Intressant om Lars Vilks, samhället och yttrandefriheten

Lena Andersson skriver intressant i DN om yttrandefriheten, Lars Vilks, pastor Åke Green och en del annat. Det handlar om en fråga där det är lätt att låta sig förblindas av sitt eget ställningstagande. En fråga där man tenderar till att välja sida. Men för mig är det inte alltid så enkelt. Man får inte säga vad man vill och hur som helt, även om yttrandefriheten garanterar den rätten. Att säga vad man vill och hur som heslt kan skada mer än det förbättrar.

Jag menar att man ska vara försiktigt när man kritiserar en grupp som är undertryckt (muslimer i Sverige), men naturligtvis ska religionen islam och profeten Muhammed tåla och få ståut med omfattande och ibland skoningslös kritik. Men Lars Vilks sysslar inte med det senare. Han sysslar främst med provocerande för provocerandets skull, han sparkar neråt och slickat uppåt. I praktiken är det muslimerna i Sverige han ger sig på och inte religiösa herrarna och uttolkarna inom islam.  Vilks generaliserar och kommer med svepande uttalanden och ganska dålig konst (en smakfråga, jag vet). Han blir en del i en islamofobisk kampanj. Det är inte bra. Denna aspekt tycks Lena Andersson ha missat även om hon på en del andra punker för ett intressant resonemang:

Efter att Lars Vilks förra veckan med våld attackerades under sin föreläsning på Uppsala universitet liknar Peter Weiderud, ordförande för den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, Vilks vid pingstpastor Åke Green när denne för några år sedan med stöd i Bibeln kallade homosexuella för cancersvulst (www.newsmill.se). Båda har enligt Weiderud missbrukat sina friheter.

[…]

Weiderud använder ordet tryckfrihetsfundamentalism om hållningen hos de publicister som inte tar avstånd från Vilks ”galenskaper” och ”stolligheter”. Den fundamentalismen är starkare än den kristna, skriver han. Av hans och snarlika utsagor kan man urskilja två skilda ideal för samhällskontraktet. Vänskapsidealet och friktionsidealet.

Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap. Man raljerar och ironiserar inte över varandras inställningar om man vill förbli vänner. Kritik framförs varsamt. Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.

I blasfemistriderna brukar det sägas att bara för att man har rätt att säga något måste man inte säga det. Jag delar den synen i vänskap och vad gäller elakheterna mot enskilda i mobbningsmedier och på nätet. Man ska vara varsam rörande sådant människor inte kan hjälpa och som inte inkräktar på någons frihet. Man gör sig inte lustig över andras handikapp, tillkortakommanden och utseende.

Det är något helt annat än idésystem som styr människors och samhällens liv. Där måste friktionsidealet råda.

[…]

Vänskap låter trevligt och friktion obehagligt. Men det är sken. Vänskap exkluderar, vänskap är alltid potentiellt hotad. Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig. De vill ordna och rensa så att de som blir kvar inte bara ska tolerera och acceptera varandras egenheter och särdrag, utan också uppskatta och godkänna dem.

[…]

Friktionssamhället däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, alla är en smula främlingar i en oöverblickbar tillvaro. Ingen välkomnar någon annan till samhället då det i detta ligger ägaranspråk och förväntan att den välkomnade ska inordna sig i vänskapen. Där är inte lika ”varmt”, samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan åka ur samhället är också otänkbar. Skillnaden i mentalitet liknar den som råder mellan storstad och by.

Jag är inte överens med Lena Andersson om alla de beskrivningar hon gör, men finner tankegångarna intressanta. Jag misstänker att jag är en större anhängare av social kontroll än vad hon kanske är. Dessutom sätter jag solidaritet och gemensamhet före egocentrism och egoism. Men samtidigt så menar jag att ett samhälle inte kan utvecklas utan motsättning, slitningar etc. Det som Lena Andersson kallar friktion. Ett statiskt samhälle är inte så intressant.

Men strävan ska vara att minska friktionen och motsättningarna mellan grupper, inte bevara den och dessa. Klassorättvisor är den främsta orättvisan och ska belämpas såväl som könsorättvisor och orätvvisor på grund av etnicitet och sexuell läggning. På nåt sätt verkar det som om Andersson vill bevara friktionen och skillnaderna snarare än att sträva mot att ta bort motsättningarna. Vilks gör motsatsen till att minska fritktionen och motsättningarna mellan olika grupper. Han understryker och förstärker motsättningar och skillnader.

Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, 3, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Hans Norebrink

    Man bör nog tydligt skilja på vad man anser om Vijks, hans verk, hans provokationer neråt och hans motiv (= skit), och det principiella försvaret av yttrandefriheten som inte har med det förra att göra.

