Vänsterpartiets grundläggande brister

”Om vi ska bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”. Dessa ord fälldes av Lars Ohly på Vänsterpartiets egentliga valrörelseupptakt i sörmländska Gnesta nu i helgen. Dessutom lade han fram mer detaljerade förslag om hur man ska få bort vinstintresset från skolväsendet. Allt detta är utmärkt och särskiljer Vänsterpartiet från de övriga riksdagspartierna.

Emellertid påpekade även Ohly att ”lagstiftningar på flera områden är inte aktuellt i dagsläget”. Man kan då fråga sig Ohly och Vänsterpartiet hur man exempelvis ska kunna komma åt de stora privata bolagen inom vårdsektorn – som Capio, Attendo, Aleris med flera – bolag som årligen plundrar det allmänna på miljardbelopp? Varför bara nöja sig med skolan? Och hur rimmar det med parollen ”världens bästa välfärd utan privata vinster”, som Ohly tidigare i sommar trummade fram i sitt tal under Almedalsveckan?

Tyvärr är det inte ovanligt att Vänsterpartiet garnerar sin politik med ofullständigheter och motsägelser av det här slaget. Vi socialister tror att det beror på att partiet dras med tre grundläggande brister:

– Vänsterpartiet är i sin ekonomiska politik fången inom de ramar som det kapitalistiska systemet sätter. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man, precis som alla de andra riksdagspartierna, nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. De årliga aktieutdelningarna, som överstiger 200 miljarder kronor, ses som förbjuden frukt utanför politikens aktionsradie. Det är symptomatiskt att den modesta förmögenhetsskatt på ynka tre miljarder, som man tillsammans med sina oppositionskamrater i S och Mp vill återinföra, är tänkt att ske ”i bred dialog med näringslivet”. I och med samarbetet med S och Mp böjer sig också Vänsterpartiet för de nyliberala kriterier – budgetöverskott, överskottsmål, oberoende riksbank, etc – som under lång tid dikterat den svenska ekonomiska politiken.

-Om Vänsterpartiet torgför radikalare uppfattningar stannar det ofta vid ”önskelistor”, ståndpunkter som inte partiet driver här och nu utan mer är drömmar om vad som skulle kunna göras i en annan bättre framtida värld. Det kan illustreras med hur Ohly i sitt Almedalstal nu i sommar målade upp partiets välfärdsvisioner: ”Det ska inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till doktorn”, ”vi i Vänsterpartiet vill införa en avgiftsfri kollektivtrafik med tätare turer”, och så vidare. Det här är dock inga krav som finns med i partiets valplattform eller som man på något sätt försöker bygga opinion runt omkring utan just bara drömmar för framtiden. Det är talande nog också en skriande diskrepans mellan de tankar om socialism, jämlikhet och internationell solidaritet som man kan ta del av i partiprogrammet och partiets faktiska vardagspolitik.

-Vänsterpartiet saknar en radikal strategi för samhällsförändring. Visst finns det enskilda partimedlemmar som gör ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser, men partiet är i hög grad renons på medvetna kollektiva ingripanden i dessa sammanhang. Det här är grunden till att Vänsterpartiet ingått i valsamverkan med S och Mp. Trots att man till stora delar nödgats att göra avkall på sin egna politik, resonerar man som så att det i alla fall i någon mån förskjuter politiken åt vänster. Sedan är det en annan femma att man tvingas svälja såväl att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner som att den sociala välfärden invaderas av privata vinstintressen. Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.

Nu närmar sig riksdagsvalet i en tid då radikala krafter i det svenska samhället är ytterligt tilbakapressade. Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Sjöstedt, Esbati, Fagerlund, Kaj Raving,
Borgarmedia: SVD, DN1, 2, GP, AB, SDS, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

11 svar på “Vänsterpartiets grundläggande brister”

  1. Aktieutdelningar är redan dubbelbeskattade. Först bolagsskatt för företaget, sedan kapitalvinstskatt för individen som får den. Totalt över 50%. Räcker inte det?

