Nils Persson – konsul nummer två, gödselkungen

Del 8 av 13 i serien Skånekapitalet

Nils Persson (1836-1916) började i slutet på 1850-talet arbeta för sin morbror i Helsingborg, konsul Hallberg. Hallberg var på sin tid en av stadens mest framstående köpmän.

1860 öppnade Nils Persson en egen diversehandel i Helsingborg och började där importera och sälja guano som användes som konstgödsel bland bönderna. Företaget var väldigt lönsamt och Persson ville framställa eget konstgödsel vilket ledde till att han 1874 grundade Skånska superfosfat- och svavelsyrefabriks AB (nuvarande Kemira). Fosfor fick han från början från fossila djurben, men gick senare över till att importera råfosfat från  Florida och Nordafrika.

På 1880-talet köpte han upp mark i den så kallade planteringen söder om staden Helsingborg. Han köpte mark från Pålstorps by på ren spekulation.På 1890-talet flyttade han Helsingborgs Kopparverk dit och började stycka av tomter för försäljning till bostäder och industrier

Svavelsyran framställdes med hjälp av svavelkis som han lät bryta i sina egna gruvor, inköpta 1886, i det norska berget Sulitelma. Han startade för detta ändamål Sulitelma Gruber AB, ett svenskt företag, år 1891. Innan dess drevs gruvan av Skånska Superfosfat och svavelsyrafabriken från 1887. Gruvbolaget lät också, 1891-92, bygga en järnväg för transport av malmen. Det var Norges först järnväg. Denna svavelkis var även rik på koppar, vilket gjorde att han 1900 grundade Helsingborgs Kopparverk AB i anknytning till svavelsyrefabriken.

I Norge ägde han även järnmalmsgruvor och hans verksamheter bildade grund för flera bruksorter i området, till exempel Sulitjelma i anknytning till svavelkisbrottet. Han kom så småningom att kallas ”Malmkongen av Norge” och fick flera hedersbetygelser för sina insatser, men fick även kritik för att han tjänade pengar på norsk malm.

1873 startade Nils Persson Helsingborgs Ångtegelbruk AB. Hans ”persategel” (efter hans efternamn) var rödbrunt till skillnad från det gula tegel som producerades av konsul Olsson i samma stad. Man sa skämtsamt på den tiden att man kunde se på teglet var de två herrarna hade sitt revir. Regionens expansion vid den tiden gjorde att efterfrågan på tegel var mycket stor och bruket levererade tegel till flera byggprojekt i Helsingborg och Köpenhamn.

Andra fabriker som Persson bidragit till är sockerbruket i Helsingborg, som han startade i samarbete med konsul Olsson och Skromberga stenkols- och lerindustri AB i Ekeby. 1903 skaffade han aktiemajoritet i Ramlösa Helsobrunn. Denna majoritet kom senare i händerna på familjen Olsson. Han deltog i statnsingen på järnvägsbolaget Skåne-Halland Järnväg och var en av initiativtagarna till Helsingborg-Råå-Ramlösa Järnväg (HRRJ), invigd 1891, som drevs som en privat järnväg till 1924 å den övertogs av Helsingborgs stad. Fram till 1967 var den därefter en del av Helsingborgs spårvägssystem.

Mellan 1894 och 1903 var Nils Persson ordförande i Helsingborgs drätselkammare (kommunstyrelse) och mellan 1904 och 1908 ordförande i stadsfullmäktige. Malmöhus läns landsting utsåg i september 1908 Nils Persson till medlem av första kammaren. Han gjorde sitt inträde följande år. I fyra riksdagar tillhörde han den höga senaten, men drog sig sedan tillbaka. Han var åren 1901-1904 även ledamot av centralstyrelsen för Bankaktiebolaget Södra Sverige.

Nils Persson var gift med Brynhilda Sandberg (1839-1907). De fick 11 barn, varav Marta Persson (1881-1969), gift med en Henning, var den sistfödda.

Skånska Superfosfat och Svavelsyrefabriken såldes av Nils Perssons ättlingar till Reymersholms Gamla Industri AB år 1918. 1963 hamnade bolaget i Bolidens ägo. Under de följande åren byggdes tre nya kiselbaserade svavelsyrafabriker samt fosforsyra- och aluminiumsulfatfabrik. Reymersholms Livsmedel såldes.

1989 köptes Bolidens kemiska verksamhet av det finska företaget Kemira Oy som äger det fortfarande.

1933 såldes gruvbolaget Sulitelma Gruber AB till norska ägare och namnet ändrades till A/S Sulitjelma Gruber och efter andra världskriget köptes gruvbolaget av Elkem A/S:

I 1965 kjøpte Elkem seg opp til over 90% av aksjene i gruvene, selskapet ble dermed ny majoritetseier. Det var nå bare bare 18 år igjen av konsesjonen og på midten av 1970-tallet uttalte Elkem at de ikke ønsket å fornye konsesjonen når denne gikk ut i 1983. Staten fikk da tilbud om å overta hele Sulitjelma gruber, men takket nei til dette. Når konsesjonen falt i juni 1983 overtok staten alt av gruvemateriell og utstyr for drift av gruvene, men ikke kraftverkene, industri og bolighusene som ikke var direkte knyttet til utvinning fra gruvene. Dette gjør at det i dag virker litt merkelig at
ikke staten overtok Sulitjelma gruber vederlagsfritt, selskapet er i dag verd 160 millioner, selv uten gruvedriften.

I 1980 sto gruvene for 10% av de norske svovelutslippene. Som et resultat av hjemfallet opprettet staten Sulitjelma Bergverk i 1983, men allerede i 1987 vedtok å legge ned bergverket for å redusere utslippene. Siste skift i Sulitjelma gikk av vakt 1991.

Sulitjelmabanen, den järnväg som gruvbolaget anlagt lades ner redan 1972 och sträckningen byggdes om till väg.

Läs mer: Helsingborgs stad, HD, Avisa Nordland, Niva, Filipstads Bergslag,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Series Navigation<< Olsson – konsul nr 1 och hans efterlevandeHenckel, Ståhle och Trapp – den tredje konsuln >>
Advertisements