De svenska socialdemokraterna verkar till slut följa sina utländska partikompisar och krascha som det stora och ledande partiet. Detta är ett resultat av att partiet redan på 1980-talet övergav en inriktning som syftade till en utjämning av skillnaderna i samhället. Man övergav sina kärntrupper och började istället montera ner den gemensamma välfärden till förmån för medel- och överklassens intressen av så kallad valfrihet. En valfrihete som för de flesta arbetare och fattiga innebär en ökad ofrihet takt med att klyftorna i samhället ökat. Med minskad trygghet har också rent rasistiska tankar och partier börjat få fäste även i Sverige. Dock senare än på många andra håll och ännu har de inte fått nåt genomslag som i Danmark och Norge för att ta två närliggande exempel.
Socialdemokratin har i regeringsställning fört en nyliberal privatiserings- och nedskärningspolitik sen 1990-talet början. Samma politik som borgerliga partier fört sen samma tid. Det är en politik som skapar större klyftor i samhället och som skapar en grogrund för rasistiska partier som sverigedemokraterna och dessutom även för rent nazistiska partier. Just de senare har inte hänt i Sverige än, men väl i Ungern. I En del länder, som exempelvis Tyskland har fackföreningsrörelsen gjort motstånd mot politiken. Dett har gjort att takten i privatiseringar och nedskärningar ibland gått långsammare än i länder som Sverige där facket oftast gjort gemensam sak med regeringen när denna varit socialemokratisk. Så har förtroendet för facket undergrävts och fackföreningan har fösvagat sig så till den mild grad att de flesta idag oftast inte framstår som nåt annat än nickedockor till kapitalet och storföretagen.
Facket trovärdighet och dess roll som representanter för arbetarkalssen har undergrävts av de socialdemokratiska fackbyråkraterna genom att man i första hand sett till socialdemokratins intressen istället för arbetarnas. När sedan fackliga rättigheter i praktiken monterats ner har motståndet varit svagt genom ett fack uppbundet till ett parti och en arbetarklass utan förtroende för sin fackliga organisation.
Svagheten i arbetarklassen har gjort det lättare för olika regeringar att genomföra nedskärningar i de offentliga välfärdssystemen däribland skolor och sjuvård. Genom nedskärningar har man sänkt kvaliteten och ökat missnöjte med dem. Sen har man erbjudit privata lösningar för de människor som är i en position att de kan och klarar att välja. På så sätt har men skapat privata lösningar för bättre bemedelade som då blir nöjda. Därmed har man gjort det än enklare att motivera ytterligare privatiseringar och nedskärningar. Något som i sig ökar klyftorna i samhället ytterligare.
Oppositionen i Sverige, ledd av socialdemokraterna, har inte kunnat presentera lösningar för att stoppa denna ”onda” nedskärnings- och privatiseringsskruv och följaktligen kan oppositionspartierna inte uppamma något större stöd i den svenska befolkningen. De föreslår nämligen i grunden samma sorts politik, med mindre skillnader för de allra fattigaste, som den borgerliga alliansen. Och varför ska någon då bry sig om att byta regering?
Med en avrustad och försvagad arbetarrörelse så sker heller inget folkligt motstånd mot nedskärningar och privatiseringar. För att kunna få till stånd ett sådant krävs en reorganisering av arbetarrörelsen. Det är vad Socialistiska Partiet vill göra.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman, Internationalens ledarblogg,
Borgarmedia: DN, AB, HD1, 2, 3, BL,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, Nedskärningar, Val, Oppositionen, Socialdemokraterna, Facket, Opinion, Opinionsundersökning, Privatisering, Social välfärd, Samhälle, Politik
Att man började förlora stöd och inflytande när man slutade verka för en utjämning av klyftor är en klockren analys.
Problemet med nyliberalismen som den ser ut idag, och i den tankeströminngen får man placera dagens (s), är att den erbjuder inget politiskt alternativ till att utjämna klyftorna.
Nyliberalismen som politik väljer att låta folk gå under, hellre än att använda politiken som språngbräda att göra samhället bättre för alla. För dagens nyliberaler (vilket faktiskt skiljer dem från historiska liberaler och socialliberaler) är ökade klyftor ett självändamål. Man vill helt enkelt ingenting. Jag tycker det är tragiskt att liberalismens ideologer inte ser detta – jag är nämligen övertygad om att det går att formulera ett liberalt alternativ som gör samhället bättre för alla. Vad är det annars för mening att ha en politisk rörelse?
Vänstern har faktiskt gjort detta till stor del. Man har slängt ut massor av testuggande och ytterst få påstår idag att Sovjetunionen var ett föredöme, eller att Mao var en hjälte.
Det finns rester av personkult kvar, jag har till exempel oerhört svårt att förstå vissa vänstermänniskors beundran för Chavez. Men överlag har man förstått att individens möjligheter och friheter måste komma i första hand.
(s) problem är nog också att de inte såg den ”nya tiden” komma och när de väl anpassade sig valde den enkla vägen. (s) har aldrig varit bra på att omfatta ”anomalier” som invandrarminoriteter, starka kvinnor och människors önskan att kunna välja – typiska 80- och 90-talsfenomen. Samtidigt blev begrepp som klass blev mera komplext – människor värjde sig med rätta mot att bli ”klassificerade”.
Men på samma sätt som jag är övertygad om att det finns ett liberalt alternativ som syftar framåt, tror jag det finns ett (s)-alternativ som hade kunnat svara mot den ökade individualismen.
Från den lilla människa (Aftonbladet)
Min barndomsväns mamma tog livet av sig häromåret. Hon mådde inte bra efter alla dessa tvister som hon hade med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att göra. Hon hoppade ner framför ett tåg. Tårarna strilar nedför kinden när jag skriver detta. Nu kanske några kan förstå vad Alliansen har skapat?! Jag vill heller inte leva i detta Ta från de fattiga och ge till de rika. Jag önskar jag var Robin Hood, men det är jag inte.
En stackare som blev drabbad av stupstocksreglen i sjukförsäkringen
Fakta mer än 50 000 kommer att bli utförsäkrade med en besparing på 22 miljarden
Så slutsatsen blir att alliansen gör allt för att sänka skatten för de rika på andras olycka, en som dagligen hjälper dessa människor och ser konsekvensen
Påminnelse om regelförändringen från regeringen
Fr.o.m. den 1 juli 2008 gäller viktiga förändringar i sjukförsäkringen och beträffande rehabilitering.
Reglerna innebär att den sjukes rätt till sjukpenning ska prövas först i förhållande till nuvarande arbetsuppgifter (första 90 dagarna), sedan också i förhållande till omplaceringsmöjlighet hos arbetsgivaren (sjukdagarna 91-180), och slutligen i förhållande till allt reguljärt arbete på arbetsmarknaden (fr.o.m. sjukdag 181). 90-95% tappar sin sjukpenning efter 180 dagar och om de nu inte kan återgå till sitt arbete på helttid så, blir det omgående arbetssökande med akassans ersättning i fall de har detta.
Det finns långsiktiga och kortsiktiga trender. Att socialdemokratin i ett europeiskt perspektiv har en nedåtgående trend kan vi, som sagt, se i de flesta jämförbara länder. Detta förklarar dock inte den kraftiga störtdykning som, även om opinionsundersökningar är osäkra, socialdemokratin tycks befinna sig i.
Analyserar vi trenderna så finner vi att problemen började när den rödgröna alliansen grundades. I ett normalt läge och med den finanskris vi just genomlidit skulle vilket oppositionsparti som helst ha ett ”guldläge”. Det socialdemokraterna gör är att de går in i ett samarbete som i praktiken innebär att man måste ”föra krig” på två fronter. Samarbetet gör att man måste profilera sig både åt vänster och åt mitten, något som leder till otydlighet och brist på vision. Tvåfrontskrig är som bekant svåra att vinna.
Sedan för man en argumentation som faller på eget grepp. Trots motstånd mot jobbskatteavdrag och annat har man ingen som helst ambition att göra något åt det. Trots en retorik om behovet av skatter lovar man i praktiken mer konkreta skattesänkningar än vad regeringsaliliansen gör genom en högre sänkning av ”pensionärsskatten”. Regeringsalliansen ställer förvisso mer jobbskatteavdrag i utsikt men med brasklappen att det ekonomiska läget måste tillåta.
I praktiken är skillnaderna mellan alternativen minimala och det är alltså inte märkligt om väljarna blir ”vimmelkantiga”. Varför byta parti om man ändå får samma sak men också får ett mer otydligt och visionslöst ledarskap?
Kära Svensson. Klockren analys. Facket roll i politiken idag är ju speciellt intressant. Socialdemokratin och facket var säkert kanon för Sverige på 20, 30 och 40-talen, men idag har de båda spelat ur sin roll. Världen ser helt annorlunda ut.
Vad ska vi t.ex ha LO till? Om vi idag antar att kanske hälften av deras medlemmar röstar på Alliansen, hur i hela friden kan de ge miljoner till Socialdemokraterna och aktivt delta i deras valrörelse?
Det innebär ju i praktiken att Alliansröstare är med och bekostar Sossarnas valkampanj. Det är hög tid att LO blir politiskt oberoende och tar till vara sina medlemmars intressen, inte sina egna eller Sossarnas. Eller ännu hellre. lägg ner skiten. Om LO sålde bara en liten del av sitt ofantliga fastighetsinnehav skulle de kuna ge varje medlem 1 miljon kronor var utan problem. Då skulle de göra nytta.