  • Jonas B

    I min mening ger Lena Andersson det mest intressanta inlägget i denna debatt hittills. Eller för att citera Magnus von Platen -”Vi är skyldiga att säga våra vänner sanningen, hur behaglig den än må vara”… dvs, i min mening så är det tvärtom. Effekten blir inte att Vilks sparkar på muslimerna, istället gör han dom en tjänst (och även kanske oss icke troende). Han utmanar deras övertygelser på ett sätt som förhoppningsvis kommer att leda till självrannsakan hos en del. Detta kan leda till att dom tänker om, och kanske uppdaterar sina ställningstaganden. Och det kanske även vi icke troende kommer att göra. Friktion är bra för alla som vill utvecklas!

  • Tvärtom menar du, Jonas? Han provocerar dem för att orsaka en bunkerattityd. Ett bra sätt att få folk så arga att de inte tar till sig några argument alls.

  • Carmen

    Jag tror att provokation leder till att man snarare låses i sina positioner.

    Om han vill komma åt homofobin, varför ger han sig inte på kristna homofober? Eller om han vill väcka uppmärksamhet kring religiösa teman varför inte göra något kring de katolska pedofiler?

    Det är sant att viss grad av friktion mellan jämlika parter kan bidra till utveckling men friktion som skapas uppifrån och neråt är övertramp och bidrar bara till större låsningar och hatkänslor hos de som känner sig kränkta. Kränkning är det som Väst har under minst 5 sekler utsatt så gott som alla andra andliga föreställningar som inte varit den av den feodala och kapitalistiska systemet välsignade kristendomen.
    Om nu Vilk skulle verkligen vilja provocera många med sin konst vore det ett utmärkt tillfälle att göra ”konstnärlig” narr av den kungliga åstundande brollopet…men den är minnsan så ”helig” i det svenska samhället att bortom en och annan underground men marginell tecknare lär vi de närmaste veckorna bara plågas av den ena efter den andra monarkistisk rövslikeri i ”tryckfrihetens namn”

  • Robert Andersson

    Vilks är varsam. Han provocerar i sammanhang där provokation är förväntat. Hade han gjort ett par riktiga rondellhundar och placerat ut i det offentliga rummet så hade kritiken mot honom haft bäring. Låt oss komma ihåg att hans huvudsakliga disciplin är just skulptur och inte teckning. Måste jag även påminna om att han inte heller är främmande för att ställa ut i det offentliga rummet. Någon som minns Nimis, Arx eller Omfalos? Så fort hans konst har haft beröring med islam så talar vi endast om miljöer som är tänkta för reflektion och diskussion.

  • Pingback: Söndagskrönika 23 maj – Min uppväxt med Nationalteatern « Röda Berget()

  • JLR

    Jag har försökt begripa Lena Anderssons logik i sin artikel om vänskap eller friktion, men lyckas inte få ihop det. Att man inte ska vara tyst ens för sina vänner, när dessa gör något som är olämpligt, det kan jag hålla med om. Sverige kännetecknas i alltför stor grad av att alla går med filttofflor och ser mellan fingrarna när någon enskild ber sig illa åt. Rädslan för kritik är inget att hänga i julgranen. Men vad hon vill nu försvara är att för yttrandefrihetens skull ska man vräka ut sig vad som helst. Jag kan knappast förstå vad det är för mening att håna muslimernas tro och därmed provocera fundamentalistiska idioter. Yttrandefrihet kan inte utesluta varken mod eller klokhet. Modet i Vilks agerande undrar jag om, men att det är helt onödigt att göra vad han gör är helt uppenbart. Jag kommer nästan att tänka på Thorilds motto: ”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större”. Det har tolkats på många sätt, men om vi ersätter ordet ”rätt” med ”klokt” råder det ingen tvenksam om att Vilks agerande är korkad och Lena Anderssons försvar helt korrupt. Hon har kritiserats tidigare för att använda tomma fraser typ ”alla vet att—” I det här fallet blir hennes logik allt dunklare ju lägre man läser hennes artikel. Om jag får rätt att tala helt skrupelfritt, såsom Lena Andersson förordar så skulle jag kunna använda Mankells ord i Aftonbladet häromdagen: ”Förfärligt när folk tänker med arslet”.

    • Anders_S

      JLR: Jag förstår faktiskt inte vart du vill komma. Vad Lena Andersson säger är att ett samhälle utvecklas inte utan motsättningar. Det är varken ett försvar av Lars Vilks eller en attack mot Lars Vilks som jag upfattar det. Jag tycker själv att Lars Vilks agerande inte är så smart och att han provocerar i onödan och dessutom en underpriviligierad grupp. Men samtidigt får han ju göra det.