänseende (bilaga 1:4). För en isolerad skandinavisk population skulle detta motsvara en verklig storlek av mer än 2100 vargar.

Naturvårdsverket bedömer det inte realistisk med en så stor stam på den skandinaviska halvön varför de skandinaviska vargarna behöver utgöra en del av en större livskraftig population med Finland och Ryssland. För att uppnå detta behöver Sverige bidra med sin del av ett multinationellt ansvar där flera länder enas om att varje land ska värna sin inhemska population som är tillräckligt stor för att vara genetiskt livskraftig och har så stor kontakt med en eller flera övriga populationer att den internationella totalpopulationen som helhet blir långsiktigt livskraftig. Ett genetiskt kriterium för en kortsiktigt livskraftig population enligt Allendorf & Ryman (2002) är att populationen förlorar mindre än 5% av sin genetiska variation på 100 år.

I Skandinaviens vargars fall behöver detta undersökas både med avseende på betydelsen av populationsstorleken samt av den genetiskt effektiva immigrationen av finska eller ryska vargar. Ju större genetiskt utbyte sker med grannpopulationer desto mindre kan den skandinaviska vargstammen vara och fortfarande ha en gynnsam bevarande status. Det kan konstateras att en liten population (t.ex 150) inte räcker för att klara bevarandemålen då utdöenderisken är för hög (bilaga 1:3). Med populationsstorleken 230 skandinaviska vargar, motsvarande dagens nivå, eller mer och ett högre antal reproducerande immigranter än hittills finns betydligt större utsikter att nå bevarandemålen samtidigt som viss jakt eventuellt kan tillåtas.

På kort sikt kan vargstammen alltså klara sig på en mindre nivå förutsatt att antalet invandrade vargar ökar. Men på lång sikt så duger inte detta utan vargstammen i Skandinavien (Sverige/Norge) behöver bli större. Men det finns också uppgifter som gör gällande att det skule gå att ha en vargstam på 2000 djur även utanför renskötselområdet:

Om vi räknar bort renskötselområdet och de 20 % av ytan som bedöms ha låg sannolikhet för vargetablering, finns ändå plats för ca 300 vargrevir, motsvarande ungefär 2 000 stationära vargar. Om vargstammen skall reglera älg- och rådjursstammarna i Sverige och Norge, måste den ligga kring denna nivå.

I Sverige beräknas det finnas tillräckligt med bytesdjur överallt för att vargar ska kunna överleva. Det som då styr var vargar kommer att etablera sig är främst vägtäthet och förekomsten av tätorter:

Sannolikt väljer vargarna att slå sig ned i områden med få tätorter. Vägtätheten är viktig i nästa skede, eftersom den påverkar vargarnas möjlighet att överleva och reproducera sig i det område de slagit sig ned. Hög vägtäthet tycks inte avskräcka vargarna, men ökar risken för att de skall dödas av trafik och legal och illegal jakt. Ett liknande mönster har påvisats även i Nordamerika. Ett tätt nät av vägar, även om vägarna är små, gör att det finns färre områden där vargarna inte är exponerade för människor.

Nedanstående bild visar sannolikheten för att vargar ska etablera sig med hänsyn tagen till tätorter och vägtäthet.

Förutom det område där varg redan finns så handlar det främst om södra Medelpad, norra och östra Hälsingland, norra Uppland, södra Gästrikland, Kolmården, södra Östergötland och Småland. Det är med viss sannolikhet i dessa områden som vargar kommer att planteras ut om vargar överhuvudtaget kommer att förflyttas till de södra delarna av Sverige.

I vissa av dess områden så är konfliktriskerna med djurhållande jordbruk stora. Det gäller exempelvis Småland och Kolmården. Men samtidigt kan man se att vargar kunnat etablera sig i Tiveden, Bohuslän, Dalsland och i Uppland, i områden mindre troliga för vargetablering än de ovan nämnda områdena och med lika stor konfliktrisk med får- och nötkreatursbönder. Och hittills tycks ju vargen och fårfarmarna i Bohuslän leva hyggligt vid sidan av varandra.

När vargar etablerat nya revir på naturlig väg, skedde det fram till för en tre-fyra år sen inom en radie på omkring 25 mil med centrum på gränsen mellan Dalarna och Värmland ungefär i höjd med Siljans sydspets. Därefter har varg etablerat sig utanför denna radie, först i Bohuslän och senare i Uppland.

Med tanke på det jag nämnt hittills bör det inte heller vålla alltför stora bekymmer med varg i nya delar av Sverige och Hälsingland, Gästrikland och Uppland.

Intressant?
Läs mer: Naturvårdsverket,
I media: UNT, SVD, SVT, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements