De Geer – Leufsta och Finspång

Louis De Geer (1587–1652), från en fransk hugenottfamilj hade med sin familj flytt från Frankrike till Holland i början av 1600-talet. Han blev köpman först i Dordrecht och sedan i Amsterdam från 1615. 1617 kom han första gången till Sverige via förmedling av släktingar i familjen de Besche. Louis de Geer var den förste i släkten som hade verksamhet i Sverige. Tillsammans med Willem de Besche (1573-1647) arrenderade han från 1618 Finspångs bruk. Louis De Geer investerade mycket kapital i Sverige. I Finspång anlades nya masugnar, stångjärnshammare och manufakturer i stor skala, tackjärnsblåsning och stångjärnssmide förbättrades efter fransk eller vallonsk metod, kanongjuteri anlades, och järnkanoner började tillverkas. I det närbelägna Norrköping, som blev utskeppningsorten för den nya industrien, anlades gevärsfaktori, mässingsbruk och så vidare. För att driva den nya industrin inkallades en mängd vallonska bergsmän och smeder från Liège och Namur.

När De Geer kom till Sverige 1627, blev han genast naturaliserad. Innan dess hade han av kronan arrenderat även Österby, Leufsta och Gimo bruk i Uppland. Han övertog, efter att han flyttat till Sverige, alla kronans gevärsfaktorier, och sedan kronan själv övertagit kopparhandeln och salthandeln i riket, blev han, jämte Erik Larsson (von der Linde), direktör över kronans dithörande affärer. Hans befattning med kopparhandeln vållade honom dock obehag och ådrog honom både Gustav Adolfs och förmyndarstyrelsens missnöje. Det goda förhållandet mellan honom och regeringen blev likväl snart återställt, särskilt visade Axel Oxenstierna honom mycken vänskap och stort förtroende. Under förmyndarregeringen utvidgade De Geer alltmer sin verksamhet. Hans arrenden omfattade slutligen inte bara Finspång och Dannemoraverken, utan även åtskilliga andra bruk i Uppland, Södermanland, Närke och Värmland.

1641 blev Louis De Geer adlad och fick åren efter köpa en del av de egendomar han arrenderade. Sålunda övertog han Finspång, Österby, Leufsta och Gimo. Finspång ärvdes av sonen Louis De Geer (1622-95) som lät bygga Finspångs slott. Leufsta liksom fler egendomar i Uppland övertogs av en annan son, Emanuel De Geer (1624-1692). Finspångs styckebruk var kvar i familjen De Geers ägo i 200 år. Bruket var dock i dåligt skick när Carl Ekman (1826-1903) tillträdde som bruksförvaltare 1848. Finspångs bruk var en av Sveriges största mark- och skogsägare.

1856 köptes Finspång av Carl Ekman. Ekman förvärvade 1857 även Stens bruk och anlade under det 1860 vid Graversfors, då Finspångsbrukets masugnar inte räckte till för kanontillverkningen.

Gimo Bruk såldes redan1756 till handelskompaniet Finlay & Jennings i Stockholm. Handelsbolagets ägare Robert Finlay och John Jennings drev bruket tillsammans under ett par år, men slutligen övergick anläggningen helt i Finlays ägo. Vid denna tidpunkt beslöt Robert Finlay att uppföra en helt ny herrgård på Gimo bruk. 1758 förvärvades Österby av Claes Grill och dennes halvbror Johan Abraham Grill. 1802 övertogs ena hälften av bruket av Per Adolf Tamm. 1823 blev denne ägare till hela bruket.

Emanuel De Geer köpte 1668 även Leufsta Bondebruk (förutom att han redan ägde det gamla kronobruket) och anlade Tobo masugn. Hans brorson Charles De Geer (1660-1730) blev arvtagare till hela hans förmögenhet. Under dennes tid brände ryssarna den 25-26 juli 1719 såväl Lövstabruk som nästan hela socknen med kyrka och prästgård. Charles De Geer återuppbyggde inte bara bruket utan även herrgården och kyrkan. Genom testamente förordnade han att Leufsta, Åkerby bruk och Karlholmsbruk skulle tillfalla hans brorson, Charles De Geer (1720-1778) och efter honom hans manliga avkomma, som fideikommiss. Under Charles De Geers tid förenades Hillebola (förvärvat 1734), Strömsbergs (köpt 1734) Västlands (1734) och Ullfors (köpt 1733) bruk med stamgodset, men ingick inte i fideikommisset. Komplexen hölls emellertid samman under hans son, kammarherre Charles De Geer (1747-1805). Denne var också en ledande oppositionspolitiker tillsammans med Axel von Fersen d.ä. I motsats till många andra var han inte inblandad i mordet på Gustaf III.

