Saker måste kallas vid sitt rätta namn. Sverige var en gång en hyfsat väl fungerande välfärdsstat med stark infrastruktur och robusta system för vård, skola, omsorg, kommunikationer och energiförsörjning. Under 1980-talet inleddes avregleringarna och på 90-talet utförsäljningarna – under ledning av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Följden blev ekonomiska krascher, segregation och en bräckligare infrastruktur.
Vad kallar man då politiker som de senaste fyra åren istället för att återta det demokratiska ansvaret ökat takten i utförsäljningar och rea på gemensam egendom till förmån för sina egna väljare bland höginkomstgrupper och inom finans- och företagsvärlden? Och som planerar att dumpa ut ännu mer av det medborgarna byggt upp tillsammans.
Bostadskaos: Bostadskris för unga, studenter som tvingas tälta, stadskärnor förvandlade till reservat för höginkomsttagare. Borta är sedan länge en socialt ansvarsfull bostadspolitik där allmännyttiga bostadsföretag med statliga räntebidrag byggde hyreslägenheter åt de många till överkomligt pris. På 1980-talet försvann statsstöden, på 90-talet inleddes bostadsrättsomvandlingarna som forcerats i borgerligt styrda kommuner.
I Stockholm där moderaterna länge haft kommandot har allmännyttan på tio år sålt ut nära trettiotusen lägenheter och rensat innerstaden från hyresrätter. Det har handlar om klipp för många som haft råd att köpa – men förskingring av gemensam egendom, uppbyggd genom åratal av hyresinbetalningar och skattestöd. Mer än 50 miljarder kronor beräknas på det sättet ha överförts från kommunens gemensamma tillgångar till de åtta procent av huvudstadens invånare som fått chansen att berika sig. ”En legaliserad stöld”, som en utredare uttryckt det.
Samtidigt med utförsäljningarna har hyresboendet alltmer missgynnats medan staten stöttar bostadsrätts- och villaboende genom frikostig avdragsrätt för låneräntor. Den 22 juni föll också klubban i riksdagen för Mats Odells (KD) nya bostadslagstiftning. Nu ska allmännyttan drivas rent affärsmässigt och hyrorna marknadsanpassas – med hyreschocker som följd, inte bara i de mest attraktiva områdena. Just när detta skrivs kämpar nätverket Järvas Framtid mot chockhöjningar på mellan ett- och tvåtusen kronor i månaden för en trea i norra Stockholms ytterområden Husby, Tensta och Rinkeby. När ska fler hyresgäster och bostadssökande slå tillbaka mot legaliserad stöld och marknadshyror?
Guldsits: ”Med en konkurrensutsatt järnvägstrafik är det resenären som står i fokus. Det sätter oss i en guldsits där det är våra behov och önskemål som står i främsta rummet.” Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister, i DN 26 mars 2009.
Tågkaos: Kan någon glömma vinterns – och sommarens – tågkaos? Orsaken var inte extrem kyla eller extrem värme, utan bolagisering och utförsäljning. Sedan 2001 är SJ ett vinstdrivande bolag med ett lönsamhetskrav på tio procent. Mitt under det gångna årets kaos blev vinsten en halv miljard. Samtidigt minskade underhåll och investeringar – trots åldrande lok- och vagnpark. Och ytterligare tvåhundra anställda klassades som ”övertaliga” – efter åratal av personalminskning.
I uppstyckningen och utförsäljningen av SJ:s olika delar har underhållet hamnat hos Euromaint som numera ägs av riskkapitalbolaget Ratos. Året då järnvägens infrastruktur havererade gjorde Euromaint rekordvinst. Den första oktober i år, två veckor efter valet, har alliansregeringen planerat att gå ett steg längre och öppna hela det svenska järnvägsnätets persontrafik för privata bolag. Hur mycket mer av tågkaos, inställda avgångar och ”signalfel” orkar resenärerna – och samhället?
Skolkaos: Utförsäljningen av skolor och etableringen av ”friskolor” ägda av riskkapitalbolag slussar hundratals miljontals skattekronor från det gemensamma till privata vinstintressen. Den sammanlagda omfattningen är okänd – det hela sker på kommunal nivå. Men som exempel gjorde Pysslingen förskolor och skolor AB med elva tusen barn 2008 en vinst på 3 000 kronor per elev åt ägarna, ett danskt riskkapitalbolag. Ett annat företag, Baggium Utbildning AB, tog samtidigt ut en vinst på 13 000 kronor per elev och höjde utdelningen åt aktieägarna i Nordstenen AB. IT-media och Turistgymnasiet i Lund, ägt även det av ett danskt riskkapitalbolag, tog ut en fjärdedel av sin omsättning i vinst, 30 000 kronor per elev.
Men det är inte bara skolpengen som kanaliseras över till privata företagsvinster och därmed bort från de kommunala skolorna. Skolor och förskolor har reats ut till vrakpris åt skol- och förskolechefer. Förra våren konstaterade kammarrätten att moderatledningen i Reinfeldts egen hemkommun Täby olagligt närmast skänkt bort Tibble gymnasium till skolans rektor. Denna behövde bara betala för inventarier och utrustning men inte en krona för verksamheten när hela gymnasieskolan med över tusen elever och nära hundra lärare överfördes till hennes privata företag.
Exemplen från moderaternas experimentfält Stockholm är otaliga. Särskilt omtalad blev privatiseringen 2007 av fyra förskolor i stadsdelen Årsta där förskolechefen efter att ha köpt verksamheten för en spottstyver snart kunde ta ut en vinst på över tre miljoner kronor samt hög direktörslön. Samtidigt uppmanades föräldrarna att ställa upp med frivilligarbete och leksaker på grund av personal- och medelsbrist…
Hur många hundratals miljoner – kanske miljarder – skattekronor har dränerats från den gemensamma skolan och förskolan under alliansregeringens år? Och hur många står på tur?
Vårdkaos: Liksom med skolan finansieras nu i växande grad vinster hos privata vårdbolag genom det svenska skatte- och sjukförsäkringssystemet. Privata vårdcentraler, apotek och hela sjukhus har blivit till en lukrativ marknad där internationella riskkapitalbolag kan räkna med svenska skattekronor som säkra vinstkällor. Riskkapitalbolaget Bure fick köpa Stockholms främsta akutsjukhus, S:t Göran, för att göra god vinst på verksamheten. Det planerade storsjukhuset ”Nya Karolinska” i Stockholmsområdet ska byggas av Skanska och drivas av företaget i tjugofem år i utbyte mot en garanterad vinst på nära fjorton procent. En nota för landstinget som kan landa kring femtio miljarder kronor fram till 2040, enligt kritikerna.
Genom ”fri etableringsrätt” och s k ”vårdval” kan privata vårdföretag placera sin verksamhet där lönsamheten är högst, det vill säga i välbeställda områden, medan utsatta områden får sämre tillgång till vård. Genom att, som i Stockholm, dessutom låta privata vårdföretag öppna verksamheter inne på offentliga vårdinrättningar skapas gräddfiler för dem som kan betala. Mitt i det skattefinansierade Södersjukhuset ligger nu exempelvis det privata vårdföretaget Arrhythmia som för vissa hjärtbehandlingar tar ut en avgift på 150 000 kronor.
Från storsjukhus till hemtjänst – skattepengar kanaliseras i allt snabbare takt över till privata vårdföretag som kan glädja sina aktieägare med ökad utdelning. Kammarrätten har underkänt flera utförsäljningar till vrakpris av hemtjänsten i Stockholms södra förorter. Men när ska de vårdbehövande underkänna bortslumpningen av en jämlik vård för alla?