    1. Andreas: Vinstskatt är bolagets skatt. Bolaget är en juridisk person som ska beskattas. Enligt mig med samma skattesats som en fysisk person. Alla inkomster som en fysisk person ska därfter naturligtvis beskattas lika. Jag ör perosnligen tveksam till om aktiutdelnign bör få finnas eller inet. mend et hör inte hemam här, utan det får jag nog funera på till ett annat inlägg (och ni andra också).

  2. ”Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.”

    Det jävliga är att vänstern genom det där samarbetet med sossar och grönmuppar sålt sin skäl. Spiken i kistan var väl när man övergav EU-motståndet, motståndet mot kapitalets stora projekt att för alltid cementa fast kapitalismen. Ett sånt parti kan jag inte rösta på för jag vägrar sälja min skäl.

    Jag håller helt med om att den förbannade borgarregeringen vi har måste sparkas men det blir helt åt helvete om den ska ersättas av en ny regering med borgarpartier som sossar och grönmuppar där även vänstern ska va med. Vänstern kommer att bli helt passiviserad i detta läge och det kommer inte längre att finnas en jävel i dom styrande organen som vågar ifrågasätta den kapitalistiska samhällsordningen. Snacka om försvagning av vänstern.

    Utomparlamentariska mobiliseringar är skitbra men varje vänsterpartist som vågar va med riskerar att få en massa skit från partiledningen för att man sabbar regeringssamarbetet.

    Hela skiten känns förbannat sorlig och förjävlig.

  3. Vänsterpartiet och socialister över huvudtaget har sett sina bästa dagar.
    De arbetsskygga får tänka om.

  4. Förbättra systemet eller komma med något nytt. Självklart vill jag ha ett nytt icke-kapitalistiskt system med ekologi och jämlikhet. Men som Mitterand i Frankrike visade så saboterar kapitalet vänsterpolitik, och med globaliseringen läcker landets gränser som ett såll.
    Jag ser ingen lösning. Reformpolitik bevarar kapitalismen med vissa förbättringar. En radikal politik i nationell ram undergrävs av att ekonomin är internationell. En samtidig internationell övergång till någon slags socialism är drömmar.
    Jag röstar på vänsterpartiet i brist på bättre alternativ. Detta tror jag är en akilleshäl för vänstern. En radikal politik i Sverige känns inte trovärdig så insyltade som vi och vår ekonomi är i globalkapitalismen.
    Och så långt opinionsläget är från att vilja ekosocialism. Det känns vilset. Ingen tydlig väg framåt. Inget att verkligen tro på som realistiskt framtidsalternativ. Inget att väcka arbetskamraterna med. Tyvärr är jag pessimist.
    Diskrepansen mellan allt vad som krävs för att rädda jorden ekologiskt och socialt, och den lilla medvetenhet som finns är alltför stor. Det troliga är att det går åt helvete med mänskligheten. Vi kommer inte att kunna ändra oss snabbt nog.
    Vi kommer inte att kunna ena oss snabbt nog, inte bli överens om ett brett alternativt program internationellt snabbt nog, inte kunna få folk att tänka globalt snabbt nog, inte kunna tävla med alla barnsliga distraktioner som dagens samhälle erbjuder åt de som vill leka och tramsa medan jorden går under.

    1. Hans: Värst vad du är pessimistisk. Jag är betydligt mer optimistisk. Men onekligen finns de problem du tar upp.

  5. Anders: Se GP 16 augusti, del 3, sidan 50, krönikan av Rasmus Malm: ”Miljötänk och köphets”. Klimatmagasinet ”Effekt” har ännu hopp om en massrörelse som tvingar fram en annan världsordning, ett gigantiskt och snabbt systemskifte.

    Men Guardian har intervjuat gamle miljölegenden James Lovelock, han med Gaia-teorin, som svarade på vad kan man som desperat klimatkämpe göra. Och fick svar av Lovelock:

    ”Njut av livet så länge du kan. om du har tur har du 20 år till på dig innan det slår till på allvar”.

    Lovelock menar nämligen att katastrofala klimatförändringar nu är omöjliga att stoppa, vi har passerat brytpunkten och större delen av planeten kommer att bli obeboelig. Den här, klimatrörelsens mer apokalyptiska falang, har tills nyligen varit närmast osynlig i Sverige. Nu har rösterna börjat dyka upp, också i de stora medierna.

    Skriver Malm

Kommentarer är stängda.