Jag hade en kompis när jag var ung i Stenungsund. Hans mors släkt hade varit pigor i Torbjörn Fälldins släkt. Det här var på 1970-talet när Fälldin var centerledare och senare statsminister och vi i gänget hade inte mycket till övers för bondpatronen från Norrland. Speciellt inte efter att min kompis berättat sin familjs historier hur det var att arbeta i det fälldinska bondehemmanet.
Min frus styvfar växte upp i obygden i norra Jämtland med en mor som var piga. Det innebar ständiga flyttlass från arbete till arbete då hans mor inte kunde behålla jobben. Kanske var bönderna i området för fattiga, kanske var hon inte följsam nog mot husbonden. Vilket vet jag inte. Men det är händelser, upplevelser av ojänmlikhet och orättvisa som finns där, som finns i många svenskar och det är här grundproblemet med pigavdraget ligger.
Det samhälle som fanns på den tiden var ett mycket uppdelat och ojämlikt klassamhälle. Ett samhälle där fattig var fattig och rik var rik. Ett samhälle där social rörlighet var nästan noll. Ett sådant samhälle håller den borgerliga regeringen som bästa på att återinföra. Genom privatiseringar, nedskärningar inom det gemensamt ägda och kontrollerade och genom att återinföra arbeten (med hjälp av subventioner) som tydligt åskådliggör klassamhället. Och vi vet på grund av erfareheter från nån generation bakåt att det inte är ett bra samhälle. Det är ett ojämlikt samhälle med herrskap och tjänstefolk som en tydlig fingervisare för hur ojämlikt och orättvist det är. Med tjänstearbeten i hemmet som av Lena Andersson beskrivs så här i DN:
Obehaget inför hushållsarbete i privata hem stammar ur brännande upplevelser och nedärvda minnen av att vara kuvad. Vissa företeelser triggar minnet mer än andra. De är som vindburna lukter. När det mojnar tänker man att allt har förändrats så mycket att det gamla aldrig kan återvända. Men det är alltid bara en vindpust bort.
Maud Olofssons frejdiga visioner för hur fint det ska vara hemma när familjen går in i helgvilan, får det att börja sticka i näsan igen.Skeptikerna mot rut-avdraget beskylls för att vara patriarkala på arbetarrörelsens typiska vis. Det heter att rot-tjänster som LO-män utför tydligen går bra, medan hushållsarbete som ger arbetarkvinnor jobb och hjälper medelklasskvinnor att bli jämställda motarbetas. Att det perspektivet bland andra märkligheter bygger på en särartsfeministisk och uppgiven syn på könens arbetsfördelning lämnar jag därhän för tillfället, och koncentrerar mig på att arbetarrörelsens politiker inte lyckas förklara vad det här handlar om.
Nämligen det gamla klassamhällets mest emblematiska uttryck: att människor har tjänstefolk som utför ständigt återkommande arbeten som alla utom åldringar och funktionshindrade klarar att utföra.
Säkert är många som köper hushållstjänster inga förtryckare och uppfattar inte arbetsförhållandet som mer laddat eller ojämlikt än att gå till frisören. Och en del hushållsarbetare kanske enbart är harmoniska och känner inte någon extra underordning utöver den som alla arbetssäljare kan uppleva. Men jag tror inte att det är regeln.
För det händer något när man kliver innanför folks tröskel och där får familjer och enskilda som arbetsgivare. Man blir mer utsatt, maktskillnader understryks, jämlikhetsinstinkter minskar ömsesidigt. I sitt eget hem känner sig människan annorlunda än på neutralare mark. Allt som finns i hennes hem äger hon. Hon blir en brukspatron.
Hos den som har minsta benägenhet att köra med andra förstärks den i den egna borgen och förefaller nästan rättfärdig. Hemmet är den enda plats vanliga människor helt behärskar. Därför ska arbetsrelationer hållas utanför hemmet.
Det är här problemet ligger och jag ser det varje gång jag är i USA. Där finns detta klassamhälle. Till och med de större lägenheterna är byggda med piga/köksa i åtanke. Många måste ha barnflicka, andra har städerska. Några har både och. Extrema arbetstider med långa arbetsdagar, inga daghem, ingen föräldraledighet av svensk typ osv tvingar människor som har arbete att ha anställda folk i hemmet. Med de av Lena Andersson nämnda problemen som ett brev på posten.
Läs också: Lena Andersson skriver bra om klass.
Intressant?
Bloggat: Janne Pettersson,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, SVD, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Pigavdrag, Rutavdrag, Herrskap, Tjänstefolk, Ojämlikhet, Klassamhälle, Social rättvisa, Social välfärd, Regeringen, Samhälle, Politik
Relaterat:
Pingback: Vettig förändring av fastighetsskatten | Svensson
Pingback: Katrin Zytomierska, pigavdrag och klassförakt | Svensson