Guldkorn i tankebrus

Boknytt
In Defense of Lost Causes
Slavoj Zizek
Verso

Guldkorn i tankebrus

Den här upphaussade filosofisk-politiska tegelstenen har uppmärksammats, inte minst för att den lite luddigt (via omdefinitioner) flörtar med begreppen revolutionär terror och proletariatets diktatur för att bland annat lösa miljökrisen. Den slovenske professorn Zizek har otvivelaktigt djupa insikter och åsikter, men det blir bara för mycket med 500 sidor av tankar som slingrar sig än hit, än dit. För tungläst för att kunna rekommenderas.

Men det finns några guldkorn jag vill ta upp. Bland annat lärde jag mig att man i Serbiens brödranation Montenegro redan på 1600-talet totalutrotade muslimerna. Det var inget massmord på en folkgrupp. De mördade var deras egna släktingar, vänner och grannar. Tala om att den skamliga muslimslakten i Srebrenica hade historiska förebilder.

En intressant tanke är att det inte är den traditionella arbetarklassen i Syd som står för hopp om radikal social mobilisering i framtiden, utan de exkluderade sluminvånarna (med sin varierande sociala och arbetssituation). Denna urbana ”slumklass” utgör snart halva befolkningen i Syd, och i Venezuela och Bolivia har de visat sin kraft. Själv minns jag debatten i Bolivia där de ortodoxa marxisterna ville ha arbetarledning i klasskampen, men de som gjorde revolution var de indianska sluminvånarna i allians med indianbönderna (som ibland arbetar i städerna och med vilka de har starka släkt- och vänskapsband).

Men bokens verkliga guldkorn hittar jag i Zizeks tankar kring realsocialismen. Jag har i 30 års tid funderat kring frågorna; När, var, hur, vem vad, varför gick det fel, och vad kan vi lära oss av detta för att undvika samma fel i en framtida socialism? Och författaren bekräftar min slutsats att både Stalin och Mao verkar ha trott att de byggde socialism trots sitt förtryck.

Vidare att det fanns en idealistisk kärna i maoismen, ett halvhjärtat försök till makt nerifrån. Att detta också togs på allvar av rödgardisterna. Liksom av arbetare i Shanghai som upprättade den folkstyrda Shanghai-kommunen i ett försök att befria sig från det elitära toppstyret från parti och stat. Våld, övergrepp, kaos, manipulation och svek, samt maktkamp inom den kommunistiska nomenklaturaeliten, är alltså inte hela sanningen om kulturrevolutionen, menar Zizek (och jag instämmer).

Mest fascinerande är dock Zizeks försök att besvara frågan jag ställde i en annan recension: Om nu Stalin representerade den nya klassen i vardande, varför angrep han densamma – det kan väl inte bara ha varit Stalin som person som hade hela makten? Så här förklarar Zizek de invecklade fraktionsstriderna i det sovjetiska kommunistpartiet:

1933 och 1935 angrep Stalin, politbyrån och alla nivåer av nomenklaturan de vanliga gräsrötterna i partiet. De regionala partiledarna använde dessa utrensningar för att stärka sin makt och bli av med besvärliga personer. Men 1936 allierade Stalin och Moskva-nomenklaturan sig med gräsrötterna som klagade på förtryck från de regionala eliterna. 1937 mobiliserade Stalin öppet gräsrötterna mot nomenklaturan som helhet – detta var en viktig del av den stora terrorns förstörelse av eliten. Men 1938 bytte politbyrån sida och allierade sig med de regionala ledarna för att återställa ordningen i partiet.

Detta får Zizek från boken ”The Road to Terror. Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks 1932-39”. Och som Zizek skriver påminner mycket om Maos kulturrevolution. Det stämmer också med vad jag läst i andra böcker – att Stalins attacker mot den privilegierade partieliten väckte stor sympati bland vanligt folk.

Allt detta visar enligt Zizek och boken ”Marxism and the Leap to the Kingdom of Freedom” att nomenklaturan stabiliserade sig som en ny privilegierad klass först efter Stalins död (samma skedde i Kina efter Maos död som jag förstår det). Innan dess var eliten delvis fångar i sin egen egalitära ideologi. Först när partiet på allvar hade lämnat den kommunistiska ideologin kunde nomenklaturan bli en regelrätt ny klass.

Min slutsats: Fullständig demokrati med flerpartisystem är nödvändig för socialismen. Och nerbrytningen av staten som våldsapparat, som kan hamna i händerna på nya eliter, måste motverkas genom allmän folkbeväpning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om In Defense of Lost Causes, Slavoj Zizek, Demokrati, Stalinism, Sovjet, Folkmord, Flerpartisystem, Nomenklatura, Samhälle, Politik

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!