Charles De Geers son, Carl De Geer (1781-1861) var gift med Ulrika Sofia Sprengtporten, syster till överståthållaren Jakob Vilhelm Sprengtporten. Han var sin tids rikaste magnat. Hans dotter blev gift med stadsrådet Baltzar von Platen (1804–1875) som ju var en framstående industriman, uppfinnare och entreprenör. Carl De Geer var mycket misstänksam mot kapitalism, banker, ingenjörer och industrialism. Villkoren i testamentet var därför att hans förmögenhet inte fick användas till sådan spekulativ verksamhet som investeringar i bolag. En anledning till detta var just dotterns giftermål med Baltzar Platen d.y., son till Baltzar von Platen d.ä.(1766-1829) och Hedvig Elisabeth Ekman (faster till ovan nämnde Carl Ekman), från den företagsamma bank och företagarfamiljen i Göteborg. Far och son von Platen var ju ägare av verkstadsbolaget Motala Verkstad och engagerade i bygget av Göta Kanal.

Vid Carl De Geers död ärvdes Strömsberg och vidhängande bruk, Ullfors, Hillebola och Västland av hans dotter medan fideikommisset (Leufsta) övergick till Carl De Geers kusins son Carl Emanuel De Geer (död ogift 1877). Han efterträddes av sin bror, Louis De Geer (död 1887), vars son Carl De Geer sen övertog ägarskapet. År 1877 förvärvades Strömsberg med vidhängande bruk av Axel Wachtmeister. År 1920 övertogs bruket av Stora Kopparbergs Bergslags AB och järnhanteringen upphörde.

Lövstabruks (Leufsta bruk) sista smedja byggdes 1887 och var sedan i drift till den 5 november 1926, då lancashiresmidet slutligen lades ned. Vid Karlholmsbruk lades järnbruket ner 1931. Men redan 1909 hade ett sågverk anlagts vid platsen. denna verksamhet utökades 1937 med en träfördäadlingfabrik (boardfabrik). Ägare av sågverket och den nya fabriken var från detta år Kooperativa Förbundet (KF) och Korsnäs AB. Senare blev KF ensamägare, men sålde företaget Karlholms AB år 1980. Under en 10-års period växlade sedan ägandet av Karlit som blev bolagets nya namn, från Swedish Match till Fiberinvest till Swanboard som sedan ombildades till Rottneros Board och då fick även Karlit det namnet. 1992 Rottneros sina board- och spånskiveanläggningar i konkurs. Lyckligtvis var fyra personer, varav tre anställda, villiga att gå in och ta över verksamheten, samtidigt återtog man det gamla namnet Karlit. 1995 gick möbeljätten IKEA in som delägare med 25%. Senare blev företaget helägt av IKEA men ägs sedan 2004 av 4 tidigare anställda i företaget.

En gren av familjen De Geer, bland annat bandybaronen Gerard De Geer (1889-1980), blev senare ägare till Lesjöfors AB (i konkurs 1985) och delägare i Förvaltning AB Hasselfors. Hans ena dotter Margareta De Geer (1917-?) gifte sig med Sven Bernström (1914-?, chef för Alfa-Laval. En annan dotter, Louise De Geer (1919-) gifte sig med Harald Ekman (1918-?), släkt med ovan nämnde Carl Ekman. En Gerard de Geer (1947-) är känd som den hemlighetsfulle miljardären. En annan Gerard De Geer är aktiespekulant och finansman. Och så har vi förstås konstnären Carl De Geer (1938-). Dessa tillhörde och tillhör alla Finspångsgrenen. Till Leufstagrenen hörde Marcus Wallenbergs andra fru, Marianne De Geer (1893-1978) och Carl De Geer (1918-1978), under många år en ledande man inom Wallenberggruppen. Andra ur släkten har varit riksdagsmän, en Louis De Geer (1854-1935) var statsminister osv.

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Technorati: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by ScribeFire.

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “De Geer – Leufsta och Finspång”

Kommentarer är stängda.