Rättfel revolution

Boknytt
Macfarquhar/Schoenhals
Mao’s Last Revolution
Harvard University Press

Rättfel revolution

Ett 500-sidigt mastodontverk om ett maximalt misslyckande – Kinas kulturrevolution: hot, våld, tortyr, anarki, kannibalism (?), tvångsarbete, inbördeskrig, ekonomiskt kaos, masshysteri, konspirationstänkande, personkult, elitmanipulation, maktkamp, mobbvälde, ungdomlig aggression. Mao var dessutom en brutal maktmänniska som frossade i lyx och sex. Ändå fanns i maoismen även en ärlig vilja till egalitär folkmakt. Deras metoder var helt fel, men deras analys helt rätt – att Kina verkligen hotades av ett återupprättat kapitalistiskt klassamhälle bevisar ju utvecklingen efter Maos död. Tyvärr är det bara att konstatera: Inga moderna revolutioner, med början i den franska 1789, har lyckats lösa frågan hur folket ska behålla makten, och inte (som överallt skett) förlora den till en ny överklasselit.

Intressant?
I media: NYT, Reviews in History,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Om man ska döma av alla negativa signalord i artikeln finns det bättre, mer analytiska skildringar av kulturrevolutionen. T.ex. William A. Jones: New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991.

    Kortkort: Kulturrevolutionen var en samtidig revolt mot det kommunistiska byråkratväldet, från folk som på olika sätt hade misshandlats av det. Och därmed värd vår sympati. Den var kortsiktigt mycket framgångsrik – all ordnad administration föll sönder inom stora områden (vilket förstås uppmuntrade mycket kriminalitet) – men dessvärre fanns ingen som helst organisering bakom och därmed inte heller någon alternativ ordning. Så det var jämförelsevis lätt för byråkratväldet att ta kontrollen igen – men man ska nog inte undervärdera kulturrevolutionens betydelse för byråkratins beslut att i fortsättningen minska på mycket direktkontroll och överlåta mycket till marknaden.

    Kulturrevolutionen bevisar samma sak som revolutionerna i Europa 1848 – att spontana revolutioner inte fungerar. Efter 1848 drog folkrörelseaktivisterna slutsatsen att det behövs permanenta rörelseorganisationer som upprätthåller någon sorts folkmakt mellan mobiliseringsvågorna. En slutsats som vi har börjat glömma bort i vår beundran för ”spontana nätverk” och vår i och för sig vettiga misstro mot anställda ombudsmän.

  • Hans Norebrink

    Låter vettigt.