Vem som helst blir inte våldtäktsman

Det upprepas regelbundet att alla män är presumtiva våldtäktsmän. Jag är övertygad om att det inte är sant. Inte ens i en extrem stressituation som ett krig där våldtäkt används som vapen är alla män våldtäktsmän. Även om det förmodligen är män som i det läget begår våldtäkter och som inte skulle gjort det i ett fredligt samhälle som dagens Sverige.  Alla män blir inte våldtäktsmän, inte ens under de vidrigaste förhållanden. Alltså är inte vilken man som helst en potentiell våldtäktsman.

Däremot kan mäns förstås våldtas, precis om kvinnor kan våldtas. Det förekommer i fängelser och andra rent manliga enkönade miljöer som bland prästerskapet i den katolska kyrkan. Där har det dessutom ofta handlat om våldtäkter och sexuella övergrepp mot pojkar. Så att män inte skulle kunna våldtas är inte sant.

Sen säger man ibland att en våldtäkt förstör en kvinnas liv. Att det nästan är värre än döden. Det konstiga är att så säger aldrig någon om en man som våldtagits i ett fängelse. De som blir våldtagna blir förstås skadade av det inträffade. Men skador kan repareras och jag är övertygad om att de flesta som våldtagits kan återgå till ett ganska normalt liv så småningom.

Den våldtäkt som de flesta kvinnor verkar vara rädda för är en våldtäkt där en okänd man överfaller och våldtar. Sådant händer, men det är inte den typiska våldtäkten. Precis som med mord på kvinnor är det istället vanligast att en man i den våldtagna kvinnans eller våldtagne mannens närhet är den som är förövare. Mannen, fästmannen, kompisen, skolkamraten etc. Precis som fallet var i Bjästa. En som våldtar är oftast ingen främling, utan en person man känner eller är bekant med.

Läs gärna Petra Östergrens F-ordet. Om boken i media: SVD, EX1, 2, 3DN, AB, GD, HD, SMP, Internationalen, SVT1, 2, 3, 4, Bokhora, Kulturen, Dagens Bok,

Men när ni läser boken, som inte är oproblematisk, tänk då på vad recensenten i Internationalen skriver:

F-ordet – mot en ny feminism borde [….] vara ett mer än välkommet inslag i den feministiska debatten. Aldrig är vi bättre än när vi vrider och vänder på invanda argument, när vi skärskådar oss själva och försöker förändra hämmande idéer som tidigare ansetts obestridliga, trots att det är smärtsamt.

Men det är bara att konstatera att F-ordet tyvärr är en bok som är helt rätt i tiden. Den nyliberala, extrem-individualistiska, egotrippade tiden. Det känns inte alls som en slump att varje kapitel är skrivet i jag-form eller att knappt någon av skribenterna nämner någon form av involvering i en kollektiv organisation.

Här finner vi skribenter som Timbros vd Maria Rankka, Svenska Dagbladets ökände ledarskribent Maria Abrahamsson och Boris Benulic.

En röd tråd genom hela boken, dess myller av olika frågeställningar till trots, är avsaknaden av ett kollektivt, klassbaserat och strukturellt perspektiv.

Intressant?
Bloggat: In your face, Röda Malmö, Marcin, Farmor Gun,
I media: AB, EX1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements
  • Vad som ofta menas med att ”alla män är presumtiva våldtäktsmän” är att kvinnor inte kan se på en man om han är en våldtäktsman eller inte. Kvinnan som följer med en man hem från krogen kan aldrig veta om den mannen kommer att begå övergrepp eller inte.

    Vad som menas är att kvinnor ständigt tvingas ta ansvar för och relatera till det faktum att det begås strukturella övergrepp gentemot dem. När skulden läggs på en kvinna att hon ju inte borde varit så ansvarslös och följt med den där killen så är det faktiskt samhällets värderingar som påtvingar kvinnor en uppfattning att de ska ta ansvar för att de är våldtäktsbara, och att vi kvinnor alltid måste vara på vår vakt eftersom alla män kan vara våldtäktsmän.

    Förstår du vad jag menar? Inte att alla män faktiskt kan våldta, men att kvinnor tvingas relatera till att bland män finns de som kan våldta och det syns inte utanpå.

