Per Hellzén var den drivande kraften bakom bildandet av Wifsta Skeppsvarfs Bolag 1798. Bolaget utgjordes av 100 lotter till ett nominellt belopp av 200 riksdaler. De flesta av de 36 bolagsägarna var Härnösandsbor, liksom Per Hellzén själv. Hellzén ägde även andra sågar som exempelvis Sillre såg.
År 1803 kom den första fartygsförsäljningen till stånd. För en summa av 8 500 riksdaler levererades, till C A Garbergs änka och söner i Gävle, ett på varvet upptimrat skepp. År 1808 upprättade bolaget en affärsförbindelse med svenska staten om att bygga tre ”kanonslupar”.
Varvets första ångsåg, och den tredje i distriktet, stod klar våren 1852, belägen på Tufholmen. När sågen, den 30 maj 1858, brann ner till grunden bestämdes att en ny såg skulle anläggas på den större Bölesholmen, som genom utfyllning hade förenats med Tufholmen.
Sågen på Bölesholmen kom i bruk 1859 och var, när den byggdes, den största på orten. 1895 köptes Heffner & Co upp av Wifstavarf AB och 1896 integrerades det köpta företagets verksamhet i moderbolagets.
Familjen Wallenberg kom på ett tidigt stadium att få inflytande i den svenska skogsindustrin. Det första företag man fick inflytande i var det företaget Kopparbergs & Hofors Sågverks AB. Huvudägare i företaget var Stora Kopparbergs Bergslags AB, familjen Petres järnbruk Hofors och familjen Nisser. Företaget byggde ett ångsågverk vid Näs nära Falun. 1879 gick Hofors järnbruk i konkurs och familjen Nisser blev från 1889 majoritetsägare i Kopparbergs & Hofors Sågverks AB. Samtidigt överfördes Wallenbergägda Storviks sulfitfabrik till företaget.
Vid konkursen för Hofors bruk år 1879 så övertogs ägandet av bruket (som senare såldes till SKF) av familjen Petres största långivare, familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank. För att utnyttja brukets skogstillgångar lät K.A. Wallenberg år 1888 anlägga Storviks Sulfitfabrik som blev ett framgånsgrikt företag. Året efter överläts den nya sulfitfabriken på Kopparbergs & Hofors Sågverks AB.
1906 sålde Härnösands-familjerna Wannberg och Weinberg majoritetsposten i Wifstavarfs AB, med ett sågverk utanför Sundsvall, till ett konsortium med bestående av riskkapitalisterna William Olsson, Knut Tillberg och Allan Abenius. William Olsson var en specialist på att köpa och stycka äldre sågverks- och bruksföretag. Stockholms Enskilda Bank var konsortiets långivare och blev snart även huvudägare. Företaget omvandlades snabbt till Sveriges största massaproducent genom bgganet av en sulfatfabrik 1907-08 och en sulfitfabrik 1910-12. Samtidigt köpte Wallenbergs också aktiemajoriteten i Kopparberg-Hofors Sågverks AB från familjen Nisser. Från 1912 var bägge företagen börsnoterade, dock med Wallenbergs som dominerande ägare.
1908 diskuterades ett samgående mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB, Kopparberg & Hofors samt Korsnäs AB. Disponenten för Bergslaget, Erik Johan Ljungberg avböjde dock trots att företagets bankförbindelse Handelsbanken och dess direktör Louis Fraenckel tryckte på för att få en fusion till stånd mellan de tre företagen. Ingen sammanslagning genomfördes följaktligen.
Wallenbergs hade också, redan 1892, övertagit D.O. Franckes konkursade mölndalsföretag Korndals AB som man rekonstruerade som AB Papyrus och man var sen 1883 delägare i Billeruds AB.
Som chef till Wifstavarf rekryterades, i samband med de stora investeringarna som startade 1907, K.W. Sundblad som chef. Med sig hade han sin son Gunnar Sundblad som fungerade som assistent vid byggandet av sulfatfabriken som nästan färdig civilingenjör. Gunnar Sundblad var en kort period chef för Kalix sulfatfabrik och blev senare engagerad i Iggesund. En son till Gunnar, Lars G. Sundblad, blev chef där och en annan, Erik Sundblad, blev chef för Stora Kopparberg.
1916, efter att E.J. Ljungberg dött 1915, köpte Wallenbergs en kontrollpost i Stora Kopparbergs Bergslags AB och Handelsbanken förlorade bolaget som kund.
1966 såldes Wifstavarfs AB till Svenska Cellulosa AB (SCA). 1964 hade företaget 2 100 anställda. Finpappersbruk anlades år 1982 och 1999 såldes anläggningen till Modo Paper för att år 2000 tas över av det finska företaget Metsä-Serla, som idag heter M-Real. Wifstavarf hade 300 anställda år 2002. 2007 lades bruket ner.
Stora Kopparbergs Bergslags AB köpte år 1961 AB Stjernfors-Ställdalen, 1966 Grycksbo Pappersbruks AB, 1975 Bergvik & Ala AB, 1987 Papyrus AB och 1988 Swedisk Match för att tio år senare fusionera med finsk Enso till Stora Enso. 1977 köptes Kopparfors (innan 1937 Kopparberg & Hofors) av Papyrus (inklusive Hylte Bruks AB med flera sydsvenska pappersbruk och företag). Familjen Wallenberg har fortfarande ett starkt ägarintresse i bolaget som numera alltså heter Stora Enso.
Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Wallenberg, Wifstavarf, Per Hellzén, C.A. Garberg, Varv, Sågverk, Storvik, Kopparberg & Hofors, Kopparfors, D.O. Francke, Korndal, Papyrus, Stora Kopparberg, Stora Enso, Stora Kopparbergs Bergslags AB, William Olsson, Knut Tillberg, Allan Abenius, Billerud, Sundblad, Sundsvall, Härnösand, Ekonomi, Historia, Samhälle
Technorati Tags: Wallenberg, Wifstavarf, Per Hellzén, C.A. Garberg, Varv, Sågverk, Storvik, Kopparberg & Hofors, Kopparfors, D.O. Francke, Korndal, Papyrus, Stora Kopparberg, Stora Enso, Stora Kopparbergs Bergslags AB, William
Olsson, Knut Tillberg, Allan Abenius, Billerud, Sundblad, Sundsvall, Härnösand, Ekonomi, Historia
4 svar på “Wallenbergs och den svenska skogsindustrin – Wifstavarf, Kopparfors …”
Kommentarer är stängda.