I många svenska kommuner försöker man utrota jättelokor och dess nära släktingar när de dyker upp nånstans. Men kanske är det onödigt. I senaste Forskning och Framsteg (5/2010) finns ett par intressant artiklar om de giftiga lokorna, som ju är fyra stycken, tre inplanterade och en inhemsk. I en artikel står bland annat (bara läsbar i sin helhet för prenumeranter och köpare av papperstidningen):
Forskare i ett EU-projekt om jättelokor har nyligen undersökt olika sätt att bekämpa växten. De misslyckades med att använda insekter och svampar som biologiska bekämpningsmedel. Däremot visade det sig att får, getter, kor och svin kan hålla bestånden i schack. Dock bör man använda sig av djur med pigmentering i huden för att undvika risken för hudskador. I mindre skala finns även möjligheten till mekanisk eller kemisk bekämpning.
En delstudie i Tyskland visade att de lokaler som jättelokorna spred sig till har hög kvävehalt i jorden. Nästan inga av lokalerna var naturvårdsmässigt skyddsvärda. På de få skyddsvärda lokaler där jättelokor fått fäste hade man slutat med slåtter, bete och andra naturvårdande insatser. Man såg också att inhemska kvävegynnade arter höll på att vandra in. Det betyder att jättelokan inte var orsaken till den rubbade sammansättningen av arter på dessa platser, utan snarare en följd av den bakomliggande övergödningen i form av kväve i jorden.
Det är uppenbart att jättelokan kan ställa till besvär både för naturvård och friluftsliv. Men att säga att den inte har hemortsrätt i Sverige är att ge sig på verkan utan att se orsaken. Vi löser inte problemen genom att utrota jättelokan och dess släktingar. Andra kvävegynnade arter (både inhemska och främmande) kommer att ta deras plats så länge de kväverika miljöerna finns. I stället borde vi begränsa lokala kväveutsläpp och hejda igenväxning med hjälp av betande djur.
Det är alltså inte jättelokan och dess nära släktingar tromsöloka och hörsneloka som är det egentliga problemet. Utan övergödning och minskat bete och slåtter. Kanske borde man istället åtgärda detta istället för att ägna sig åt i stort sett meningslösa och misslyckade försök att utrota jätteloka och dess släktingar. Något som dessutom ofta istället drabbar den inhemska björnlokan som jag har lekt med många gånger som liten och aldrig märkt att den skulle vara farlig på nåt sätt. Minskade kväveutsläpp är ju dessutom bra på många andra sätt också.
Intressant?
Läs mer: SVD1, 2, 3, GP1, 2, HD, SVT1, 2, SR1, 2, 3, Ttela, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Jätteloka, Björnloka, Hörsneloka, Tromsöloka, Jättebjörnloka, Giftiga växter, Kväveutsläpp, Övergödning, Utrotningskampanjer, Flora, Natur, Jordbruk, Miljö
Relaterat:
