Politiska beslut – inte marknad – minskar svälten

Två fattiga länder är i en klass för sig när det gäller att minska undernäringen i världen. Det är Kina och Brasilien som båda lyckat minska undernäringen genom politiska beslut och förändringar:

Och även om svälten är alarmerande i flera av världens fattigaste nationer så har det också blivit bättre på flera håll. En av de större internationella hjälporganisationen Action Aid har i en ny studie prisat utvecklingen i Brasilien, där president Lula da Silva genomfört en landreform och gemensamma kök för de fattiga.

Enligt Action Aids undersökning har Brasilien lyckats minska undernäringen bland barn med 73 procent på bara sex år. Satsningen på de allra fattigaste i Brasilen har också gett en skjuss till Brasilens ekonomi.

Likaså har världen befolkningsrikaste nation, Kina, lyckats minska antalet undernärda i landet med 58 miljoner på tio år. Sämre går det däremot i nationer som Indien där antalet hungrande människor ökat med 30 miljoner sedan mitten av 1990-talet.

Andra länder där politiken inte styrs lika mycket av människors behov och där staten inte är stark har inte lyckats speciellt bra vilket exemplet Indien visar. Alltför många människor i världen har fortfarande inte tillräckligt med mat är undernärda och svälter. Det verkar som om det som behövs för att misna svälten och undernäringen är mindre utsatthet för världsmarknaden, en stark stat och jordreform. Alltså raka motsatsen till vad de rika länderna i väst brukar förorda i sin nyliberal fundamentalism. Brasiliens och Kinas framgångar är också huvudanledningen till att hungern i världen minskar. Mer politisk styrning i världen alltså.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Politiska beslut – inte marknad – minskar svälten”

  1. Att satsa på marknadsekonomi i Kina var ett politiskt beslut, ja. Vilket innebär att det är beslutet att välja ekonomiska reformer och marknadsekonomi som ligger bakom Kinas historiska fattigdomsminskning. Vilket i praktiken betyder MINDRE politisk styrning = ökad ekonomisk frihet = minskad fattigdom. Fler länder får gärna ta efter.

    1. Hans. Du verkar inte var så intelligent ibland. Det finns ingen här so menar att amrkand alltid är fel. I all fall inte jag och andra som skrivit. Och du har ju läst min blog så länge att du vet det. Däremot så är politisk tsyrning också viktig. Och marknad passar inte överallt. Politisk beslut om fördelning, om att allt inte ska marknadsanpassas och liknande är ju ännu viktigare än marknad i sig. Och precis som Brasilien har politisk beslut sett till att det blivit jordreform (länge sen i Kina visserligen), att många verksamheter som har med infrastruktur och liknande. Att staten är strak och kan genomdriva sina belsut är en annan viktigt fakttor som nyliberaler som du tycks ha svårt att grepp. I länder där man framtvingat helt nyliberal paket, med privatsiering av allt och konkurrensutsättning av allt har det uppenbart gått åt pipan, liksom i Indien där ingen jordreform genomförts och där staten är svag. Faktum är att den viktigaste faktorn tycks vara en stark stat som tar politisk kontroll öve den ekonomiska utvecklingen.

  2. Min kommentar var en blinkning till att en socialist, kanske utan att veta om det, prisade den synnerligen kapitalistiska kinesiska marknadsekonomin, inget annat. Jag fann exemplet ganska underhållande eftersom det snarare är marknadsreformerna, dvs. acceptansen av liberal ekonomisk teori, som minskat fattigdomen. Inte det faktum att den kinesiska staten är STARK. En stark stat i sig minskar ju inte fattigdom på något sätt.

    Och vad stark stat beträffar: den kinesiska centralregeringen har fullständig politisk kontroll. Allt som anses skada KKP kan slås ned ögonblickligen, hur pyttelitet hotet än kan tyckas. I så måtto är den stark. Däremot är den kinesiska staten ingen välfärdsstat med den sortens kontroll som den svenska staten har. Tvärtom ligger det ansvaret i stället på medborgarna själva. I så motto är friheten men också utmaningarna för många kineser större.

    Som enskild medborgare föredrar jag faktiskt en friare marknad med sund konkurrens (där statliga företag inte dominerar) än den starka och korrupta kinesiska staten. Du kan inte komma ifrån att när du prisar en stark kinesisk stat, prisar du samtidigt det förtryckarsystem som KKP alltjämt upprätthåller (vilket var samma fälla som Göran Persson gick i, trots att jag inte på något vis ifrågasätter honom som demokrat). De förutsätter varandra. Jag tror nu inte att det var så du menade, men det bör ändå påpekas. Det klingar väldigt fel för en demokrat.

    1. Hans: Du vet mycket väl att jag många gånger kritsierat den kinesiska diktatruen. Jag ha dessutom kamrater (medlemmar i politisk organsiatioenr närstående SP, varav någrapersoner som jag känner personligen, som organiserar arbetarrörelse i Kina, strejker och arbetarkamp för mer demokrati, högre löner och fackliga rättigheter. Vi är alltså överens om kritiken mot den bristande demokratin i Kina. Kina är självklart ingen välfärdststa, det är inte Brasislien eller Indien heller. Nog om det.

      En stark stat kan utan problem kombineras med demokrati. Det har bdåe Frankrike och Sverige visat genom historien, för att nämna två av de stater som har haft starkast stater och dessutom mest centralisering av den offentliga politiska makten.

      Brasilien visar ju dessutom att den minskande undernräingen inte har med marknad att göra. Där har man haft maknadsekonomi sen lång, lång tid. Men genom jordereform och politiska beslut så har man minskat undernäringen.

      Även Indien viasr att det inte har med marknad i sig att göra. Där har man marknadsekonomi, men ökande undernäring och fattigdom. Skillanden mellan Indien och Brasilien är statens och politikens roll.

  3. Alla länder som har tagit sig upp från fattigdom till välstånd har använt samma modell: att med stenhård statlig styrning och protektionism se till att man samlar på sig av tidens mest kunskapsintensiva industri.

    Länder som med hänvisning till David Ricardos ”komparativa fördelar” har låtit marknaden styra och satsat på ”vad de har varit bäst på” har regelmässigt gått på pumpen.

    Detta betyder inte att staten petigt bestämmer allt à la Stalins femårsplaner. Sådana innebär bara att man drunknar i detaljer. En smart stat koncentrerar sig på nyckelfaktorerna.

Kommentarer är stängda.