Det hela kokar ner till hur stor del av den Svenska valmanskaren som anser sig vara arbetar-, medel-, respektive overklass. Ska man utga fran den politiken som S, MP, FP, C, och M torgfor sa verkar i alla fall dess partier utga fran att medelklassen ar helt domminerande, och det ar saledes mot medelklassen man vander sig.
For den delen av den Svenska valmanskaren som tycker att S har blivit for hogervridna finns V, men de verkar inte attrahera speciellt manga valjare.
Snälla Svensson. Vid årsskiftet 2008 – 2009 låg moderaterna 23% efter socialdemokraterna. Alliansen låg under med 16% och det bara för ett och ett halvt år sedan.
Känns det inte lite långsökt att skylla på ”nyliberalismen” i början på nittiotalet (20 år sedan) för att förklara att vänstern tappat en ledning på 16% på ett och ett halvt år?
Det finns nog något mer bakom.
Jens: Jag tror nog att Fp har formulera ett liberalt alternativ som gor samhallet battre for alla pa sikt. De har bara valdigt svart att na ut med sitt budskap utanfor de som inte redan ar fralsta. Fp forsoker overbygga det som brukar kallas ”Achievment Gap” som ar den enskillt viktigaste orsaken till att individen kan skapa sig en battre tillvaro. Dock forsvinner huvudbudskapet i en diskution om tvang och forpliktelser som kanske inte uppfattas som sarskillt liberalt.
Om du hade rätt skulle väl (v) ha noterat ett kraftigt ökat stöd under perioden. Nu är ju sanningen precis tvärt om. Folk är trötta på centralstyrning och politiskt inflytande i den privata sfären. (S) samhällsanalys har inte förändrats sedan Palmes dagar (förutom ökat fokus på, för flertalet, perifera frågor som HBT och asylinvandring). Tyvärr har vi de politiker vi förtjänar och någon ändring verkar väldigt avlägsen.
Att extremister kunnat få allt mer fotsfäste beror förstås på den allmänna högervridningen, partier som S rycker i oför sig undan mattan för sig själv där på lång sikt men jag är mer tveksam till att det skulle vara förklaringen i detta dramatiska fall som varit här inför detta val.
SAP har ju haft en mycket starkare ställning här än vad de flesta andra socialdemokratiska/labour partier haft i Europa. S ”analytiker” brukar ”skylla” på att nedgången är den samma som i Europa, underförstått oundviklig, att S tappade under finanskrisen blev till att sittande regering har fördel. Det verkar finnas en stor ovilja till självrannsakan och självkritik, det är yttre faktor som är orsaken.
Saken är den att S gick direkt upp på 40% efter valet 2006, man kan gissa att det hade en del att göra med att Persson meddelade sin avgång då. Sen stannade man där ända till hösten/vintern 2008, man var snarare uppemot 45% än hängde på 40 strecket i några mätningar var man nära 50%. December 2007 toppade Sahlin sifos förtroendebarometer medan Reinfeldt var på väg nedåt.
Den internationella ekonomiska krisen hade varit på gång sen början av 2008 hur allvarlig den skulle bli visste ingen, allra minst Riksbanken och ECB som drev upp räntorna i mitten av året, på hösten var det klart att det var stor kris ungefär samtidigt deklarerade Sahlin allinas med sina små stödpartier. Vilket är lite oförklarligt när man har så starkt opinionsstöd.
Både V och Mp har förmodligen mycket lågt stöd som ”seriösa” partier i den allmänna opinionen och som ”regeringsdugliga” torde man vara ljusår från S. S har grundmurat förtroende som ”regeringsdugliga” även av de som inte gillar delar av deras politik, grundat på empiri. Med de borgerliga är det tvärt om, förtroendet att de på ett vettigt sätt ska klara regerandet har varit lågt, även det grundat på empiri. Detta tvingade dem till den allians som knöt upp dem hårt för att inge trovärdighet att det inte skulle bli hela havet stormar inom en borgerlig regering denna gång också. S hade överhuvudtaget inget sådant behov av allians med sina stödpartier. Man kunde låtit regeringsuppställningen bero tills valet var över och man vetat styrkeförhållandena.
Så nu kommer helt plötsligt S och säger att man ska gå i valsamarbete med de partier som förmodligen även på en del egne meriter har lågt förtroende som ”regeringsdugliga”. Det är förstås inte så lyckat, speciellt inte mitt i en stor internationell ekonomisk härdsmälta med skenande arbetslöshet. Hur ska folk kunna ha förtroende för S om de inte verkar ha det själv. Ett starkt S är fundamentet i en konstellation som har M i oppositionsställning.
