”Socialdemokratin kommer aldrig mer att äga Sverige” (Göteborgs-Posten 20/9). Dagen efter Alliansens valseger sprudlar borgerlighetens ledarsidor av klassgrundad förnöjsamhet och egenrättfärdighet. ”Det är ett historiskt genombrott”, fortsätter Göteborgs-Posten, och syftar på att Reinfeldt är den första borgerliga statsminister i modern tid som lyckas bli omvald. Historiens vingslag slår även på fler sätt. Moderaterna, det parti som med näbbar och klor kämpade mot den allmänna rösträtten, har aldrig gjort ett så bra val sedan den infördes. Socialdemokraterna däremot noterar sina lägsta siffror sedan 1914. Därtill blir kalken än bittrare av det främlingsfientliga SD:s frammarsch och intåg i riksdagen. Hur kunde det gå så här?
”Den här valrörelsen har handlat om ett sista avsked till den rörelse som dominerade svenskt nittonhundratal, socialdemokratin. Och jag skriver just rörelse för det är det som är borta” (Göran Greider, DN 19/9). Greider sätter här fingret på det basala i tidens utveckling. Idag finns det inte mycket kvar av den månghövdade rörelse som en gång i tiden följde medborgaren från vaggan till graven – eller åtminstone från Unga Örnar till Fonus. Medlemskåren har rämnat. Så sent som i början av 1990-talet låg medlemsantalet på en kvarts miljon, idag har det sjunkit under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar i början av 1970-talet till dagens 2500, av de en gång i tiden 100 000 arbetsplatsombud man sade sig ha finns idag inte mycket kvar. Och hur många av medlemmarna är överhuvudtaget aktiva?
Under det senaste decennierna har vi sett hur själva botten håller på att gå ur den socialdemokrati som en gång i tiden var Sveriges dominerande folkrörelse. I takt med det har även byråkratiseringen, toppstyrningen och högervridningen ytterligare accentuerats. Upplägget av politiken görs allt längre bort från den vanliga gräsrotsmedlemmen. Den saken sköts numer av proffspolitiker, funktionärer, spin-doctors och reklambyråer. Här ligger förklaringen bakom partiets kräftgång i opinionen – från toppnoteringen 50 procent 1968 i Erlanders sista valrörelse ner till dagens bottennapp med 30 procent – och att man ofta nödgas tillgripa förstoringsglaset för att skilja dess politik från de borgerliga partiernas.
I årets valrörelse kom all denna svaghet och utsuddning av profilen tydligt upp i dagen. Trots ett gyllene upplägg som opposition – med ökade klyftor, sociala försämringar, finanskris, klimathaveri, etc. med Alliansen vid regeringsrodret – slutade det hela i nederlag. Det blir svårt för väljarna att förstå när man som S och dess röd-gröna oppositionskamrater först under flera år häftigt kritiserar borgarnas jobbskatteavdrag, varefter man sväljer denna skattesänkningschock på 71 miljarder med allt utom ynka två miljarder. Ytterst lade man sig med sin ekonomiska politik inom samma nyliberala ramar som Anders Borg. Att man i några enstaka frågor – som a-kassan, sjukförsäkringen och Rut-avdraget – förde fram ett annat synsätt och politik räckte inte.
Föreställ oss att man istället gått fram med ett helhetsprogram för utbyggnad av den sociala välfärden. Vi vet mycket väl att pengarna finns. Enbart de skattesänkningar på totalt 97 miljarder som Alliansen genomfört skulle, enligt en beräkning av Handelsanställdas Förbundsekonom Stefan Carlén, räckt till 231 000 heltidsjobb i den offentliga sektorn. Det är också långt mer än så som den sociala välfärden under de senaste 30 åren berövats, på grund av skattesänkningar och omfördelningspolitik till de rikas förmån.
Nu stundar ytterligare fyra år med Reinfeldt, fyra år med öppen borgerlig klasspolitik. Vi socialister ser som vår uppgift i denna svåra stund att från grunden bygga upp ett verkligt röd-grönt alternativ; att dra vårt strå till stacken för att stärka en fackföreningsrörelse beredd att ta strid samt att bygga rörelser till försvar av social välfärd och till stöd för grön samhällsomställning. Det är endast om dessa sociala krafter i samhällets bas stärks som parollen om nödvändigheten av att bygga ett nytt arbetarparti blir realistisk .
Tiden är inne för oss många här nere att organisera oss i klasskamp, som Åsa Linderborg och Daniel Suhonen uttryckte det på Aftonbladet kultur dagen efter valdebaclet: ”Klasskamp är, som Marx och Engels framhöll, alla tiders melodi. Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, SVD1, 2, EX1, 2, AB1, 2, 3, 4, 5, HD1, 2, SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Anders Borg, finanskris, grön samhällsomställning, jobbskatteavdraget, Socialdemokratin, Sverigedemokraterna, Klasskamp, Samhälle, Politik
”Moderaterna, det parti som med näbbar och klor kämpade mot den allmänna rösträtten…”
Nja, riktigt så kategoriskt går det nog inte vara. Det parti som idag är moderaterna bildades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet och vid denna tidpunkt var nog tanken på allmän rösträtt för män accepterad. Det striden gällde var om vi skulle ha majoritetsval eller proportionella val. Regeringen Staaf, stödd av socialdemokraterna, lade 1906 fram ett förslag om allmän rösträtt för män och ett system med majoritetsval. Detta gick inte igenom på grund av motstånd från Allmänna valmansförbundet.
Det blev slutligen den ”moderate” statsministern Arvid Lindman som 1909 drev igenom allmän rösträtt för män med ett proportionellt valsystem.
Filosoferaren: Den allmänna och lika rösträtten infördes först 1918, efter den svenska revolutionen 1917, men då bara för män och även för kvinnor 1921. Först 1989 hade alla som var bosatta i Sverige rösträtt. Det har inget med några moderater (elle Allmänna valmansförbundet) att göra. 1909 (efter ett första beslut 1907) infördes en rösträtt där rika hade fler röster per person än fattiga i kommunvalet. För att citera WIkipedia: