Valkampanjerna går för högtryck och förväntningarna stiger. Tusen och åter tusen arbetare och tjänstemän, arbetslösa och ungdomar, klimataktivister och kvinnokämpar har dragits in i aktivitet på arbetsplatser, skolor och bostadsområden med det gemensamma målet att bli av med den borgerliga regering som så tydligt ägnat de senaste fyra åren åt att föra överklassens krig mot arbetarklassen. Utgången på söndag kan ingen tvivla på: en massiv seger för den rödgröna oppositionen.
Nyss verkade det omöjligt. Högern ledde och alternativen var svåra att urskilja. Det som vände läget var när de desperata gräsrötterna sa ifrån: ”Om vi inte lägger fram ett helt nytt program som i grunden skiljer sig från borgarnas kommer vi inte bara att förlora. Med dagens politik från de rödgröna skulle det inte ens hjälpa om vi vann!”
Det program som följde av detta uppror blev startskottet för något helt nytt i svensk politik:
– Återställ den offentliga sektorn till 1990 års nivå genom 300 000 nyanställningar – skatt efter bärkraft.
– Avskaffa arbetslösheten genom sänkt arbetstid.
– Ta tillbaka det som privatiserats i den offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg på lika villkor, inga profitörer i välfärden.
– Förstatliga all verksamhet som skadar miljön och klimatet. Ställ om den till samhällsnyttig och miljöanpassad produktion. Och lägg kontrollen hos de anställda.
– Ett nytt miljonprogram med klimatneutrala, billiga bostäder och energirenovering av de gamla.
– Rättvisa pensioner utan spekulation.
– Slut på kasionekonomin – förstatliga banker och försäkringsbolag.
– Inga trupper under NATO-befäl – soldaterna hem från Afghanistan.
Allt sammanfattat i parollen att ”åstadkomma ett fundamentalt och oåterkalleligt skifte i balansen av makt och välstånd till förmån för arbetande människor.”
Kring detta växte en rörelse fram som snabbt svepte undan reklambyråkampanjerna.
Nej, detta är förstås bara en dröm. Den (S)-ledda oppositionen går inte till val på samhällsförändring eller maktförskjutning.
Efter fyra år av aggressivt systemskifte, social nedrustning och gynnande av de rika, rekordhög arbetslöshet och hetsjakt på sjuka, inramade av ministerskandaler och toppade med ett EU-ordförandeskap som ledde fram till klimathaveriet i Köpenhamn, borde regeringen nästan falla av sig själv. Och ändå verkar oppositionen vara är på väg att sjabbla bort segern. Hur kunde det gå så?
En viktig ledtråd finns i boken Kampen om sjukfrånvaron av statsvetaren Björn Johnson. Under 90-talet bedrevs en politisk kampanj om att de stigande sjuktalen berodde på lata och fuskande arbetare. Ett politiskt samförstånd skapades om ”reformer” av sjukförsäkringen, år 1995 ”renodlades” den och arbetsförmågan började bedömdes utan hänsyn till sjukdom, utbildning eller ålder.
Forskningen visar nu att orsakerna bakom de höga sjuktalen inte alls var fusk utan sådant som ökade krav och rationaliseringar i industrin, nedskärningar i stat och kommun och nedrustning av rehabiliteringen. Ansvarig minister 1995 var Anna Hedborg (S), samma Hedborg som 2006 lade fram en ny utredning med orden: ”Sjukförsäkringen är för mjuk”. Högern tog tacksamt mot stafettpinnen och tillgodosåg kraven på hårdhet med råge. Mona Sahlin var vice statsminister i den regering som startade urholkningen av sjukförsäkringen. Hennes angrepp på regeringens hjärtlösa behandling av de långtidssjuka faller därför idag platt till marken.
I fråga efter fråga gäller samma sak: valuta-avreglering, oberoende riksbank, EU-anpassning, bemanningsföretagen som släpptes lösa, privatiseringar och införande av marknadstänkande i vård skola och omsorg samtidigt som den offentliga sektorn drabbats av nedskärningar. Listan är pinsamt lång på frågor där (S) genom en borgerlig politik sänkt garden för högerns argument. Genom att fortsätta lägga sig så nära borgarna som möjligt grundar de nu för ytterligare fyra år av hård klasspolitik.
Ett valnederlag för Reinfeldt & Co är självklart önskvärt. En ny vinst skulle få högerns tuppkam att växa och trappa upp angreppen på arbetarklassen. Så gå och rösta mot borgarna på söndag! Men glöm inte bort att uppgiften på måndag, oavsett valutgång, kommer att vara densamma som idag: att organisera oss på gräsrotsnivå till försvar för våra intressen.
Not: Citatet ”fundamentalt och oåterkalleligt skifte…” i texten är hämtat från det program som brittiska Labour vann valet på 1974.
Ursprungligen från Internationalens ledarblogg
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: EX1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, NSK1, 2, 3, BLT1, 2, BL, TTEla, VF1, 2, Folket, VLT,
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Anna Hedborg, Bemanningsföretag, Björn Johnson, EU-anpassning, kasinoekonomi, miljonprogram, Mona Sahlin, sjuktalen, systemskifte, Socialdemokraterna, Regeringen, Alliansen, Oppositionen, Labour, Val, Samhälle, Politik
2 svar på “Efter valdagen kommer vardagen”
Kommentarer är stängda.