Som jag skrivit tidigare så är det så att när överåklagare Björn Eriksson får ett fall där poliser är misstänkta för brott så är själv vitsen med att ge det till herr Eriksson att fallet ska läggas ner. Han tillgriper vilka metoder som helst, från lögner till att inte godkänna experters uppgifter. Av 478 fall som hamnat hos honom har bara ett enda lett till åtal. Det är extremt få och det är knappast så att folk i den extrema utsträckningen felanmäler just poliser. Oftast inleder han inte ens en förundersökning:
Det är väldigt sällan anmälningar mot poliser leder till åtal. Runt en procent av polismålen leder till åtal eller strafföreläggande. Men Björn Ericson lagför ännu färre än andra polisåklagare i snitt.
Själv förklarar han statistiken med att han som chef har hand om större och mer komplicerade ärenden som är svåra att leda i bevis.
– Till mig bärs in ärenden som det är något speciellt eller konstigt med. De som går till utredning går normalt ut till våra åklagare och så tar jag enstaka större ärenden.
Fast du har haft en del snatteriärenden också. Det är inte bara stora grejer?
– Nej, snatteriärenden tror jag inte jag haft. Det kommer jag inte ihåg.
Men genomgången av Björn Ericsons beslut visar att det inte bara är större utredningar han haft hand om. Det finns bland annat just snatteri med på listan över misstankar mot de poliser, åklagare och domare som Björn Ericson har lett och lagt ner.
Eftersom han i mer än två tredjedelar av fallen inte ens inleder förundersökning tyder det på att det oftast inte är så komplicerade fall.
Det som Eriksson sysslar med är i mina ögon också en slags korruption, inte samma slags korruption som härvan i Göteborg, men ändå en röta i samhällskroppen. En röta som kan botas me en helt fristående organsiation för att utreda polisers brott på samma sätt som i Norge eller Storbritannien.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Överåklagare, Riksenheten för polismål, Bjärn Eriksson, Björn Ericsson, Björn Ericson, Polisen, Brott, Rättsväsen, Samhälle, Politik
Relaterat:
