Boknytt
Djuren och människan
Lars Johan Erkell (Red.)
Studentlitteratur
Biologi och samhälle
Detta är en ovanligt lyckad och läsvärd bok, med en ovanligt misslyckad och intetsägande titel. Undertiteln är bättre: ”Om den moderna biologin och dess världsbild”. Grundtemat är vetenskap/biologi/evolution/”darwinism” och dess ofta konfliktiva förhållande till samhälle, kultur, filosofi, religion, politiska ideologier, feminism, samt synen på människans ”själsliv”, beteende, samarbete och moral.
Till mycket stor del beror motsättningarna mellan naturvetare och samhällsvetare, humanister och andra på långvarig okunnighet och sega missförstånd bland de icke naturvetenskapligt bildade. Liksom på önsketänkande eller svartmålning vad gäller bilden av människan. De sex författarna (varav fyra professorer) ser därför ibland sitt upplysningsarbete för att ”skingra missförstånd och fylla kunskapsluckor” som ett ”hopplöst…frustrationsprojekt” inför motståndarsidans bristande ”vilja till en dialog”.
Ta de religiösa som beskyller evolutionsteorin för ateism. Men vetenskapen sysslar bara med den objektiva konstaterbara och bevisbara verkligheten (materia och strålning). Och den räcker för att förklara den blinda, mekaniska och planlösa evolutionen av allt från urceller till mänskliga handlingar. Men denna materialistiska vetenskapssyn motsäger inte att det skulle kunna finnas även en andlig verklighet och en yttersta mening med livet. Många naturvetare tror på Gud, men i sitt vetenskapliga arbete är de neutrala i frågan.
Ta anklagelserna om genetisk determinism (ingen fri vilja). Men enligt naturvetenskapen kompletterar biologi och kultur varandra. Genetisk determinism – liksom social determinism – är därför ”en ohållbar ståndpunkt”. Och evolutionsteorin säger ”inte…något alls om hur vi skall inrätta vårt samhälle.”
De falska pseudovetenskaperna socialdarwinism och eugenetik bygger på den ovetenskapliga genetiska determinismen. Dessa idéer kan kopplas till rasism, fascism och tron på ett brutalt elitistiskt klassamhälle, där den starke överlever på den svages bekostnad enligt den våldsamma, hänsynslösa och amoraliska djungelns lag man antar råder i naturen – och därmed bör råda i samhället (det senare ett feltänk kallat det
naturalistiska misstaget).
Dessa tankar existerade delvis före Darwin, och redan denne tog avstånd från socialdarwinismen. Tvärtom menade Darwin at människans sociala ”instinktiva medkänsla” driver oss att hjälpa ”de svaga och de hjälplösa”. Darwin pratade aldrig om ”den starkes överlevnad” utan om ”den mest lämpliges överlevnad” (detta sistnämnda uttryck, ”the survival of the fittest”, kommer från Herbert Spencer).
Evolutionsbiologin ger inget stöd för att förneka människors lika värde – som rasism baserad på hudfärg eller annat. Tvärtom kan man argumentera för slutsatsen att ”raser” inte ens existerar eftersom det är större genetisk variation inom än mellan folkgrupper.
Självklart är människor och andra djur själviska i betydelsen att de tar ansvar för sig själva och sin överlevnad (vem ska annars göra det?). Men evolutionsteorin ger inget stöd för tanken at vi människor enbart är onda, giriga och individualistiska fullblodsegoister.
Tvärtom är vi av naturen även sociala gruppsamarbetande djur präglade av ömsesidig reciprocitet (tjänster och gentjänster) och inte sällan osjälvisk altruism (speciellt gentemot släktingar – de facto eller fiktiva).
I själva verket har etik och moral ursprungligen vuxit fram evolutionärt ”i syfte att” (citationstecken eftersom det skett i tanklösa processer) underlätta för individernas samhällsliv. Två citat ur boken:
”Vi blir arga på lurendrejare och känner en inre tillfredsställelse efter att ha hjälpt en annan människa”.
”De flesta biologer skulle nog därför hålla med Darwin om att vårt moraliska sinne är en följd av selektion”.
Alltså av naturligt urval, av evolution. Det är långt från den borgerliga och folkliga tanken att människan är självisk av naturen (mitt tillägg som recensent). Ta så anklagelserna att biologin på något sätt skulle urskuldra manschauvinism, patriarkal makt och manligt våld. Men forskarna påvisar bara att det finns psykiska, hjärn- och beteendeskillnader mellan könen. Det finns genetiskt (könskromosomer), gonad (könsorganen) och fenotypiskt (kroppens strukturer) kön – kallat ”däggdjurens tre kön” i boken. Det fenotypiska könet är i sin tur uppdelat i morfologiskt, hjärn- och beteendekön.
Men beteendeskillnaderna mellan individerna kan (i väst) variera än mer än könsskillnaderna. Och bland biologer, beteendeekologer och evolutionspsykologer finns inget stöd för tanken att ett kön skulle vara ”bättre” än det andra. Man påpekar dessutom i boken att i vår art ”mer våldsbenägna hannar förtrycker honor på många sätt”.
Boken presenterar många fler saker som sex och homosex bland djur, självorganisering, biologiska nätverk, gruppselektion, emergens, arv- miljö-komplementaritet, honcentrerade och egalitära bonobos (dvärgschimpanser) etcetera.
I ett resonemang om evolutionen av moral (som utvecklades för medlemmarna i små kringströvande savanngrupper av jägar-samlar-människor) ger oss också boken hopp om att våra moraliska känslor skulle kunna användas i socialt allt vidare kretsar:
”Kanske ger oss detta en möjlighet att utöka vår moraliska sfär från våra närmaste medmänniskor till hela mänskligheten. Och kanske till och med till andra kännande varelser och ekologiska system”.
Hur förhåller sig då biologi till samhälle, som jag ser som den grundmotsättning boken behandlar. Så här ser man i boken på saken: ”Som människor har vi förmågan att reflektera över våra handlingar. Vi har därför också möjlighet att genom våra handlingar påverka vilket samhälle vi vill ha. Biologin kan hjälpa oss att förstå oss själva, men den tar inte ansvar för vår framtid”.
# Bokens författare är Lars Johan Erkell, universitetslektor och docent, Malte Andersson, evolutionsbiolog, Jörgen Johnsson, beteendeekolog, Charlotta Kvarnemo, evolutionär beteendeekolog, Urban Olsson, docent, Bengt Silverin, populationsendoktrinolog och professor, Tobias Uller, fil.dr. och forskare i evolutionär ekologi. De fem första vid zoologiska institutionen vid Göteborgs universitet, den sjätte på motsvarande institut vid Oxfords universitet.
Intressant?
I media: Tentakel, NM, VOF, GUJ, Newsdesk, Evolutionsteori,
Läs även andra bloggares åsikter om Djuren och människan, Lars Johan Erkell, Darwin, Evolution, Biologi, Malte Andersson, Jörgen Johnsson, Charlotta Kvarnemo, Urban Olsson, Bengt Silverin, Tobias Uller, Samhälle, Sex, Homosex, Människa, Bonobo, Altruism, Eugenetik, Socialdarwinism, Genetik, Naturvetare, Samhällsvetare, Kultur, Böcker, Vetenskap, Forskning, Samhälle, Politik
Låter som en bok jag måste läsa. Jag har ju en gång sysslat just med det här området. Roligt, om de säger det du hävdar här, att biologer går ut och talar om detta och tar avstånd från biologisk determinism och ren biologism.
Sedan har jag bara en invändning: Det är inte bara humanister och samhällsvetare som kan för lite om biologi, motsatsen gäller också. Många biologer kan och har kunnat för lite av det som humaniora och samhällsvetare kunnat kartlägga.
Vad jag fattar är det tveksamt om det någonsin funnits någon forskare som trott på biologisk determinism. Ur vår (och några djurs) biologi har det vuxit fram kultur som ytterligare ett överlevnadsvapen (ett kollektivt verktyg i detta fall eftersom kultur är ett sätt att leva tillsammans).
Sedan dess sker både biologisk och kulturell evolution. Fördelen med den senare är att den kan ske snabbt, inom generationer och mellan generationer. Det kan alltså hjälpa oss att anpassa oss till förändrade miljöbetingelser otroligt mycket snabbare än biologin.
Biologi och kultur är ingen motsättning. De kompletterar varandra. De är båda ”naturliga” eftersom de båda är en del av vår natur. Ja, kultur är en del av vår biologi. En kollektiv förlängd fenotyp skulle man kunna säga.
”Biologism” som någon slags ideologi går ju emot hela det vetenskapliga sättet att tänka. Det är ju samma som det naturalistiska misstaget att det som ÄR i naturen också BÖR vara i kulturen.
Som om allt ”naturligt” vore bra, som om naturen vore bra, som om allt i naturen vore bra: polio, hiv-aids, äggläggning inne i andra djur, blindtarmen, våra dåliga ryggar, fåglar som svälter ihjäl under vintern. parasiter som borrar sig in i barns ögon och gör dem blinda.
Naturen är inte bra, inget föredöme. Den bara är. Och jag tvivlar även på att det funnits någon ”biologist” i forskarvärlden. Det är ett orättvist skällsord från de samhällsvetare, feminister och socialister som känt sig hotade av vetenskapens forskningsresultat.
Inte ens Richard Dawkins, som blev så utskälld för titeln på sin berömda bok ”Den själviska genen” var ”biologist”. Han sa att speciellt människan kunde resa sig ovanför sina medfödda, genetiska, naturliga, biologiska, evolutionära beteendetendenser och själva forma sina samhällen. Även gå emot vissa tendenser.
En sådan beteendetendens är exempelvis kvinnans större vårdande ”instinkt” (drift). Men det är bara att gå ut på stan och se alla dessa män som ensamma eller två och två drar sina tuffa barnvagnar för att inse att man kan dela på vårdnaden av barn BARA MAN VILL (individuellt och som samhälle).
En annan beteendetendens är männens samhällsdominans & större dragning till makt. Men nästan överallt i världen ökar kvinnornas representation i parlamenten, i Rwanda är de visst 56 procent. Och det blir allt vanligare med kvinnliga presidenter. Se Chile och Argentina, och efter Lula i Brasilien kommer en kvinna.
Man kan ju också använda kunskaperna om könens delvis olika egenskaper (individ-skillnader är större, i alla fall i väst) på olika sätt. Jag menar att man ska använda det faktum att kvinnor är mer fredliga och sociala och jämlika än män genom att via lagstiftning ge dem 50 procent i alla beslutande församlingar.
Genom att på detta sätt GÅ EMOT naturliga beteendetendenser kan man bygga ett bättre samhälle, en bättre värld. Kvinnan är, anser jag, en enorm resurs för en fredligare värld. För demokrati, välfärd, rättvisa och socialism.
PS Jo, motsatsen gäller också, att naturvetare inte kan samhällsvetenskap. Jag har märkt att det finns de som inte vet vad social konstruktion är.
Men många samhällsvetare är totalt okunniga om naturvetenskap, medan motsatsen är ovanlig. Det ingår på ett helt annat sätt i allmänbildningen att känna till samhällsvetenskap, än att känna till naturvetenskap.
I människan som varelse sammanstrålar naturvetenskap och samhällsvetenskap. Därför måste denna konstlade uppdelning bort, Den hindrar den allsidiga utforskningen av människans natur, väsen och ”själsliv”. Psykologi måste bli evolutionspsykologi, sociologi måste bli evolutionssociologi.
Själv är jag oerhört fascinerad av ”DEN EGALITÄRA REVOLUTIONEN” under vår jägar-samlartid, vårt demokratiska jämlikhetsuppror. Där ser man klassamhälle och folkmakt i strid. Höger och vänster. Hela vårt politiska spektrum har sina rötter där som jag fattar det.
Men så tänker förstås inte naturvetare. Det är ett exempel på att naturvetenskap och samhällsvetenskap måste tvärvetenskapligt samarbeta och integreras. Lära av varandra. Komplettera varandra. Båda bidra med sina bitar för ett bättre resultat, för en bättre förståelse av människan och hennes samhälle. Så där har du helt rätt!
Precis Hans; det fåtal rena ’biologister’ man kunnat hitta har väl om något varit journalister och andra icke-biologer…
Personligen är jag medicinare och arbetar med just interaktioner mellan könshormoner och serotoninsystemet, och tja… såklart att folk kan bli bättre på att förstå fält som anknyter, men många av de jag arbetar med är neurovetenskapligt intresserade psykologer, men jag skulle nog säga att beredvilligheten att ta till sig andra fält är litet större bland naturvetare, och kanske framförallt att den här uppdelningen i naturvetenskap/samhällsvetenskap är mycket mindre tydlig. Det är ju alls inte ovanligt att man har en kandidat i vetenskapshistoria, i psykologi, i genus eller någonting annat. Själv har jag ett par år ryska men det är däremot rätt sällan jag stöter på sociologer som har en kandidat i biologi eller liknande… det är givetvis en personlig reflektion.
