Estnationellt trauma

Undrar vad EU syftar till idag. Handlar inte denna odemokratiska organisation också om att göra om oss alla till Européer, och om att vi ska flyttas runt i Europa istället för att stanna kvar i våra egna språkområden?

Och för att lägga till en dimension så byggdes den estniska nationalismen under 1800-talet upp med de tyska godsägarna som fiende. Det var en böndernas och småborgerskapets klasskamp mot den tyskbaltiska adeln. Ryssarna såg man närmast som en allierad eftersom dom inte heller gillade den tyskbaltiska adeln nåt vidare, enligt Ea Jansen som har skrivit om detta. Fast det var då, det.

Att ”vänstern” (vad det nu är för något) har svårt för det här kan jag instämma i. Exempelvis ägnar den engelske trotskistiske historikern Chris Harman bara 2,5 av 620 sidor åt den indiska antikoloniala kampen i sin monumentala A people’s history of the world – medan den misslyckade tyska revolutionen 1918 får 4,5 sidor. Den var tydligen viktigare, i ett världshistoriskt perspektiv, eller?

Antagligen hänger det samman med att man missar den geografiska aspekten av klasskampen – vissa områden blir periferier som förlorar och andra blir centra som vinner. Motståndet i periferierna tar då gärna nationalistiska uttryck: man försvarar sitt område och sin lokala kultur mot världsmarknadssystemets underordningsmekanismer.

Det här kan ta sig många olika former. Estland, liksom Katalonien och Baskien, är bra exempel på vad Stein Rokkan har kallat ”överutvecklade periferier”, eller områden som är ekonomiskt starka men politiskt svaga och vars befolkningar har strävat efter att undvika att betala för ett fattigare politiskt centrums extravaganser, i både ekonomiska och sociala termer. Slovenien och Kroatien är andra exempel.

Andra periferier – främst naturligtvis de globala periferierna i Syd, men också t.ex. Tornedalen, Bretagne och Wales – är förstås av en annan sort, svaga och marginaliserade såväl ekonomiskt som politiskt. Därför blir språket ofta ett annat, och det blir mycket tydligare vem som är översittare resp underdogs.

En nordisk federation eller konfederation, absolut. Jag har alltid varit för nordisk gemenskap, och tycker det kommit i skymundan. Vi är en naturlig geografisk-historisk-kulturell-delvis språklig enhet i EUropa. Varför inte utnyttja våra nordiska vi-känslor. Jag tror de flesta svenskar tycker att det riktiga utlandet börjar först i Tyskland.

Ett helt fritt Sameland (Sapmi heter det), det var radikalt. De är nog för få för det. Kanske en region. Fast Åland och Färöarna är ju också små. Men Sapmi har nog inte resurserna att bli ett livskraftigt land.

Jiddisch? De har ju Israel. Är inte det bara en tysk dialekt? Är det ett seriöst levande språk ens?

Med Tornedalen menar jag den västra sidan av Torneälven, inte våra malmtillgångar. Och ålänningarna ville väl i en veva tillhöra Sverige? Ett naturligt byte. Torneälven enar, inte delar. Och Åland ligger närmast Sverige och även Stockholm.

Det är skillnad på en kollektiv-historisk finsk enhet som Tornedalen, och individuella finska invandrare till Mellansveriges skogstrakter. De senare kunde väl förväntas assimileras in i Sverige, sitt nya hemland. I varje fall nästa generation.

Du nämner inte och det med rätta Kallalit Nuunat, Grönland. De tillhör Nordamerika och bör lämpligen samarbeta med den nya inuitprovinsen i norra Kanada (Nunavut?).

I det nordiska scenariet ser jag Natos död och ersättning med ett europeiskt försvarsförbund, så Norden inte splittras i den frågan mer.

Om medborgarskap ska betyda något måste man självklart kunna språket. Lite krav får man allt ställa på nya medborgare. Lite vilja att vara en del av sitt nya hemland.

Du har förstås rätt om baltnationalismens mörkare tidiga sida. Den får heller inte förglömmas. Och bör göras upp med, vilket inte skett än. Inte minst vad gäller antisemitismen.

De flesta ryssar flyttade väl in i Baltikum under den rysksovjetiska ockupationen. Det är skillnad på dem och eventuellt ursprungliga. På samma sätt som det är skillnad på finsk-tornedalingar och invandrade arbetskraftsfinnar från 60-talet.

Intressant med den estniska nationalismens vänsterbakgrund. Påminner om den norska vänsternationalismen vid samma tid. Och precis, kamp mot förtryck kan ta sig nationalistiska uttryck, vilket kan uttrycka ett slags klasskamp.

Jiddisch är absolut inte ett levande språk, men det är erkänt som ett egen minoritetsspråk – skilt från tyskan – här i Sverige. Märkligt eftersom det inte kan vara mer än en handfull människor som talar det.