Bygder blir rike

Boknytt
Sveriges historia 2/8
Dick Harrison
Norstedts

Bygder blir rike

Tvåan (liksom ettan) i åttabandsverket om Sveriges historia är vackert och rikligt färgbildsillustrerat. Med den produktive och kunnige Dick Harrison vid pennan självklart läsvärd och upplysande. Han greppar säkert den långa perioden 600–1350 då lokal bygdemakt växte över i statlig riksmakt. Då vikingatida land(skap) långsamt enades till landet Sverige.

Professor Harrison betonar upprepade gånger att historien inte ska läsas baklänges utan framlänges. Det fanns ingen ödesbestämd teleologisk determinism som ledde fram till just den sociala konstruktionen Sverige. Resultatet hade exempelvis kunnat bli ett enat Norden, eller en mängd skandinaviska småriken. Det är rätt tänkt historievetenskapligt.

Men historia handlar också om rötter och identitet (för alla folk och etnier i världen). Och då vill man att den röda tråden ska vara Sveriges framväxt.

Jag ser heller inget hinder i att fortsätta att använda Olof Skötkonungs dop år 1008 som Sveriges symboliska födelse via alliansen mellan de invandrade/importerade institutionerna stark kungamakt och katolsk kyrka. Svenska kyrkan (lutheranerna) ser detta dop som kristendomens symboliska startpunkt i Sverige, även om religionsbytet bort från asatro även det var en utdragen process. Men surkarten Harrison anser att detta sätt att tänka är tramsigt.

Intressant är att den vikingatida allmogen/bönderna lika gärna kan ha dominerats av slavar/trälar som av de fria bönder skolhistorian framhöll. Forskningen har inte kunskap nog att säga vilket som är rätt. Och det var definitivt inte kristendomen som utrotade slaveriet – det fasades ut under riksbildningsprocessen, oklart varför. Men det verkar ha att göra med Sveriges omvandling till ett vanligt kontinentalkatolskt ståndssamhälle. Marxismens tes att feodalismen var ett effektivare utsugningssystem än slaveriet kanske håller än?

En annan oklarhet (om jag inte missat det i 500-sidorsboken) är om bondemajoriteten i den nya makt- och våldscentraliserade riksenheten Sverige var jordägande eller jordlösa? Vilket som så fick alla bönder/lantarbetare nya brutala, giriga och blodiga överklassherrar att försörja när den nya staten Sverige skärpte sitt militära och ideologiska grepp över landsbygden och dess folk.

Spontant känns den politiska övergången från bygdemakt till riksmakt som ett nerköp för bönderna – makten försvann uppåt, blev oåtkomlig. Å andra sidan försvann träldomen som ekonomiskt system. Same same, but different?

Intressant?
Läs mer: TV4, SVD, EX, GP, DN, HG, SN, SR, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements
  • Nej, nej, inte alls samma. Underklassen måste ha blivit större, och medelklass/överklass motsvarande mindre!

    Det som var det typiska i periodens mitt, ca 1000-1100, åtminstone i Mellansverige (Svithiod) var ju en relativt stor ”övre medelklass” av fria bönder som internt styrde relativt demokratiskt. Det är väl som du säger omöjligt att avgöra hur stor andel det här var, men den var oerhört politiskt dominerande, underklassen syntes inte ens.

    Läget vid periodens slut var ett helt annat. Då fanns en mycket liten alltmer isolerad överklass, och en stor, väl synlig och potentiellt bråkig underklassallians av småbönder, som också mycket riktigt strax därefter gjorde uppror och markerade sig extremt tydligt i politiken. Då, på 1400-talet, var det som samme Harrison säger i boken Uppror och allianser, omöjligt för vilket parti som helst att ha makt utan att vädja till bönderna – som också förstod att ta bra betalt för stödet!

    • Anders_S

      Jag håller med om Jan Wiklunds invändning. Bönderna i Sverige hade i motsats till bönder i många andra länder och i motsats till trälar, makt.