    • Anders_S

      Josefin: Jag förstår, men det är inte så begreppet alltid används i debatten och det rä famförallt inte så som många män uppfattar det. Det där med att kivnnor alltid måste var på sin vakt gäller ju i princip också alla män i så fall. Män kan också våldtas. Förmodligen ovanligare än våldtäkter av kvinnor, men ändock så gäller påståendet. Men är dock inte rädda. Det betyder att det är rädslan i sig som kan sägas vara en konsekvens av något strukturellt, inte våldtäkterna. Rädslan är i så fall alltså ett större problem än våldtäkter i sig och i så fall är det rädslan som främst måste motarbetas. Det finns mängder med sätt att göra detta på, allt från hur stadsmiljön är konstruerad till hur män och kvinnor umgås. Naturligvis behövs också åtgärder för att hjälpa folk, både de som blivit våldtagan och de som våldtagit, tillbaka till ett vettigt och bra liv.

  • Här tycker jag det är bra formulerat av Mats Runvall i en artikel på Yelah http://www.yelah.net/articles/analys220060518

    ”Den brutala sanningen är denna: Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vilket givetvis inte betyder att alla män kommer att våldta. Men påståendet är avhängigt vem som tillåts definiera hotet. Är det upp till offret eller den potentielle förövaren att avgöra detta? Jag och mina manliga vänner skulle kunna slå oss för bröstet och hävda att vi minsann aldrig skulle våldta. Men för den kvinna som möter oss på väg hem mitt i natten är vi potentiella våldtäktsmän. Like it or not, men så är det.

    Det är dock viktigt att vara tydlig här. Det handlar inte om att utmåla alla män som något kvinnor måste akta sig för. Såväl Maria-Pia Boethius på 70-talet som Katarina Wennstam trettio år senare, har påpekat att inställningen att alla män är potentiella våldtäktsmän inte drivs av feminismen, utan faktiskt är den som präglar hela rättsväsendet. Våldtagna kvinnor får i domstolarna veta att det är de som bär skulden, det var de som gjorde fel, det var de som klädde sig utmanande och/eller gick i den där mörka parken och triggade mannens djuriska lust.

    Det går att hävda att alla män är potentiella våldtäktsmän från flera olika horisonter. Den stora, och helt avgörande, skillnaden är att i rättsväsendets tolkning så skuldbeläggs kvinnorna för att de utmanat den manliga aggressiva sexualdrift som antas vara biologiskt betingad. I den andra betydelsen handlar det helt enkelt, som sagts, om att låta kvinnorna definiera hotet. ”

    • Anders_S

      Josefin. jag är överens med dig om att feminismen inte driver tesen om att alla män är potentiell våldtäksmän, även omd et förekommit att feminister gjort det. Utan som dus kriver handalr det i störr eutusäckning om rättsvöäsendet där förställninegn ingår id et paket om fördomar som finns kring mäns sexualitet som du skriver. I beskrivningen av hur vidrigt rättsväsendetagerar och varför det är på detta vis är vi helt överens.

      När det gäller hotdefinition så är det förtså så att begrepp och defintioner förstås oliak utifrån olika horisont. Kvinnor är förmodligen mer utsatta fär våldtäkter än män och det förefaller naturligt att i det läget låta kvinnors definition av hotbilder etc gälla. Denna fråga kan vi naturligtvis också problematisera. Det är naturligt och verkar vara vettigt. Men är det verkligen bra? Förmoldigen. Lite argument här vore bra. För det kampen framåt? Hur ser skillanderna mellan överklasskvinnors och arbetarklasskvinnors uppfattning ut?

  • Jo visst, rädslan är ett stort problem. Däremot tycker jag du tenderar att förringa betydelsen/förekomsten av faktiska övergrepp. Du skriver:

    ”Det betyder att det är rädslan i sig som kan sägas vara en konsekvens av något strukturellt, inte våldtäkterna”

    Det är inte så att tjejer i min bekantskapskrets bara går omkring och är rädda, jag skulle vilja hävda att de flesta de facto utsatts för sexuella övergrepp. Det är inte bara rädslan, utan även våldtäkter i sig, som går att ses som konsekvens av strukturella förhållanden. Mäns strukturella överordning i samhället bidrar också till den kvinnosyn som för män understödjer deras beteende gentemot kvinnor, vilket kan leda till våldtäkt. Rädslan påverkar även inte bara tanken utan även hur våldtäktsoffer hanterar en våldtäktssituation i sig, där offret ex. inte upplever sig ha rätt att göra motstånd.

    Däremot håller jag helt med dig om att vi bör uppmärksamma samkönade sexuella övergrepp i större utsträckning. Dessa övergrepp visar på att mäns strukturella överordning inte fungerar som ensam förklaring till sexuella övergrepp, utan är en delförklaring. Ett samhälle där alla människor utsätts för strukturellt våld (alltså i mer filosofisk bemärkelse) kanske också kan vara en delförklaring? Det måste i alla fall gå att härleda till hur samhället är uppbyggt och hur våra sociala relationer ser ut.

    • Anders_S

      Josefin: Du har nog rätt att jag i den citerade meningen förringade betydelsen av de faktiska övergreppen. Jag är också benägen att hålla med dig om resten av resonemanget. DIna sista meningar är mycket tänkvärda och jag ska försöka återkomma till tankegångarna senare.

      Men åter till det med hotbild. Om det är så att det nästan alltid är pojkvän, man, närstående, kompis etc som är de som begår övergrepp så verkar det som om hotbilden de flesta har på hjärnan är lite felaktig. Män generellt är ju då inte problemet, utan det är män i en nära relation som är problemet. Vilket ju innebär att det hela blir mycket mer problematiskt och komplicerat som jag ser det. Det där med motstånd och rädsla blir ju en helt annan diskussion i det sammanhanget än annars. Orsakerna till problemen kanske då är att finna i våra relationer, hur de fungerar och är struktuerade mer än i en generell uppfattning om mäns överordning. Å andra sidan beror väl snedheterna i relationer och problemen i dessa delvis på mäns överordning men också på andra saker som religiösa företsällningar, droger, klassklyftor, klassförtryck och annat.

  • Jo, feminismen bör passa sig för att reproducera felaktiga uppfattningar om våldtäktsmän. Fast jag vill nog ändå påstå att det är liknande mekanismer av rädsla som ex håller kvar en misshandlad kvinna i en destruktiv relation. Det grövsta våld som män utövar strukturellt kanske är den makt som uppkommer iom hotet om (sexuellt) våld.

    Jag tror många män, även i ”normala” heterosexuella relationer, har ett övertag just pga detta subtila hot. Män tjänar helt enkelt ur en viss infallsvinkel på samhällets organisering. Uppfattningar om vem som har rätt att agera på ett visst sätt och vilka handlingar vi rymmer inom vår ”uppfattningsram” påverkas av strukturella förhållanden mellan könen, även när det rör sig om våra intima relationer.

    Ang. kvinnors rätt att definiera hot skriver du ”Lite argument här vore bra. För det kampen framåt? Hur ser skillnaderna mellan överklasskvinnors och arbetarklasskvinnors uppfattning ut?”

    Jag tror det för kampen framåt om kvinnor tillåts definiera sin verklighet istället för att de ska låta sig definieras av män, som idag. Helt enkelt eftersom kvinnor är bättre på att analysera hur sin kamp bör föras eftersom vi har bäst erfarenheter.

    Klasskillnader tror jag främst uppstår i hur våra miljöer ser ut. Arbetarklasskvinnor tvingas nog oftare bo i områden som uppfattas som otrygga, med eftersatt underhåll och dålig belysning. Arbetarklasskvinnor jobbar sannolikt också i större utsträckning obekväm arbetstid och kanske tvingas åka tunnelbanan hem till förorten sent om natten och liknande. Jag kan tänka mig att överklasskvinnor ex har råd att ta taxi i sådana situationer (om det nu är så himla säkert?). Arbetarklasskvinnor utsätts helt enkelt för otryggare miljöer. Däremot är jag tveksam till om det finns större skillnader i hur våldtäktsoffer inom olika samhällsklasser behandlas. Överklasskvinnor torde iofs ha större resurser och kontakter för att få adekvat hjälp. Samtidigt tror jag det rent psykologiskt/kulturellt rör sig om liknande situationer för alla kvinnor, det som skiljer är nog snarare de materiella förhållandena.

  • Ja, det har du självklart rätt i, det glömde jag. Dessutom föll jag lite i fällan att fokusera på utomhusmiljön.

  • Pingback: ”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Våldtäkt är ett allvarligt brott, men…” « trollhare()

  • Daniel

    Jag har hört Eva Lundgren i P1 tvärsäkert hävda just den ordagranna tolkningen av frasen ”alla män är potentiella våldtäktsmän” så det är definitivt inte bara en missuppfattning att den tanken existerar inom svensk feminism.

    Sen skulle jag vilja citera ett klassiskt exempel på att föredra kartan framför terrängen: ”Det MÅSTE i alla fall gå att härleda till hur samhället är uppbyggt och hur våra sociala relationer ser ut.” Ja det är klart att om du redan bestämt dig för en förklaringsmodell över din omvärld så kommer du nog hitta ett sätta att trycka ner dina observationer i den mallen. Du blir tyvärr totalt blind för andra förklaringar av skeenden omkring dig.

  • Pingback: Allt är Internets fel… Eller?()