Kulturpolitik är underhållning: Med allt fokus på pensionärsskatter och bröstpumpar hamnar den lilla men viktiga samhällsfliken kultur i skymundan. Vad kommer egentligen att hända med kulturen om Alliansen får styra fyra år till? Med tanke på det skämt till Kulturutredning som kom härom året, och på de kulturpolitiska förslag som lagts under valrörelsen, lär vi ”kulturkonsumenter” få hålla till godo med ännu ett högkulturellt operahus samt en genomkommersialiserad skräpteve, sponsrad enbart av näringslivet. Däremellan: intet. All annan levande kultur ska nämligen kväsas till döds, som till exempel statlig radio och teve. Vem behöver dem? Marknaden ska ju vara fri, FRI! I en intervju med serietecknaren Liv Strömquist skriver tidningen City:
”Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet ’kultur’ har en negativ klang och vill istället använda ’underhållning’. Vad tycker du om det?”
Liv Strömquist svarar: ”Jag tycker att namnet ’Lena Adelsohn-Liljeroth’ har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till ’Blubby’”.
Nog kan kultur vara underhållning, kulturpolitiken är utan tvekan det – en tragikkomisk sådan.
Socialistiska svar: Vård och omsorg utan vinst!
Varför ska vi ge bort miljarder till privata företags vinster i vården, omsorgen och skolan?
Låt behoven styra så att vi kan ge våra gamla och sjuka den bästa omsorg.
– Jämlik skola för alla! Inga friskolor!
– 200 000 nya jobb behövs i den gemensamma sektorn!
Socialistiska svar: En fjärdedel av Sveriges unga går arbetslösa – helt i onödan. Med massiva statliga och kommunala satsningar på välfärds- och klimatjobb kan alla unga snabbt få en plats i arbetslivet. Det är samhällets gemensamma ansvar att ta tillvara unga människors förmåga. Det är inte behovet av de ungas arbete som saknas – det är förlitan på det privata näringslivet som hindrar oss från att sätta alla i arbete.
Över fyrahundratusen svenskar fjättras i massarbetslösheten medan pressen och arbetstiderna ökar för dem som har jobb. Istället för att låta färre göra mer och höja pensionsåldern måste vi fördela uppgifterna på fler genom minskad arbetstid.
Använd allmännyttan för att inleda ett nytt statligt miljonprogram för upprustning och bygget av bra och billiga lägenheter åt unga och trångbodda. Bostaden ska först och främst vara en rättighet, inte en handelsvara.
Stoppa privatiseringarna, segregeringen och elitiseringen av den svenska skolan. En skola för alla betyder ökade resurser åt dem som behöver det bäst, stopp för betygshets och utsortering samt möjligheter att varva studier med ”livets skola” i ett livslångt lärande.
Vi behöver starka statliga system för en väl fungerande och klimatanpassad infrastruktur när det gäller transporter, kommunikationer och energiförsörjning. Avregleringar och privatiseringar har trasat sönder samordning, ansvar och säkerhet till stora kostnader för samhället och brukarna.
Ursprungligen i Internationalen.
Med Socialistiska Partiet i kommunvalen i Göteborg, Lidköping, Eskilstuna, Köping och Hässleholm.
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Röda Malmö, Röda Göinge, Röda Lund, Röda Lidköping, Uppkäftiga Uppsala, Röda Umeå, Röda Berget, Peter Andersson, Westerholm, Kildén & Åsman,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, EX1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Arbete och fackliga rättigheter, Arbetsmarknad, Klimat, Kollektivtrafik, Miljö och klimat, Polisen, Rasism, Regeringen, Social Välfärd, Socialism, Valet 2010, Socialistiska Partiet, Val 2010, Samhälle, Politik
Reinfeldts arbetslinje kommer mig att tänka på den engelska fattigvårdskommission som var så viktig för det samhälle som industrialismen höll på att skapa. I kommissionens betänkande från år 1834 hyllas verkligen arbetslinjen. De avgörande orden lyder: ”Varje öre i bidrag som tjänar till att göra de fattigas villkor mer tilltalande än den frie arbetarens är en premie för lättja och synd.” Sven-Eric Liedman är professor i idé- och lärdomshistoria i Göteborg och författare till bland annat ”Från Platon till Lenin. De politiska idéernas historia”.
Hur vore det om ni berättar hur ni ska finansiera detta och hur ni ska undvika ekonomisk härdsmälta?
Gör ni inte det kan ni inte betecknas som seriösa.
Anders: I tidningen ETC finns beräkningar. Du kan kolla där.