Att svenskar skänker förhållandevis lite pengar till välgörenhet är ett sundhetstecken. Det tyder på att vi har ett väl utbyggt socialt välfärdssystem. Välgörenhet innebär att mottagaren är utlämnad till givarens nåd och barmhärtighet. Det är en sak som sker på givarens villkor och i praktiken görs fattiga beroende av rikas välvilja. Välgörenhet är privat omfördelning på de rikas villkor och utan demokrati. Det är den dåliga sidan av välgörenhet. Samtidigt så är det positivt att människor skänker pengar när det varit en katastrof någonstan så att hjälporganisationer kan hjälpa. I dagens värld är detta också nödvändigt för att inte mängder med folk ska dö.
Men bättre hade varit om det fanns ett grundläggande omfördelningssystem i världen som alltid fungerade. På samma sätt som de flesta länder har omfördelningssystem där meningen är att fattiga ska gynnas och rika betala. Denna typ av system gör inte mottagaren direkt beroende av givaren, det skapar inga tacksamhetsskulder och det finns i allmänhet en demokratisk kontroll över vart och hur pengarna används. Detta är en omfördelning med demokratiska metoder där både givare och mottagare har samma status och samma inflytande över hur pengar fördelas och vart.
I bägge systemen kan dock korruption vara ett problem, men det är som jag ser det större i det odemokratiska välgörenhetsssystemet.
Listningen av vilka som ger mest till välgörenhet är egentligen en lista på länder som är rika och som har ett dåligt utbyggt gemensamt, allmänt socialt välfärdssystem. För det är främst dessa länder som ligger i topp på listan. Vi ska vara glada för att Sverige fortfarande, trots alliansens försämringar, har ett mycket bättre sånt än många andra länder. Faktiskt bättre än de flesta andra länder.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Välgörenhet, Solidaritet, Social välfärd, Social rättvisa, Samhälle, Politik
Inget relaterat
