Ingenting vad jag kan förstå. De flest människor, den överväldigande delen av alla människor har alltid varit, är, och kommer alltid att vara heterosexuella. Det är det vanliga, det som uppfattas som norm av de flesta. Och normer i sig behöver som jag ser det inte vara fel.
Vad som kan vara fel är innehållet i normen. Dvs om normen innebär att allt annat är fel, att bara heterosexuella får gifta sig, skaffa barn, adoptera och ärva osv. Om normen innebär att folk som inte är heterosexuella diskrimineras så är den fel. Men heternorm som inte innehåller dessa ingredienser måste ju ända vara rätt, eller?
I ett demokratiskt samhälle så måste ju det ändå vara så att det är majoriteten som bestämmer, det är utifrån majoriteten som politiska beslut fattas osv. Eller? Samtidigt som man måste ta hänsyn till minoriteter och dess intressen och rättigheter. Lagstiftning och regler måste självklart vara neutrala, men innebär inte människan som varelse, som djur, som en del av naturen, att heterosexualitet är norm. Att vi uppfattar heterosexualitet som norm.
Låt oss ta ett annat sammanhang. Det är inte extrema kristna som schartauaner och plymouthbröder som utgör norm i samhället. Normen är istället det sekulära. Och så måste det vara. Och utifrån normen så väljer vi vilka minoritetsrättigheter majoriteten kan acceptera. Nu är det lite skillnad på sexualitet, det är oftast inte något man väljer, som religion ju är, och därför måste större hänsyn tas till folk som inte är heterosexuella än till extrema religiösa.
Jag menar alltså att heteronormen inte bör utmanas, i motsats till Elin Grelsson i en debattartikel i SVD, men är samtidigt är jag överens med henne på många punkter, som att förtryck av människor med annan sexualitet än hetero inte kan lösas med identitetspolitik:
Det som dagens HBT-politiska agenda baseras på är en identitetspolitik där sexuell läggning lyfts fram som en särart. Genom detta skapas ett binärt förhållningssätt till den heterosexuella läggningen, som ofrånkomligen uppfattas som norm. Två centrala begrepp i politiken är ”tolerans” och ”mångfald”. Det är samma begrepp som används frekvent i diskussioner kring invandring och etnicitet och precis som i dessa fall lyfts det icke-normativa fram i ett exotiserat och positivt annorlundaskap.
Men jag tror att Elin Grelsson har helt fel när hon menar att man ska utmana heterornormen (även om jag inte riktigt förstår hur hon tänker att man ska göra det). För det hon föreslår (och som jag håller med om) handlar inte om att utmana normen:
Det handlar, i grunden, om att visa på större strukturer. Hur bögrädsla också begränsar heterosexuella män i deras handlingsutrymme, där det finns snäva gränser kring vad som uppfattas som acceptabelt manligt beteende och inte. Att normen kring heterosexuell tvåsamhet påverkar också långt fler än samkönade par, såsom ensamstående föräldrar, singlar eller dem som önskar att organisera sina relationer på annat sätt än monogami.
Utan det innebär att göra det möjligt för alla att leva sitt liv som de vill, även om heteronormen av fullt naturliga skäl finns kvar. Majoriteten av människor har alltid varit, är och kommer alltid att vara heterosexuella. Det är naturligt att det är norm.
Intressant?
Bloggat: Elin Grelsson, Björn Andersson,
Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Heteronorm, Gay, Pride, Normer, Familjepolitik, Sexualitet, HBTQ, Identitetspolitik, Samhälle, Elin Grelsson, Politik
Inget relaterat









Pingback: Intervjuad i Dagens Nyheter « Martin Andreasson (FP)
Pingback: Transsexuellas rättigheter » gothbarbie's blog
Pingback: Har Stockholm Pride blivit för mainstream? « Jöran Fagerlund
Pingback: Vad som är fel med heteronormen. Dedikerad till strukturblinda heternormativa vänsteraktivister och människor i stort « Intersektionell Solidaritet, frihetlig socialism och feminism
Pingback: Heteronormen återbesökt | Svensson
Pingback: Föräldraförsäkring och det personliga valet | Svensson
Pingback: Heteronormen återigen | Svensson
Pingback: Pride – var tog toleransen vägen? | Medborgarperspektiv