Förvirring om trålfiske

När trålfiske diskuteras är det så att man i allmänhet menar fiske med bottentrål. Men faktum är att det finns två olika sorters fiske som är trålfiske. Nämligen det redan nämnda fisket med bottentrål. Utöver detta finns pckså fiske med flyttrål.

Det är bottentrålning som är det skadliga fisket. Bottentrålsfiske sker efter bland annat torsk, plattfisk, havskräfta och räka. Bomtrål är en liten kraftig bottentrål som hålls utspänd av en tvärgående bom. Bomtrålen dras snabbare över bottnen än en vanlig trål och är mycket effektiv vid fiske efter rödspätta, sjötunga och piggvar.

Vid flyttrålning, som är det vanligaste fiskesättet vid fångst av sill, skarpsill och makrill, fiskar oftast två båtar tillsammans (partrålning). Flyttrålen är vanligen större än bottentrålen. Istället för trålbord som håller isär trålarmarna, bogseras trålen mellan båtarna, som håller ett jämnt inbördes avstånd. Genom att variera längden på släpvajrarna ner till de tyngder som finns framför trålen kan djupgåendet ställas in på det djup där fisken finns. För att exakt bestämma djupgåendet använder man sig av ett speciellt ekolod (trålsond) som sitter monterad på trålens översida.

Flyttrål är inte ansett som lika skadligt som bottentrål och är den fiskemetod som är vanligast i Sverige bland de stora fiskebåtarna från Västkusten. Sill, makrill och skarpsill är det som dessa båtar i huvudsak fiskar. Ett annat sätt att fiska sill, makrill och skarpsill, som bland annat används av de största båtarna från Rörö, är snörpvadsfiske (ibland också kallat ringnot).

En snörpvad är till formen ett långt nät, försett med flöten upptill och blytyngder nedtill. Dessutom finns i nederkant ringar, genom vilka en vajer löper. När ett fiskstim lokaliserats sätts vaden ut i en cirkel omkring stimmet. Genom att dra vajern som löper genom ringarna snörper man ihop vaden runt stimmet. När redskapet sedan tagits in till båtsidan pumpas eller håvas fångsten ombord.

Snörpvaden är ett effektivt redskap med möjlighet att ta stora fångster upp till 1 000 ton eller mer i ett enda kast. De största snörpvadarna som används i Sverige kan vara 700 – 800 meter långa och mellan 100 och 200 meter djupa.

Trålfiske har varit förbjudet i Öresund sen 1932 och i sundet är endast garnfiske tillåtet. (Tyvärr förekommer dock en del tjuvfiske med bottentrål) Detta har inneburit att det finns en livskraftig torskstam i Öresund, men inte i Kattegatt:

Det marina ekosystemet i Kattegatt har ansetts vara ganska produktivt. Men idag har torskbeståndet sedan tio år tillbaka hamnat under det som forskarna anser är biologiskt säkra gränser, för att den ska kunna reproducera sig och inte försvinna helt. Under 2009 landades 197 ton torsk i Kattegatt. Under 1970-talet låg de årliga landade fångsterna i samma område på mellan 15 000 och 20 000 ton.

Den årliga fångsten i Öresund har de senaste årtiondena legat stadigt runt 2 500 ton. I Kattegatt, som är tio ggr större, togs 2009 som nämndes ovan 197 ton upp. Med andra ord – produktiviteten i Öresund är ungefär 100 ggr större. Öresund blomstrar medan det är riktigt illa i övriga Västerhavet. En annan markant skillnad är att det i Öresund finns större och äldre fiskar. Det är en naturlig spridning av fisk i olika åldersklasser som inte finns i Kattegatt, där det är mycket ovanligt med äldre torskar.

Utarmningen av ekosystemet i Kattegatt påbörjades på allvar när trålning med motorfartyg inleddes i början av 1900-talet. Även arter som kolja, rödspätta,  långa, vitling m fl har påverkats starkt negativt. Dessa har inte längre ett kommersiellt intresse eftersom de är praktiken helt utfiskade. Detta är sista fasen i en utarmningsprocess som pågått länge.

Tidigare studier har visat ett direkt samband mellan förekomsten av stora fiskar och fasta, mer skonsamma fiskredskap med större maskor. En teori att förklara den goda produktiviteten i Öresund är att det intensiva fisket med fasta, bottensatta garn är långt mer selektivt än trålfisket. Inte bara små fiskar, utan också de stora fiskarna klarar sig undan näten.

Isabella Lövin vill förbjuda allt trålfiske i Kattegatt som en följd av detta. Men det borde väl i rimlighetens namn vara fiske med bottentrål som ska förbjudas. Flyttrålning bidrar väl knappast till det bedrövliga tillståndet för torsken i Kattegatt. Det är bottentrålning som är skadligt för torskbestånden och inte flyttrålning. Huvudelen av torsken som fångas i Västerhavet tas som bifångst vid främst vid trålning efter havskräfta och med hjälp av bottentrål och i garn. Men i Östersjön fångas en del torsk med flyttrål. I Öresund är all trålning förbjuden av sjötrafikssäkerhetskäl. Detta inkluderar då också flyttrålning om jag förtsått det rätt.

Snörpvadsfiske och flyttrålning orsakade dock en kollaps för Nordsjöns sillbestånd i slutet av 1970-talet så dessa stora redskap är inte helt ofarliga för fiskbestånden. Men ofarliga för just torsken. Ett sillfiskeförbud i Nordsjön mellan 1978 och 1983 räddade dock sillbeståndet. Numera anses det att sillen fiskas inom biologiskt hållbara gränser i Västerhavet och Östersjön.

Att de subventioner som EU idag betalar ut till europeiskt fiske ska tas bort är jag dock helt överens med Isabella Lövin om.

Intressant?
Läs mer: SVD, SDS, GP, Havet.nu, Fokus, IDG, DN, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,
Technorati Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Mikael P

    Hmm, när Isabella citeras säger hon:
    ”Ska vi förhindra att arter försvinner måste bottentrålning förbjudas precis som i Öresund, säger Isabella Lövin”.
    Att journalister sedan förenklar det hela till ”trålning” är knappast hennes fel…

    • Anders_S

      Mikael P: Du har rätt på den punkten.