Och vad just vi gör är ju att förklara, från de evolutionära mekanismerna till de mest intima cellbiologiska varför vi har könsskillnader i beteende. Och en del av dessa kan ju vara rätt kontroversiella och ha politisk bäring, som exempelvis det faktum att det verkar vara som så att testosteron (bl.a.) hos oss styr statusbeteende, att män som grupp uppvisar mer statusbeteende och att tillförsel av testosteron till kvinnor och män accentuerar de här beteendena. Det hela kan ju i viss mån förklara sådant som varför kvinnor i mindre mån söker avancemang inom ex.vis akademika, givetvis tillsammans med strukturell diskriminering, med mera. Men saken är ju den att vi till och med i världens mest jämställda land ser att sådant som yrkesval, önskan att avancera, incidens och prevalens av en mängd psykiska sjukdomar, personlighetsdrag med mera skiljer sig mellan könen, ibland dramatiskt. Vad gäller de två senaste vet vi från tvillingstudier med mera att den ärftliga komponenten ofta är stor, inte sällan över 50%; att tillsammans med insikter ur beteendeekologin men att ur den mängd olika discipliner som sysslar med det hela faktiskt postulera att vi nog aldrig kommer se en 50/50-fördelning och att påpeka det faktum att vi inte är biologiskt lika är ju fortfarande rätt kontroversiellt i en del kretsar; det känns litet besynnerligt ibland, särskilt när de som blir arga inte kan fältet.
En rolig artikel om det där med statusbeteende (vilket bl.a. innebär en ökad tendens att stärka rättvist och straffa orättvist beteende, vilket generellt är vanligare i män, i vart fall i psykologiska tester), ur Nature (gubevars!)
http://www.nature.com/nature/journal/v463/n7279/full/nature08711.html
Jakob: Det där med testosteron är ju också en märklig historia. För enligt tester så verkar det ju som om testosteron minskar aggressiviteten (läst i Forskning och Framsteg).
Jag håller nog inte med om att biologer i allmänhet är så kunniga inom humaniora och samhällsvetenskaperna.
Men visst, de läser säkert tidningar. 🙂
Mänskligt beteende är en invecklad historia, som är under utforskning. Vad jag förstått finns det inga ENKLA samband mellan testosteron och aggressivitet. Det fins fler mekanismer inblandade. Jakob kan kanske reda ut det aktuella forskningsläget?
Hur samhällskunniga biologer är kan man förstås diskutera. Men omvänt är okunnigheten större. Från samhällsvetare finns också en slags revirstrid mot ”biologisk imperialism”, som man uppfattar tränger in och gör anspråk på att förklara saker som samhällsvetare sysslar med.
Bort sånt. Fram för tvärvetenskapligt samarbete, komplementaritet, och ömsesidig respekt. Det är den gamla kristna kropp-själ-uppdelningen som ännu ligger i botten när studiet av människan delas upp i samhällsvetenskap och naturvetenskap. Människan är en och bör studeras som sådan.
Detta med att forskning kan få politiska konsekvenser, som Jakob tar upp: Det är ju inte så att forskningsresultat tvingar fram politiska beslut. Det vore ju naturdyrkan, att låta naturen styra. Alltså det naturalistiska misstaget: Att mena att det som ÄR i naturen, BÖR vara i kulturen.
Så är det förstås inte. Vi beslutar själva hur vi vill ha det i samhället. Vad forskningen däremot kan bidra med är att visa på vad som är lätt respektive svårt att genomföra politiskt, men hänsyn tagen till vår mänskliga och könsliga natur.
Som Jakob skriver kan det vara ett hinder för jämställdhet att kvinnor är mindre karriärsugna än män (mindre statussökande). Men det är ju inget vi behöver acceptera.
Tvärtom kan vi ur forskningen dra politiska slutsatser vad gäller HUR vi ska uppnå jämställdhet. Det räcker inte att avskaffa diskriminering och motverka könsroller i undervisningen. Kvar kommer ändå vara att män vill socialt uppåt mer än kvinnor.
Därför menar jag att vi bör tillgripa 50-50-kvotering. I första hand i alla politiska beslutande församlingar. Senare inom offentlig sektor. Och inom det privata näringslivet. Se den aktuella diskussionen om kvinnlig representation i företagens styrelser.
Så. Forskning påverkar politik, ja. Men den ska inte styra politik. Den ska hjälpa politik genom att peka ut svårigheter och möjligheter. Forskningen är politikens hjälpreda ‚Äì ett användbart verktyg i kampen före ett bättre samhälle.
Vad jag fattar av artikeln Jakob hänvisar till ifrågasätter man kopplingen testosteron-aggressivitet, ”arguing that testosterone is primarily involved in status-related behaviours in challenging social interactions”.
Intresserad av biologi och samhälle, ett explosivt växande fält? Läs min och Åke Dauns bok ”Snällare än du tror ‚Äì Människan social av naturen”, Ny Doxa 2009.
Är alltså alla överens om att det finns biologiska beteendeskillnader mellan män och kvinnor?