Boknytt
Slaget om Norge 1940
Francois Kersaudy
Fischer & Co
Norsk flopp
När jag går mina rundor i bokhandlarna för att se vilka böcker jag vill beställa för recension, har jag med åren märkt hur hyllorna med samhällslitteratur fått en alltmer undanskymd placering. En av de genrer som ersatt de politiska böckerna är feta populärvetenskapliga militärhistoriska verk om krig. Ett växande makabert intresse, även vad gäller teve och film.
Jämför man å andra sidan med hur mycket trams och flams vuxna människor sysslar med nuförtiden istället för att rädda välfärden och planeten, så får man vara tacksam att folk läser sådant som faktiskt handlar om samhället, historien och verkliga människoöden. Som denna bok om striderna i Norge 1940.
Den är välskriven och avslöjande. Det som slår en är hur den norska och allierade sidan (som skildras mest) och deras stridsinsats präglas av kaos, ineffektivitet, förvirring, inkompetens, usel samordning, civila offer, misstänksamhet, dålig kommunikation, språkförbistring, bristande geografiska kunskaper, samt ömsesidigt lurpassande.
Som åttondels norrman och skandinavist gör det mig ont att läsa om avsaknaden av solidaritet mellan de nordiska brödrafolken. Nationell egoism sattes hela tiden före samhörigheten med den nordiska familjen (värst var förstås Sverige som lät andra utkämpa världskriget mellan demokrati och fascism).
Förlusten av Norge var en flopp av stora mått. Det enda bestående som kom ut av den var att Churchill blev premiärminister i Storbritannien, vilket uppenbart hade viss påverkan på det påföljande krigsförloppet.
Intressant?
I media: Marxistarkiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Slaget om Norge 1940, Francois Kersaudy, Andra världskriget, Storbritannien, Norge, Böcker, Kultur, Krig, Samhälle, Politik
Själv blir jag mest förbannad på de där böckerna för att kriget beskrivs så sterilt. Inga skrikande soldater med armen borta. Inga stackars människospillror med stirrande blick som inte längre kan fungera i samhället. Inga gråtande fruar och mammor.
Ju fler som håller sig borta från krigsromantiken, desto bättre. Vi ska vara mycket glada över att Sverige höll sig borta.
Och som av en slump hittade jag precis en artikel av John Pilger om det här:
”Staring at the vast military history section in the airport shop, I had a choice: the derring-do of psychopaths or scholarly tomes with their illicit devotion to the cult of organised killing. There was nothing I recognised from reporting war. Nothing on the spectacle of children‚Äôs limbs hanging in trees and nothing on the burden of shit in your trousers. War is a good read. War is fun. More war please.”
http://www.informationclearinghouse.info/article25392.htm
Som jag säger, läsa om krig är makabert, men handlar ändå om verkligheten i dessa verklighetsflyktens tider.
En global drabbning stod mellan demokrati och fascism. Att inte ta ställning, i internationalistisk anda, för detta för mänsklighetens öde avgörande slag var,anser jag, den värsta formen av feg, egoistisk nationalism.
Nej, den värsta formen av feg, egoistisk nationalism är de som skickar iväg andra, unga människor i krig och själva sitter hemma och hejar på.
Det var bra att Sverige höll sig utanför kriget. Det underlättade Europas återhämtning efteråt och det gjorde att det fanns ett ställe dit flyktingar kunde ta sig. vilket 10 000-tals gjorde. Norrmän, tyskar, ester, judar, svenskar, letter, litauer osv. Had Sverige också varit ockuperat av tyskarna hade det norska motståndet haft det svårare, fler judar hade dödats, fler tyskar och balter massakrerats. Ingen föräldralösa ller fattiga barn hade kunnat växa upp i det oskadade Sverige istället för i de förstörda Österrrike och Tyskland etc. Så det var ur många aspekter bra att Sverige höll sig borta från andra världskriget.
”Nationell egoism sattes hela tiden före samhörigheten med den nordiska familjen (värst var förstås Sverige som lät andra utkämpa världskriget mellan demokrati och fascism).”
Så du menar att Sverige skulle gett sig in i andra världskriget?
Det svenska försvaret var vid krigsutbrottet, om man får tro på historikerna, i ett ganska miserabelt skick. Visserligen skedde förbättringar under krigets gång (t.ex. tredubblades flygvapnet). Hade vi gett oss in i kriget 1940 är det mycket som talar för att det hela blivit en katastrof.
Istället hanterades nog ändå situationen på ett bra sätt. Genom samlingsregeringen lades allt fokus på att hålla Sverige utanför kriget vilket också lyckades.
Självklart skulle Sverige ha tagit sitt internationalistiska ansvar och deltagit på demokratins sida i den världsvida kampen mot fascism. Börjat med att spränga gruvorna i Norrbotten. Istället satt vi fegt och nationalegoistiskt och tjänade pengar på järnmalm till nazisterna, medan våra nordiska brödrafolk förblödde. Ett skamlöst svek dessa med rätta ännu känner sig förbittrade över.
Jag är för en progressiv positiv folklig nationalism. Men det finns gränser. Vi bör också vara internationalister. Internationell solidaritet under andra världskriget var att sida vid sida med andra nationer gemensamt bära den nödvändiga bördan att tillsammans besegra det globala hotet från en fascistisk världsseger.
Jag är kombinerad nationalist-internationalist. Men under det stora anti-fascistiska försvarskriget anser jag att man inför det enorma ödesmättade hot världen stod inför skulle ha prioriterat den internationalistiska solidariteten framför den själviska nationella. Sveriges uppträdande var skamligt.
Anser jag.
Hans, min fråga måste då bli om vi även, inte endast genom frivilliga utan som nation, i demokratins namn skulle ställt upp till Finlands försvar när man överfölls av Sovjet 1939?
Sovjet var ju för övrigt i pakt med Tyskland vid denna tidpunkt. Det som sedan hände efter att Tyskland brutit med Sovjet var att Finland de facto hamnade på Tysklands sida när man gick in i fortsättningskriget mot Sovjet. Man ska visserligen inte spekulera men i händelse av att Sverige gått in i kriget mot Sovjet 1939 hade vi mycket väl kunnat hamna på Tyskland sida i ett senare skede.
Krig är alltid en absolut sista utväg och att ge sig in i det endast av ”idealiska skäl” men under försvarsmässigt bristfälliga förhållanden är, som jag ser det, rent dumdristigt. Jag fortsätter att tro att det var mycket bra att vårt land höll sig utanför andra världskriget.
Pragmatikern: Självklart var det bra att Sverige höll sig utanför.
Ja, och där har vi väl problemet med att läsa de sterila krigsböckerna. Det finns faktiskt folk som tror att krig kan vara bra och något värt att delta i.
Hans N: Du anser alltså att ett par 100 000 människor till skulle blivit dödade, Europa ännu mer förstört. Bara för att Sverige skulle ge sig in i kriget utan någon som helst möjlighet att påverka nånting för nån jävla nationalisms skull? . Det är helt oerhört vilket förakt för människoliv, icke-förståelse för ett krigs förråande verkan och förakt för svenska kommunister (Som hade blivit dödade i princip hela gängen med hjälp av de dödslistor som redan var iordninggjorda. Ingen msuggling av vapen till motstådnsrörelsen i Norge hade varit möljig (Min farfars bror ska ha varit inblandad i sånt, han var gift med en norska). Ingen vila för motstådnet genom att ta sig över till Sverige hade varit möjlig osv. Du romantiserar skit. Ingen, ingen ska frivilligt delat i krig. Det är inte bra eller nyttigt för nån. Och det enda som ett svnska deltagand ahde resulterat i hade varit fler döda, ett land till ockuperat och lemlästat av nazisterna. De svenska och danska judarna också skickade till Auschwitz osv. Det hade varit mycket sämre än som det nu blev när Sverige höll sig utanför kriget.
Hans! En fundering om Norge. I demokratisk ordning hade norrmännen rustat ned ännu mer än vad Sverige hade gjort under -20-talet. Om man då fick stryk av ett land som (genom att bryta mot allsköns fredsfördrag) faktiskt rustat upp rejält, kan väl inte det ses som förvånande. När norrmän (själv en sextondel + en svåger) kritiserar svenskar för flathet under kriget missar man ofta att norska politiker, i om möjligt ännu större utsträckning än svenska, satsat på nedrustning, NF, Royal Navy och socialpolitik-framför-försvar. I sådana lägen måste man göra precis allt rätt för att ha en chans. Och i krig gör ingendera sidan någonsin precis allt rätt.
