Bolånetak bör kanske kombineras med andra åtgärder

Det är enligt min åsikt vettigt att införa ett så kallat bolånetak som förhindrar att människor överbelånar sig själva. Det hela är från början ett förslag från Finansinspektionen för att försöka förhindra en bolånebubbla av samma slag som sprack i början av 1990-talet och sänkte flera av de stora bankerna i Sverige. De flesta remissinstanser har varit positiva till förslaget om bolånetak. De invändingar som väckts är bl.a. att det kanske kan finnas andra metoder att uppnå samma sak, att det kan göra det svårare för unga att ta sig in på bostadsmarknaden, att det inte hjälper.

Problemet för ungdomar att ta sig in på bostadsmarknaden beror nog dock inte i huvudsak på att man inte får några lån så problemet är nog inte så allvarligt. Huvudproblemet är snarare att det saknas bostäder. kanske behövs det ett nytt miljonprogram med byggande av stora mängder bostäder genom subventionerat byggande av hyreslägenheter i en mängd olika storlekar inklusive ettor och tvåor. Detta kanske vore en bar ska att kombinera bolånetaket med. Finsn det tillräckligt med bostäder kan också priserna på bostadsrätter och villor tänkas gå ner.

Ett nytt miljonprogram bör dock inte inriktas på att byga avläsgans förorter med hyreslägenheter, radhus och villor. Istället bör man bygga hyresfatsigheter i lägen när stadskärnor, som exempelvis Mölndalsvägen, Kvillebäcken, Backplan, Hultmans holme och Gullbergsvass i Göteborg. Det nya miljsonprogrammet bör vidare inriktas på att förtätat städerna och att knyta de gamla isolerade miljonprogramförorterna tills taden emd nuy bebyggesle och nya kollektiva transportmöjligheter.

Så gärna bolånetak, men helst tillsammans med andra åtgärder också. Och det är inte problemet att inte kunan få lån som hindrar ungdomar att komma in på bostadsmarknaden, utan snarare bristen på bostäder, en brist som också innebär dyra bostäder vilket är ett hinder i sig självt. Vidare så är ungdomars brist på fast arbete också ett problem som betyder att man inte heller har så lätt att få lån eller ens ett kontrakt på en hyreslägenhet.

Intressant?

Borgarmedia: DN,

Advertisements
  • Jag tror det är annat som behövs.

    1. Stadsplanering

    När jagvillhabostad.nu intervjuade byggbolagen om varför de inte byggde mer skyllde de på att det finns så få ställen att bygga på. Kommunerna stadsplanerar inte tllräckligt.

    Inför den stora inflyttningen till Stockholm i slutet av 1800-talet fanns en jättestor utbyggnadsplan, signerad Albert Lindhagen, som var lika stor som det redan bebyggda Stockholm. Norra hälften av den kan beskådas på http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Lindhagens_plan_1866c.jpg.

    Så byggbolagen kunde bygga utav bara helsike. Det tog femti år innan planen blev full. Den tidens ungdomar kunde inte klaga över brist på bostäder, bara på att de hade så låga löner att de inte hade råd att hyra kanske mer än ett rum och kök.

    Sen slutade kommunerna att stadsplanera i den stora stilen. Istället för att skapa planer för byggbolagen att anpassa sig till blev det kommunerna som anpassade sig till byggbolagen. När ett byggbolag ville bygga nånstans ställde stadsbyggnadskontoren upp med en liten plan precis så stor som byggbolaget ville ha. En typ av ”förhandlingsplanering” som fortfarande rullar på. Och som gör stadsbyggnadskontoren till proppar istället för underlättare.

    Vad som skulle behövas vore Lindhagen 2.0. Stadsplanerade tomter som räcker i femti år.

    2. Aggressiva kommunala bostadsbolag

    De kommunala bostadsbolagen bildades i början av 1900-talet för att komma tillrätta med en typisk marknadsekonomisk brist – att bostadsmarknaden i en växande storstad typiskt sett är monopolistisk vilket driver upp hyrorna. Det är i regel mer lönande för en privat fastighetsägare att höja hyran än att erbjuda fler lägenheter.

    De kommunala bostadsbolagens uppgift då var att bygga utan att tänka på lönsamheten. Att vräka ut nya bostäder på marknaden ”till självkostnadspris”, dvs inte till högsta möjliga lönsamhet.

    Den politiken kraschade i samband med miljonprogrammet. Det de erbjöd då var nämligen så dåligt att ingen ville ha det. Antagligen för att de fick för bråttom. Plus att planerarmaffian hade perversa uppfattningar om vad som var ”bra för folk” (gleshet och funktionsuppdelning).

    Men om man bortser från detta enstaka magplask borde de kommunala bostadsbolagen få tillbaka sin roll som aggressiva byggare som vräker ut lägenheter på marknaden till självkostnadspris.