Om jag ska vara konspiratorisk. Reinfeldt drev i olika sammanhang, riksdagen mm, på Sahlin om att det ska vara besked från de som eventuellt ska utgöra regeringsunderlag/stöd hos oppositionen i olika frågor och hänvisar till deras allians med det moderata bihanget. Man kan spekulera om inte detta varit pådrivande för Sahlin. Mp har förmodligen hakat på och pressat S om valallians, riksdagens minsta parti har kanske rent av hotat att gå till borgarna. S deklarerar valsamarbete. Och mycket av resterande oppositionstid har ägnats åt få fram gemensamma besked om än det än det andra, än att kraftfullt driva opposition, det har alliansen spelat på.
Borgerlig media går i gång med kommunistspöket, kommunister i regeringen, som ministrar! huva… och de enfaldiga nötterna i Mp spelade med och gjorde märkliga utspel om sin samarbetspartner.
Efter valsamarbetet deklareras får Mp mycket medieuppmärksamhet, det blir Wetterstrand på längden och tvären, hon spelas upp som utmanare till Sahlin. Återigen var Mp jönsarna ”med på noterna” (Wetterstrand svamlar om att krossa S som det stora partiet) och även en rad enfaldiga sossebloggar etc som inte visste till sig hur Mp vänliga de var, till och med en idiot som föreslog på Newsmill att man skulle byta ut Sahlin som statsministerkandidaten mot Wetterstrand. Man har blivit en aning förundrad över hur det minsta partiet fått bre ut sig hos de rödgröna, alltid bägge språkrören på plats, jag har aldrig tidigare lagt märke till att dessa alltid uppträtt som siamesiska tvillingar, svagt agerat av Sahlin. Men ju närmare valet vi kommit desto mindre av Mp gullande i borgerlig media, de hade fyllt sin uppgift.
S valallians med de små stödpartierna har förmodligen varit till mycket mer nytta för M än för S.
M ser nu ut att göra ett historiskt val med ett resultat i paritet med deras storhetstid i början av förra seklet.
Politiska val handlar inte om tyckande. Vi ska faktiskt utse en regering, så vi är i samma situation som en personalchef som ska anställa en person på ett svårt jobb. Och då handlar det inte om vad den personen tycker, utan om vad han/hon kan tänkas göra.
Vi flyr från s för att s har presiderat över nittonhundratalets största överföring av resurser från fattiga till rika, se http://veckansgraf.blogspot.com/2010/06/den-rikaste-procentens-andel-av.html. Samt inte rört ett finger när även inkomsterna går samma väg, se http://veckansgraf.blogspot.com/2009/12/sveriges-gini-koefficient-1975-2007_14.html.
Och för att misstanken är överväldigande att de tänker fortsätta i samma spår.
Och vi röstar inte på v – eller för den delen sp – för att vi inte har några som helst illusioner om dessa mikropartier har vare sig den kompetens eller de resurser som behövs.
Var och en försöker klara sig själv bäst han/hon kan, för att kollektiva projekt kräver förtroende. Och det är en extremt knapp resurs idag.
Problemet är givetvis att alla opinionsundersökningar är ointressanta så länge de inte redovisar två saker:
1) Hur många som inte svarade alls på undersökningen.
2) Hur många som svarade att de inte skulle rösta.
Då kan man se om det verkligen är så att någon ökat i popularitet eller om det bara är så att fler valt att inte rösta alls.
Det lär väl bli svårt att förbjuda opinionsunderökningar om man ska ha yttrandefrihet, även krav på vetenskaplighet och redovisning torde kunna bli svårt att i praktiken ålägga de som publicerar undersökningarna. Men man kunde ju ge SCB uppdraget att göra månadsvisa undersökningar där man öppet redovisar hur de gjorts och alla kan granska metoder och relevanta fakta om undersökningen. Det behöver ju inte vara som deras stora väljarundersökningar utan med 1200-2000 deltagare som tidningarnas undersökningar brukar ha.
Det skulle förmodligen konkurrera ut Sifos etc undersökningar och göra en del folk på Sifo, Synovate etc arbetslösa.
Många länder har förbjudit opinionsundersökningar innan valet. Tre veckor vore en bra gräns.
Se där det går, opinionsundersökningar påverkar säkert de som inte har en bestämd uppfattning.
Opinionsundersökningar går att vinkla, när organisationer beställer undersökningar som de vill ha för att visa på något som ligger i deras intresse verkar de få vad de beställer.
Men som det ser ut så verkar det entydigt att S kommer att göra ett historiskt katastrofval. Men mellan blocken är det förmodligen öppet. Men trummar man in att den ena sidan ”vunnit” påverkar det de osäkra väljarna och inte minst den förlorande sidans valarbetare som kan känna sig uppgivna innan målsnöret har passerats.