Elementär marxism: Det finns progressiva nödvändiga krig. Som det antifascistiska försvarskriget. Som befrielsekrigen i Vietnam, Laos, Kambodja, Angola, Mocambique, Guinea-Bissau, Algeriet, Kuba, Zfimbabwe. Som de nationella motståndsrörelsernas kamp mot nazismen i Europa. Som Kinas kamp mot den japanska fascismen. Etecetera.
Detta är ju generande självklarheter för en socialist. Vilket självklart inte är romantiserande. Krig är alltid alltid en vidrig historia. Ja, våld över huvud taget. Därför bör självklart en fredlig lösning sökas före både våldsam revolution och krig. Men ibland finns inte de alternativen. Det har inget med romantik att göra.
Finland har jag inte tänkt igenom, kanske. Men andra världskriget handlade ju om något mycket större. Kampen om världens framtid: Demokrati eller Fascism. Då fanns bara en rättfärdig paroll för världens länder:
En för alla, alla för en!
Vadå för nån jävla nationalism? Tvärtom skriver jag ju tydligt att det handlar om en plikt till internationalism!
De om inte dog i Sverige dog istället ute i ett Europa minus Sverige. Och svenska liv är inte mer värda än andra liv.
Detta är en motsättning mellan kamrater, inom folket. Det bör ha en vänlig ton (som denna blogg i allmänhet bör ha). Man bör leva som man lär. Leva sin samhällsvision.
Som jag ser socialismen blir det ett ständigt ekonomiskt och vardagligt diskuterande och beslutande. En kamratlig diskussion: tolerant, lyssnande, icke-fördömande, icke-aggressivt, icke misstänkliggörande, ödmjukt, kompromissvilligt, se de positiva sakerna i varandras inlägg istället för att jaga saker att slå ner på.
Vore det inte bra om vi kunde praktisera denna framtidssocialism i våra kamratliga diskussioner på denna blogg?
Hans N: Att Sverige inte var med i kriget inebar att det fanns nån stans att ta vägen. För judar (danska judarna räddades i stort sett helt på grund av detta), i krigte slutsekde kudne många civila tyskar från Baltikum och Polen rädda sig undan Sovjet-armén på grudn av Sverige, Udner hela kriget så klarade sig mängder med fler balter med livet i behåll än vad som annars skulle blivit fallet. Kontentan är nog att Sveriges icke-deltagande möjliggjorde färre dödade, fler överlevande och faktiskt en större möjlighet til motståndskamp i Norge såväl som Danmark.
Det kan finnas riktiga krig, självklart, men samtidigt så betdyer det inte att lal måste var med i kriget. Svenskar åkte inte till Vietnam för att kriga. Svenskar stödde befrielsen av Vietnam. Det är också ett riktigt agerande. Sverige stödde i praktiken motståndskamp i Norge (mindre til en början, mer sedan, det är bara att lsäa lite mer krigsböcke så inser man detta), Sverige stödd ei praktiken motståndskamp i Finland (mot Sovjet).
Varje gång jag hör de lyriska argumenten för att delta i massakrer, folkmord och massdödande blir jag glad över att inte tillhöra de ideologier som stödjer dem. Sverige deltog inte i något av de krig du räknar upp överst. Och det känns alldeles utmärkt. Man ska lära som man lever och deltar man inte i krig själv ska man inte kräva att andra ska ha gjort det och attackera dem för att vara egoister när de inte dödar och massakrerar människor som helst skulle vilja vara hemma med sina familjer.
Vi ska var mycket glada för att vi inte varit delaktiga i bombningarna av Hiroshima, Hamburg och Dresden, i fånglägren i F?ºnfeichen eller Majdanek (som efter kriget höll tyskar) som dödade två miljoner människor, i bombningarna av tyska trupper i Frankrike som dödade fler franska civila än tyskar.
Detta svart-vita romantiska tänkande om 2:a världskriget som ett krig mellan det goda och det onda slipper jag gärna.
Och vi ska också vara glada för att folkrätten bara erkänner en enda giltig ursäkt för krig: att man ska ha angripits.
Visserligen bryts det mycket mot detta, t.ex. i Irak och Afghanistan. Men det är bra att lagen finns. Det gör jorden till en lite mer uthärdlig plats.
Svenska frivilliga åkte till Spanien. Jag försökte komma med i den internationella brigaden i den sandinistiska FSLN-gerillan i Nicaragua, men de hade inte vapen nog åt ens de frivilliga nicaraguanerna. Så jag fick nöja mig med att vara volontär efter segern i inbördeskriget/revolutionen 1979.
Om resten av Europa ville att Sverige skulle förbli neutralt för att det skulle gynna den samlade motståndskampen, det är en sak. Men att Sverige bara åkte snålskjuts på andra länders heroiska kamp (ja det var heroiskt att besegra mänsklighetens största fiende nazismen) är inget argument för neutralitet ‚Äì det är egotrippad nationalinskränkthet.
Krig bara om man angrips? Men allianser då? Först offrade man Tjeckoslovakien åt tyskarna. skulle man sedan ha offrat Polen och sedan land efter land? Nej, tack och lov att England satte ner foten i tid och deklarerade krig mot Tyskland.
Inget är svartvitt. Men ljusgrått stod mot mycket mörkgrått i andra världskriget. Hade fascismen vunnit hade Alla Judar, Romer, Handikappade, Homosexuella, Kriminella, Kommunister, Socialister, Progressiva kristna dödats i Europa och världen. Den vita rasen hade förvandlat resten av raserna till slavfolk. Demokratin hade utrotats.
Krig och våld är hemskt, men därför nödvändigt ibland för att undvika värre saker. Pascifist-trams har jag ingen som helst respekt för. De ljuger så uppenbart för sig själva om verklighetens natur.
Sätt ner en pascifist i det nazistiska koncentrationslägret Treblinka eller i Warzawa-ghettot innan de judiska upproren började. Låt honom säga att ”våld leder bara till våld” och ”våld löser inga problem” och ”om alla vägrar våld och krig så blir det inget våld och inga krig”.
Först då drar han de fulla konsekvenserna av sin ideologi. Och förtjänar därefter ingen respekt.
Hans N: Det finns ingen som är pacifist av de som uttlat sig här vad jag kan se. Våld ska användas när det är nödvändigt, men ska också försöka undvikas så länge det går. Människor blir psykiskt skadade för livet av våld. Därför ska det undvikas om det går. Såväl på gatorna i Göteborg D(e sakdor för livet som många ungdomar fick där är exakt detsamma som krigsskador) som i andra länder.
”Hade fascismen vunnit” är meningslös retorik. Hade stalinismen inte funnits hade förmodligen alla överlevt och nazismen aldrig fått makten kan man ju också hävda. Nazisterna fick makten. De var militärt överlägsna de nordiska länderna. Det smartaste i det läget var att försöka låta bli kriget (alternativet var ju att bli ockuperade med den förintelse av delar av befolkningen som då hade skett). I det stora hela var det bra även för motståndet mot nazismen i andra länder. Det behövs friytor, fredliga zoner.
Det är därför gerillarörelser faktiskt försöker skapa befriade zoner där det inte är krig. SÅ har våra kamrater gjort på Filippinerna och vad ännu smartare är, man har föhandlat om fred i sådär 10 år och då haft vapenvila med regeringen. Vilket skapat ett område utan krig där ett fungerande alternativt civilt samhälle kunnat byggas upp. Maoisterna anklagar oss för att vara förrädare för de vill inte fredsförhandla överhuvudtaget och i alla områden där de finns är livet ett helvete för vanligt folk. För regeringstrupperna (det är ju i praktiken omöjligt för en gerilla att besegra dem militärt) bombar och härjar där. Vilket är bäst för civilbefolkningen? Vårt förhållningssätt eler maoisternas?
Hampus låter som pacsifist i sitt snack: ”Det finns faktiskt folk som tror att krig kan vara något bra”. Det kan det och det var det vad gäller kriget mot Hitler. Alternativet hade nämligen varit värre: fascistiskt världsherravälde.
Varför skulle det vara retorik? Kampen gällde demokrati eller fascism och antingen vann den ena eller den andra. Det rättfärdiga kriget gjorde att demokratin vann.
Självklart är våld sista utvägen. Självklart är då befriade områden bättre än krig. Precis som Mao agerade i Kina. Men på sikt måste ju hela landet befrias, och då måste man på något sätt agera utanför de befriade områdena. Helst fredligt förstås. Men ibland går inte det, som det inte gick i Kina.
Har ni tipsat maoisterna om att de kan följa Maos politik med befriade områden…
Nej, nu tror jag vi sagt allt i detta. Jag återkommer bara om jag ser något argument som får mig att ändra mig, annars inte.
Hans N: Maoisterna har dödslistor på oss. De försöker mörda våra kamrater var de än befinner sig. Och de har mördat kamrater som inte är inblandade i den väpnade kampen utan är fackföreningsmän eller politiker i valda församlingar i andra delar av Filippinerna. De angriper våra områden och den muslimska befrielsrörelsen områden (Denna har också fredsförhandlingar och vapenvila med regeringen, även om regeringen i deras fall brutit den flera gånger). Vår grupp och muslimerna (MILF) har samarbetsavtal kan man säga.
Men ibland går det inte utan våld. Helt riktigt. Men det måste undvikas så långt som möjligt.
Kriget mot nazismen var nödvändig. Men det hade med nödvändighet inte varit bättre om Sverige hade varit med istället för att stå utanför. Min bedömning är att det var bättre att Sverige stod utanför.
Hans, naturligtvis låter jag som pacifist. Jag är sedan 15 år tillbaka medlem i Tyresö U-lands och Fredsförening. Något jag är mycket stolt över. Det ”rättfärdiga kriget” gjorde att miljoner civila dog. Jag är glad över att jag inte behöver se mina äldre släktingar i ögonen och undra över vilka de dödade eller våldtog.
TUFF-folk lärde jag känna som volontör i Bolivia.
Men tyvärr, jag kan inte respektera pacifister, vilka av princip säger åt judarna i Treblinka att inte göra uppror utan vända andra kinden till: ”Lägg ner vapnen och gå fredligt till gaskammaren judar, för ni vet ju att våld aldrig löser några problem, det bara leder till mer våld”.
Hans N: Jag delar din skepsis mot pacifister. Men är inte överens med dig om Sverige och andra världskriget.
Hans, gör dig inte löjlig. Det finns gott om olika typer av pacifister. Ingen av dem skulle säga något sådant till judarna i Treblinka. Du målar upp nidbilder.
Du har nog rätt Hampus. Pacifismens åsiktsfraktioner är mig okända. Men i princip var judarnas val i Treblinka, samma som världens val under andra världskriget: Väpnat motstånd mot nazismen eller undergång.
”Eller undergång”?? Ragnarök med Loke och hela konkarongen då? Nej, knappast. Dags att resultatutvädera 2:a världskriget. Ingen förintelse började ske innan 1942, helt enkelt för att det krävs ett krig för att kunna starta något sådant. Att folk ville ha ett världskrig, och där räknar jag in engelsmännen, var en förutsättning för detta massmord.
Utöver detta kämpade man för att Öst-Europa inte skulle ockuperas av Hitler. Istället fick man Stalin. Och 60 miljoner döda. Bra? Knappast. De som tyckte det var bra att starta ett världskrig skapade fler problem än de löste. Vi ska vara glada över att dessa blodtörstiga individer inte fick styra i Sverige också. Churchill som bombade araber med giftgas. De amerikanska generaler som såg japaner som ”en korsning mellan orangutanger och de värsta manchuriska horor”. Vars politik mot de svarta hemma var lik den Hitler förde mot judarna på 30-talet.
”Undergång”. Nej, det var snarare beredvilligheten att döda familjefädrer, mödrar, barn och gamla som var undergången.
Det finns grader i helvetet. Alternativet till väpnad kamp, våld och krig som motstånd mot fascismen under andra världskriget skulle ha varit:
1. Fascistiskt världsherravälde, en totalitär, hierarkisk, terroristisk,
anti-humanistisk, patriarkal, rasistisk, svaghetsföraktande global
diktatur. Total tankekontroll. Ledardiktatur. Elitstyre. Makten, äran
och privilegierna samlade i den styrande överklassen. Fullständig
rättslöshet och maktlöshet för vanligt folk, som kan utsättas för
vad som helst utan att kunna protestera mot övermänniskorna
på samhällstoppen.
2. Demokratins totala död. Ingen likhet inför lagen. Inget oberoende
rättsväsen. Inget lika värde mellan människor. Gradering av olika
människors värde. Ingen pressfrihet. Ingen yttrandefrihet. Ingen
partifrihet. Inga fria val. Ingen rätt till opposition. Ingen möjlighet
att arbeta för en förändring. Ingen individualism. Ingen rätt att
själv forma sitt liv. Förkvävande likriktande kollektivism av värsta
reaktionära sort.
3. Totalt folkmord. Fullständig utrotning i hela världen av judar,
romer, mentalsjuka, handikappade, blandrasiga, kommunister,
socialister, radikalkristna, syndikalister, borgerliga demokrater,
fackföreningsaktivister, feminister, homosexuella, transpersoner,
Terror, tortyr, mord, våld, krig, koncentrationsläger, brutal
människojakt, genetisk kontroll av människor. Möjligen ingen
religionsfrihet utan införande av den egna formen av hedendom.
Total mansdiktatur med föreskrivna traditionella könsroller, med
undergivna, vårdade, hemskötande, barnskötande kvinnor.
4. Totalt klassdiktatur. Utrotning av allt vad socialism, syndikalism,
socialdemokrati, fackföreningar, lönekamp, arbetsplatsrättigheter
och liknande heter. Hierarki, ojämlikhet, orättvisor, maktskillnad,
tystnad på arbetsplatserna, militaristisk ordning på arbetet, inget
erkännande av grupprättigheter, ingen rätt till organisering eller
opposition nedifrån på jobbet. En total hierarkisk maktpyramid i
samhället där alla vet sin plats som styrande eller arbetsslavar.
Arbetarklassens utrotning som subjektivt begrepp.
5. Folken och nationernas förslavning. En arisk-germansk-vita
rasen-internationalistisk (japansk-fascistisk i öster) global ras-
diktatur. Nationernas undergång i den nazi-kosmopolitiska nya
ordningen. Inget nationellt självbestämmande, ingen positiv
nationalism bara fascistisk internationalism, där nationer möjligen
kan vara provinser styrda av quislingar. Ingen global mångkultur.
Arisk likriktning. Uppdelning av världen i de styrande ariska över-
människorna och den stora majoriteten av världen reducerade
till slavar och utsugen arbetskraft. Rikedomsöverföring från de
färgade folken till den ariska överrasen (och vidare från den till
den ariska eliten). Icke-vita förvandlade till djur, till oxar, till
mänskliga maskiner, till icke-människor.
JO. Världen stod inför samma val som judarna i Treblinka. Motstånd eller undergång. I båda fallen var kampen värd sitt pris.
Ja, där hade vi Ragnarök. Låt mig nöja mig med att säga att jag inte håller med dig i dina spekulationer om parallella framtidsuniversum.
Det behövs inga spekulationer. Nazisterna sa öppet vad de ville. Och gjorde det. Deras framtidsvärld efter segern var bara mera av samma de redan konkret hade gjort ‚Äì Global Förintelse! Simpelt men sant.
Jude 1 i Treblinka, motståndskämpen:
‚Äì Nazisterna tänker inte bara tvinga oss att slavarbeta
för dem. De tänker döda oss alla sen. Vi måste göra uppror!
Jude 2 i Treblinka, pacifisten:
‚Äì Låt mig nöja mig med att säga att jag inte håller med dig i
dina spekulationer om parallella framtidsuniversum.
Vi börja komma lite utanför ämnet här.
Anders_S
Instämmer. Diskutera pacifism är dessutom ett evighetsprojekt då tankeparadigmen är totalt okompatibla, benägenheten att ändra sig från vardera sidan noll. Från min synvinkel är pacifister onåbara i sin orealistiska romantiska idealism de vägrar släppa. Så jag lägger ner diskussionen.
Ja, från min synvinkel är krigshetsare potentiella mördare i sin orealistiska romantiska idealism, stolligt svart-vita världsbild och ruskiga fundamentalism i den tvärsäkerhet de vet hur hela världens historia skulle utvecklat sig. Så jag lägger också ned.
Men för att Hans ska förstå hur korkad hans liknelse är tar jag en lika korkad:
Icke-pacifist: Jag vill mörda dig, våldta din fru och dina döttrar och sedan skjuta ihjäl alla i hela din stad.
Pacifist: Jag vill inte döda eller våldta någon.
Tyckte du liknelsen var bra? Den var lika bra som din.
Skillnaden mellan Sverige och en del andra stater (Norge i bokens exempel) är att Sverige hade ett val.
Faktum är att Norge, Danmark, Belgien och Nederländerna ”lät andra utkämpa världskriget mellan demokrati och fascism”, dvs de valde inte sida, förrän i maj 1940, när Tyskland gjorde valet för dem.
Dessutom tvekar väl vissa historiker till vilket motiv England och Frankrike hade att förklara Tyskland krig i september 1939.
Var det för att de var rädda att Tyskland skulle ta över som Europas stormakt, att bekämpa Hitlers diktatur eller att garantera Polens frihet?