Expansiv sionism

Boknytt
Sören Wibeck
Ett land, två folk
Historiska media

Expansiv sionism

Den här nästan 400-sidiga boken är definitivt det bästa och mest kompletta jag läst om Israel-Palestina-konfliktens historia: Dessutom varken överteoretisk eller akademisk tung utan lättläst och konkret. Och viktigast – balanserad i en konflikt som brukar låsa människor känslomässigt eller i politisk korrekthet åt det ena eller andra hållet. Köp rekommenderas.

Vad jag noterade var djupet av den sionistiska expansiva idén. I grunden finns tanken på en judisk stat som även omfattar även delar av grannländerna Egypten, Libanon, Syrien och Jordanien. Men man fick kompromissa. Tyvärr kom genom erövringen av Västbanken och Gazaremsan 1967 frestelsen att expandera tillbaka.

Sedan dess har man förhandlat och pratat. Men hela tiden har man utökat bosättningarna på Västbanken, norpat bit efter bit av det som skulle kunna utgöra en palestinsk stat. Man förstår plötsligt den djupa historiska grunden till den häpnadsväckande envishet med vilken Israel helt enkel bara inte slutar med sina utökade bosättningar trots alla uppmaningar från USA och omvärlden.

Samtidigt finns en kluvenhet. Skulle man helt ta över Västbanken och Gaza som delar av Israel skulle judarna snart (på grund av de högre arabiska födelsetalen) bli minoritet i sitt eget land – landets judiska karaktär skulle gå förlorad. Skulle man å andra sidan förneka palestinier rösträtt skulle Israel inte längre vara en demokrati. Så den demografiska bomben förhindrar en total annexion av det lilla som finns kvar av Palestina under palestinskt styre (14 procent av det historiska Palestina).

Israelerna, med vissa skillnader mellan höger och vänster, har dock inte i grunden tagit till sig tanken att dela på landet Israel/Palestina. Och tyvärr är inställningen på den andra sidan lika vankelmodig. Arafat sa nej till ett ganska bra förhandlingsförslag på ett fritt Palestina, och (de ofta antisemitiska) islamofascisterna i Hamas och andra extremistgrupper har aldrig i grunden gett upp hoppet att återerövra hela Israel.

Och var det en sak jag lärde mig när jag läste freds- och konfliktlösning på internationella relationer på universitetet så var det detta: Det är först när parterna tröttats ut av konflikten och i grunden insett att de inte kan vinna en total seger över fienden som meningsfulla förhandlingar kan äga rum. Varken israeler/judar eller palestinier/araber verkar i dagsläget ha nått den insikten. Så den tröstlösa konflikten fortsätter.

Själv kan jag inte se någon annan utväg än en tvåstatslösning. Men då måste Israel också integreras som en del av arabvärlden politiskt och ekonomiskt (Ett slags demokratiskt icke-nyliberalt Mellanöstern-EU). Dessutom borde småstaterna i det gamla Storsyrien bilda en slags konfederation för att överleva bättre. Israel, Palestina, Jordanien, Syrien och Libanon är alla för små för att kunna klara sig helt på
egen hand.

Intressant?
Läs mer: Bjereld,
I media: DN1, 2, SVD1, 2, GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Sionism, Sören Wibeck, Gazaremsan, Tvåstatslösning, Enstatslösning, Israel, Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon, Mellanöstern, Egypten, Gaza, Västbanken, Samhälle, Politik

Relaterat:

Posted in Gaza, Israel, Libanon, Palestina, Västbanken.

Tagged with Enstatslösning, Ett land två folk, Gazaremsan, Sionism, Sören Wibeck, Tvåstatslösning.

5 comments

By Hans Norebrink – 11 mars, 2010

http://motbilder.se Hampus Eckerman

Expansionen kom inte ”tillbaka” 1967. Redan 1956 låg Israel i krig och tog över Sinai som de tvingades bort från. Vidare finns det ett tredje alternativ till att antingen lämna ockuperad mark eller ge lika rättigheter till dess invånare. Samma lösning som 1948, en total fördrivning. Antagligen det som kommer att ske i slutändan.

Och några fel: Arafat tackade inte nej till något ”ganska bra förhandlingsförslag”. Det är en ren myt och saknar all sanning. Hamas har med största säkerhet gett upp hoppet att erövra tillbaks hela Palestina, sedan 2006 är deras policy att en palestinsk stat ska skapas enligt 1967-års gränser.

Anders_S

Jag är överens med Hampus om invändningarna mot Hans resonemang (och mot boken?).

Mats Evin

”Men då måste Israel också integreras som en del av arabvärlden politiskt och ekonomiskt ”

Heh! Eller tvärtom.

Men då kallas det tydligen ”expansiv sionism”.

Anders_S

Mats Evin: Expansiv sionism innebär nog snarare att palestinierna körs bort från det område som Israel vill ha.

Sen blir det ju också lite underligt om några 100 miljoner människor ska integreras i 5-6 miljoner. Israels befolkning och israels judiska befolkning är trots allt betydligt mindre än den totala befolkningen i arabländer (inklusive palestinier och icke-araber som armenier, berber, turkar, kurder, perser etc.)

Hans Norebrink

Hampus har en del vettiga kommentarer. Jag glömde Sinai. Och jag vet att det finns olika bedömningar om Arafat och fredsfördraget, kanske är det som du säger.
Kanske har även Hamas accepterat ett mini-Palestina, men vad jag läst så verkar det vara en tillfällig praktisk reträtt i väntan på bättre geopolitiska förhållanden för ett totalt återtagande av Palestina.
Vad Hamas ”innerst inne” tycker i frågan är svårt att veta. Det är också svårt att veta vad Israel innerst inne har för planer. Maken till fräckhet och arrogans att till och med under den amerikanske vicepresidentens besök planera bostäder i Östra Jerusalem, Palestinas huvudstad.
Det nämns inte i boken, men Israels politik väcker verkligen misstanken att de planerar ett gradvis och smygande genomförande av den tredje linjen, fördrivning. Genom att ta så mycket mark, vatten, vägar och jobb som möjligt görs livet så svårt för palestinierna att de själva väljer att lämna Palestina.
Redan har de flesta kristna palestinierna lämnat vad jag förstår. Visst, slutresultatet av expansiv sionism kan bli passiv fördrivning, och ett stor-Israel. Jag ser inga starka kompromisskrafter i Israel. Medvetet eller omedvetet verkar Israel vilja ta över Västbanken (och kanske återlämna Gaza till Egypten).
Självklart är det israelerna som ska integreras i arabvärlden, inte tvärtom. Israel har ingen framtid som en isolerad europeisk västerländsk utpost i Tredje världen. På sikt kan staten Israel bara överleva som en del av arabvärlden, som en av dess många minoriteter.
Först då, i fred och samarbete med sina arabiska grannar, har judarna på allvar ”återvänt hem”. Det borde vara sionismens dubbla mål, att inte bara återvända utan att bli accepterade i regionen också. Men då måste de kompromissa och ge frihet åt Palestna.