En ljusglimt i högermörkret

Boknytt
Skarpt Läge
Victor Estby (Red.)
Föreningen Arbetarskrivare

Det är en ljusglimt i det 30-åriga högermörkret att något så otidsenligt som arbetarförfattare fortfarande finns. Och de 21 bidragen i denna Föreningen Arbetarskrivares sjunde antologi håller genomgående hög kvalitet vad gäller trovärdig, vardaglig och levande skildring av och med ”verklighetens folk” nere i de normalt så tysta underklassdjupen  – i dessa tider av ytligt medelklasspladder och tramslekar.

De flesta av bokens arbetarförfattare har lämnat arbetarklassen, men har klasskänslan och indignationen över ojämlikheten, orättvisorna och exploateringen kvar. Problemet är väl att de flesta arbetare idag inte vill läsa om sin egen vardag. Deckare och skräpböcker säljer som smör, men denna 200-sidors-antologi har måst bli utgiven med stöd från hela nio fackföreningar.

I boken diskuterar man om arbetarklassen finns, och när den ska vakna. Påminner om diskussionen om klass i sig (objektivt) och klass för sig (subjektivt). Boken ”The Making of the English Working Class” visar hur arbetarna gick från en statistisk social grupp till en självmedveten kämpande grupp med tydlig kollektiv klassidentifikation. Samma process verkar idag ske i Kina.

Men i Sverige verkar processen ha vänts i sin motsats sedan 70-talet. Arbetarklassen finns ju objektivt, för som det sägs i boken, vem hämtar annars folks sopor, lagar deras bilar och tvättar deras gamla föräldrar i baken. All industri har inte heller flyttat till Asien. Men klasskänslan går alltmer förlorad i en kräftgångsprocess.

På mitt jobb har flera arbetskamrater gått ur facket för att spara pengar. En del ska rösta på borgarna eftersom de personligen tjänar på det. Att de själva, deras barn, släkt, vänner, bekanta och landsmän lätt kan förlora på högerstyre om de blir sjuka, handikappade, arbetslösa, gamla når dem inte som argument.

De gnäller också på att facket låglönesatsar och ger det kvinno- och invandrardominerade lågstatusjobbet städerskor mer än oss vaktmästare/patienttransportörer i de pågående löneförhandlingarna. En del ska lämna facket för det också. Mina argument om solidaritet och jämlikhet är som att hälla vatten på en gås.

Efter tjugo år i LO-kollektivet är jag väldigt desillusionerad, uppgiven och pessimistisk. Klyftan mellan vardagens arbetare och vänsterns hoppfullhet om proletariatets framtida potential känns schizofren. Jag är glad att det fortfarande finns arbetarförfattare som orkar glöda för arbetarklassen.

Läs mer: Estby, DD, Fria, LOT, Kulturen,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements